Jag saknar min mamma

Dopet är avklarat sedan en tid tillbaka. Det blev den ljusgrå klädseln! Det var helt rätt, det förstod vi när vi provade kläderna på Lilleman.
Dock var både junior och jag sjuka under dopet. Lillen mådde bättre dagen till ära, men jag vaknade med 40 graders feber på dopdagen.
Det blev en tuff och lång dag...men också mycket givande.
Det känns dock skönt att det är avklarat.

För en tid sedan träffade jag min mamma på stan.
Jag hade inte sett henne på länge och hon har ingen telefon för tillfället. De gånger jag åkt till hennes boende, så har hon inte varit inne.
Min mamma är inte frisk, men det blev ändå en liten chock att se hur pass mycket sämre hon nu är.
Trots att personalen på boendet har informerat om det.

Mamma var tyvärr inte med på dopet, hon var för dålig.

Det känns så ledsamt att se hur hon försvinner bort i sin värld.
Det fanns en period som hon faktiskt nästan var som förr emellanåt. Hon både lät och betedde sig som den mamma jag alltid älskat.
Men det finns inget kvar av den människan längre. Jag känner igen min mamma till det yttre när jag ser henne, men hon finns inte kvar på insidan.
Hon är som ett vandrande skal.

Och just inatt fick jag plötsligt en sådan oerhörd längtan efter Henne. Mamma. Min Mamma.
Hon som alltid visste och förstod, hon som alltid hade goda råd, hon som visste bot och bättring och älskade livet.
En filantrop, en vårdare, en livsälskare.
Det var min mamma. Det är min mamma. Men hon är tyvärr bara ett minne för längesen.
Och jag saknar henne något alldeles fruktansvärt.

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Det känns bra

Det står en spjälsäng i vardagsrummet.
Isärplockad, lutad emot filmhyllan. Vit. "Gungtassar" på benen.

Hon ringde idag. En gammal vän. Jag vet inte varför vi tappade kontakten, men jag blev sjuk, hon bildade familj. Summa summarum.
Hon sa för längesen att "när du får barn, då ska du få massor med saker ifrån mig!"
Sista gången hon frågade om jag var på G, jäste, eller på annat sätt undrade över om det var barn på väg var under försommaren förra året. Hon hade då sålt eller gett bort det mesta av alla de där barngrejerna som var tilltänkta mig. Hon undrade då om jag ville köpa hennes barnvagn för en symbolisk summa.
Jag hade precis träffat nya kärleken och att plötsligt ställa en barnvagn i hallen kändes inte som den lämpligaste av idéer.

"Då sparar jag sängen, men inte hur länge som helst!"

Idag hade hon väntat klart. Spjälsängen skulle bort, oavsett vart den hamnade.
Jag kände hennes besvikelse spira emot mig. Varför hade jag inte fått barn strax efter henne och planerna gått i lås?
Ja, varför inte? Varför var inte det meningen? Jag undrar själv...

Jag är inte gravid, vi försöker inte få barn i nuläget även om vi båda vill ha barn. Men vissa saker har sin tid och i vårt fall är det inte bara att "köra på".
Det är massor som ska klaffa och planeras, inte minst med alla mina mediciner. Jag har inte börjat trappa ned på dem än, så det är verkligen inte något hett ämne för tillfället.
Jag längtar tills det är dags, är väl nästintill sjukligt inriktad på det. Men det är alltså inte att "bara".

Trots ovanstående.
Jag tackade ja till spjälsängen. Jag fick med den hem. Den står i all sin prakt och lyser i hörnet snett framför mig. Isärplockad förvisso, men skinande vit och vacker och väldigt, väldigt inbjudande.

Jag trodde att jag skulle må väldigt dåligt över att ha en barnsäng här hemma. Jag trodde att jag skulle gråta, sörja, gråta lite mer och totalt gå in mitt svartaste mörker.
Men det har jag inte gjort.
Det känns bra att den är här. Det känns som att den ska vara här.
Visst är längtan något starkare än vanligt (och i vanliga fall är den otroligt stark), men jag mår inte dåligt.

Så om min intuition säger att det ska vara en spjälsäng i hemmet...borde det inte vara dags för ett barn till den snart då också..?

Babyboom

Oj vilken babyboom det har varit i februari!
Gamla arbetskamrater, en god vän, en bekant och en gammal skolkompis har fått barn och en skock med hundvalpar har kommit till världen.
Dessutom vet jag en person till som har gått över tiden redan och troligtvis kommer att föröka världen med +1 innan månaden är slut.

Jag är glad för allas skull och skrattar och gråter över alla söta, fina bilder på underbara, snosiga ungar som flockas på sms och Facebook.
Grattis till er alla! Lyckliga ni!
...

Idag åkte sambon iväg på en månads tid. Han är inte långt bort, för han ska sköta hem och djur åt sin mor och svärfar medan de är utomlands.
Men han jobbar mycket och vi försöker spara pengar. Bensin är dyrt.
Vi kommer naturligtvis att ses, inget snack om saken. Men det blir ju inte "som vanligt".
Han kommer inte att sova här någon natt tex. Och nu är man ju van att han alltid gör det. Han har inte sovit borta en endaste gång sedan han flyttade hit i November, ja knappt sedan i Juni förresten.

Samtidigt så tror jag att det är bra med lite space ibland. Att göra saker på egen hand och ha sin egen frihet, trots att man är i ett förhållande.
Men man vänjer sig för fort vid en del saker...

Så nu sitter jag ensam, med en skvätt vin i en plastmugg med jätteöron och gråter floder över alla söta ungar...som inte är mina.

Äntligen lite liv

Idag kommer julen till vårt hus!
Sambon har jobbat både Julafton och Juldagen, men idag är han ledig. I eftermiddag kommer min mamma och mina bröder med familjer på mat och julklappsutbyte.

Huset har stått julpyntat och redo sedan första advent, men det har varit väldigt stilla senaste veckorna. Det känns inte alls som att julen har hittat hit, stakar, stjärnor, julgran och tomtar till trots.

Efter den minst sagt tortyrliknande julaftonskvällen, så ser jag fram emot barnskratt, skrik och spring, ja till och med mammas eviga tjat och ältande!
Äntligen blir det lite liv och rörelse i vårt hus och kanske kommer äntligen känslan av att det faktiskt är jul hit med.

Precis så känner jag med!

Idag ska jag inte skriva så mycket, utan jag ska ge er en länk till en fin människa, som liksom jag själv, kämpar varje dag med kronisk ledsjukdom.

HÄR hittar ni ett inlägg som beskriver precis så som jag, och säkert många andra också, känner.

Tack Kicki, för att du tog upp detta och gjorde det så bra!
Jag har själv tänkt tanken, men inte riktigt haft på känn hur jag ska förklara för att inte bli missförstådd. Nu behöver jag inte fundera på det något mer, utan hänvisar till dig. :)

Vad hände egentligen i söndags?

Jag har varit tyst och jag ber om ursäkt för det.
Det skedde en känslostorm i söndags och dagarna efter har varit jobbiga på flera sätt. Mest fysiskt, men också känslomässigt.

Jag har inte riktigt ork eller någon lust för att skriva något idag, men jag ska ge er en bild som ledtråd iallafall.

Tack kära du, för att gav mig chansen att flyga!

Jag vill inte bli imorgon

Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.

"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?

Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.

Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.

Varm i hjärtat

När jag slog upp datorn under eftermiddagen, efter att ha legat som allmän sjukling på sofflocket hela dagen, så blev jag väldigt och innerligt varm om hjärtat.
För det första som jag ser på skärmen är den här bilden i stort format:

Dejten hade lånat datorn innan han åkte på morgonen. :)
En bild säger mer än tusen ord, eller vad är det man brukar säga..?

Förtroende

Jag förstörde någonting igår.
Något som jag faktiskt är väldigt, väldigt rädd om.
Jag trodde inte att det skulle bli ett sådant rabalder på ett enkelt inlägg om tankar och känslor. Om att prata i sömnen.
I början skrattade jag lite, sen var det inte kul längre.

Dejten blev väldigt sårad. Med all rätt.
Jag grät floder hela kvällen och önskade mig en tidsmaskin för att dra tillbaka klockan. För att inte begå misstaget att lägga ut den där känslan på bloggen.
Jag kunde ha hållit den för mig själv istället. Alla känslor och tankar behöver faktiskt inte skrivas ned.

Det kan ta åratal att bygga upp ett förtroende och sedan behövs det bara en sketen sekund för att bryta det.
Jag vet inte om jag kan reparera den här skadan.
Men jag tänker göra allt jag kan och lite till för att försöka.

Och så är det

Intuition eller paranoia?

Något därinne säger mig att jag bara är barnslig.
Att det är dåliga erfarenheter och dåligt självförtroende som spelar mig ett spratt.
Och något annat gnager som en stilla oro att snart, snart behöver jag många plåster för att täppa till pilhålen i lilla hjärtat.

"Det ska vara med rätt intentioner" är en mening jag hört ett flertalet gånger nu.

Och så pratar något därinne igen och säger att det är ju så det ska vara. Tid är bra.
Sen krigar det i magtrakten och känslan vill säga att han egentligen väntar på något annat.
Eller nej, någon ANNAN...

Jag kan bara vänta och se om det är jag. Eller någon annan.
För säkerhets skull så ska jag köpa plåster nästa gång jag handlar.

Varför?

 

Jag tänkte alltid när jag såg dig att du var så otroligt vacker.
Du var så otroligt och fantastiskt vacker!

Utsidan betyder så lite.
Jag såg bara den och den bländade mig totalt.
Jag visste inte hur du hade det på insidan.

Hade jag vetat, så hade jag kanske inte behövt fundera på varför?
Jag hade undrat, men kanske förstått bättre.
Men jag såg bara allt det där otroligt vackra och fina på utsidan.

Även fast jag vet av erfarenhet hur mörkt det kan vara på insidan, så är det omöjligt för mig att förstå varför en så ung och vacker människa finner det omöjligt att vilja fortsätta leva.

Sov gott du vackra <3

Så är det allt som oftast

Kärleken kommer, kärleken går...

Går mestadels i mitt fall.
Kommer en liten stund, rör upp starka känslor och väcker sövande fjärilar i magen, för att sedan vandra vidare på roligare äventyr.
Och kvar står jag med ett kaos av känslor och fjärilsvingar som inte förstår att de måste lägga sig och sova tills kärleken behagar komma tillbaka igen.

Det är som när man var ung.
Vilket betyder att livet inte blir varken lättare eller bättre ju äldre man blir.

Så otroligt vackert

Foto: Aftonbladet

Jag blev så känslomässigt berörd av bilden på Kronprinsessan och lilla Estelle som visades i Aftonbladet idag. Den är så otroligt kärleksfull och vacker!

I hope life treats you kind
And I hope you have all you've dreamed of
And I wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love

Lördag i smärtornas tecken

Vill bara säga tack till Ann, som drog med mig på en spontan tur till stora staden igår, det var oväntat, men jätteroligt och tacksamt!
Min hjärna behöver spontana turer till stora staden oftare, annars så kommer den att gro igen helt av allt grått ludd.

Men en halvdag i stora staden sliter på det mesta, inte bara luddet i hjärnan. Så igår kväll hade jag ganska ont och idag känns det inte direkt bättre.
Jag var faktiskt lite inne på att joina Svenska Rallyt-festisarna ikväll, men jag tänker inta soffläge och vila mig i form till kommande vecka istället.
Det kommer fler inbjudande festhelger, det är jag helt säker på.

Vet ni, jag är kär!
Alldeles sådär underbart och läskigt kär!
Underbart för att det är en underbar känsla och en underbar man som är den åtråvärda i mina ögon. Läskigt för att jag inte har en aning om hur han känner för mig.
Mest läskigt för att jag nu lämnar ut mina känslor, med en viss risk för att bli totalt knäckt och hjärtesårad i slutändan.

Men man måste ju våga lite också.
Jag lever bara i detta nu och då får det banne mig bära eller brista.
Men en stor gnutta hopp om att det bär, men trots allt...vad som helst kan hända.
Jag törs, åter en gång, inte ropa "Hej".

Tillit

Tillit.
Ett bra ord, javisst. Men jäklar så dumt också.
Det kan ta en halv livstid att arbeta in tillit, men man kan tappa den på två röda.

Hur vet man om man kan lita på någon?
Jag har så svårt för det.
Ändå öppnar jag själv upp ganska så enkelt och släpper in, utan att egentligen veta om det är rätt.
Men hur ska annars någon kunna lita på mig, om jag inte visar att jag är att lita på?

Att visa tillit och förtroende är ju att släppa in. Ta till sig, välkomna och dela med sig.

Jag tror att jag är ganska bra på det, mina törnar och bakslag till trots.
Jag ger det lite mer tid dock, men sen så visar jag och talar om vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig.
Jag tror att jag är ganska varm och generös. Omtänksam och lätt att prata med. Kommer med bra idéer och förstår.
Jag förstår (tydligen) väldigt mycket och man kan (uppenbarligen) prata med mig om allt.
Eller ja...det är vad folk säger i allafall. Jag får väl tro på deras ord.

Men det är jag.
Alla är inte jag och tur som tusan är väl det!

Vad jag menar är, att det är förbannat jobbigt när man själv öppnar upp och gör sitt bästa, när man inte får speciellt mycket tillbaks.
Hur mycket ska man försöka? Hur lång tid behöver en annan människa?
Jag borde ju veta.

Jag har innerst inne svårt att lita på människor.
Även fast jag släpper in, så släpper jag inte garden på ganska lång tid. Jag låter inte den andra se det, men jag vet att jag har min osynliga mur.
Kanske jag kan räknas lite som en köttätande växt som ser sådär inbjudande ut in i det sista?
Näe...det var ingen bra jämförelse.
Jag har ju inte ihjäl någon, även om den visar sig vara en irriterande, snyltande och ful fluga.

Vad jag menar är att även om jag släpper in, så betyder inte det att jag litar på. Det tar lång tid innan jag litar på, men det märks inte.
Jag vet dock att jag ju måste ge tillit, för att kunna få någon tillbaka. Jag måste öppna om jag ska få en öppen dörr tillbaks.
Och först där och då, med två öppna dörrar, där kan tillit skapas, finnas och frodas.

Just nu är bara min dörr öppen och den har varit det ett bra tag.
Det börjar kännas aningens dystert och tröstlöst att stå där i dörröppningen och titta in i en vägg varje gång...

Nu känns det tomt

Idag är det en sådan där dag då allt bara känns tråkigt, dystert, ensamt och tomt.

Jag försökte tappert hitta fikakamrat under dagen, men de jag började fråga hade en massa annat för sig och till slut tappade jag lusten att jaga gäst.
Om de vill, så kan de ju faktiskt komma hit på eget bevåg eller höra av sig på detsamma och det gör de ju faktiskt titt som tätt också.
Det var bara att jag verkligen kände att jag behövde ha någon här idag. Någon som bara var.

Jag trivs med ensamhet i vanliga fall, jag vet inte varför det plötsligt blev så jobbigt idag.
Det började redan när jag slog upp ögonen i morse.
Sängen kändes så stor och övergiven och redan där och då, inkrupen i jättetäcket, så kände jag en stor sorg över att jag vaknade upp ensam.
Hade det inte varit för hundarna, så hade jag legat kvar och gråtit resten av dagen. Jag hade skitigt fullständigt i om så hela huset frös till is.

Jag vet att alla har "sina dagar". Men det här kändes lite för mycket för mig.
Nog för att jag är känslig, men stundtals under dagen har jag känt mig så övergiven och oälskad, och känslan har varit så svår och stark att det skulle kunna ha varit så under en livstid.
Ett riktigt svårmodigt allena-mörker. En hel värld med bara mig, alla andra har åkt till månen i limousiner.
De lämnade dock några konserver. För gammal vänskaps skull.

Det är - tack och lov - bara en känsla och den infann sig av alla dagar idag.
Varför vet jag inte.
Men jag hoppas innerligt att den inte finns kvar där bredvid mig i sängen när jag vaknar imorgon igen.