Nu lugnar vi ner oss lite va?

Tänk att när jag skriver något, då ska det bli rabalder...jag får nog sluta skriva snart.

Tycker inte om det där när folk blir ilskna och arga, det gör mig ledsen och jag vill helst krypa ner i något svart hål och dra en skyddsmur runt mig.

Jag är nog en sådan där överkänslig människa. På gott och ont.
Mitt hjärta blöder för så mycket, men tyvärr skadas det väldigt lätt. Och minnena som aldrig går bort gör inte saken lättare.

För länge, längesen såg jag ett program om hur seriemördare ofta är som barn eller hur de börjar sin "karriär".
Det gick bra att se tills de visade en rekonstruerad scen där en 14-årig pojke sköt prick med ett luftgevär på en liten hundvalp som satt fastbunden på en trädgård. Det hela slutade med att han hällde bensin på den och tände eld.
Usch, nu rinner tårarna, det var så himla fruktansvärt! Jag blev så chockad, jag kom mig inte för att byta kanal innan det var för sent.
Det är säkert 20 år sedan, men jag kan se det framför fortfarande och jag mår så dåligt, det gör så ont i hjärtat! :(

Likadant när barn far illa.
Jag minns grannbarnen där jag bodde när jag var yngre. De gick runt, runt i skogen i knappt några kläder, men de ville hellre gå där bland gran och tall än att gå hem.
Det gjorde så ont att se dem.
Ibland stannade jag med bilen eller cykeln eller hästen, vilket fordon jag då var ute med för stunden, men då sprang de alltid.
Kanske de var rädda att jag ville ta med dem hem?
Egentligen ville jag bara fråga hur de mådde, om de ville ha hjälp, om de var hungriga om de ville ha lite kläder... Men så nära kom jag aldrig.
Men det skar alltid så i själen och i hjärtat när jag såg dem.

Jag har alltid mått dåligt när folk blir arga eller skriker.
Jag lägger mig direkt i ett bråk, jag vill INTE bråka. Men jag försöker gärna prata om jag orkar, är nog en liten diplomat som alltid vill ställa saker och ting till rätta.

Jag vet att jag emellanåt skriver saker som irriterar andra.
Men det måste få vara okej att jag skriver ner min åsikt, mina känslor och mitt liv på min blogg?
Jag respekterar att andra tycker och tänker olika, jag accepterar att andra har olika uppfattningar, åsikter, tro, politisk inriktning osv.
Jag måste få skriva ned, och av mig det som irriterar och skapar obehag hos mig, det är mitt enda sätt att få ur det för tillfället.

Om ni inte gillar det ni läser, så snälla rara, läs då inte mer. 
Om jag faller i dålig jord pga det jag skriver, så är det helt okej. Jag vet att man inte kan gilla alla.
Men om ni vill ta upp en diskussionen om något jag skriver, ta den då direkt med mig än att sitta och skriva anonyma kommentarer.
Jag diskuterar mer än gärna lugnt och sansat över en kopp kaffe i godan ro.

Och eftersom jag inte är långsint, så har jag redan - som Kungen sa - vänt blad.

Jag har valt att ta bort alla kommentarer ifrån nedanstående inlägg. 
Detta för att visa att jag bara ville skriva ned vad som tyngde mig utav händelsen, utan att på något sätt kräva uppmärksamhet eller något annat löjligt. Det är bara mina tankar och känslor som måste få flöda lite fritt.
Jag tackar dock ödmjukast för all positiv feedback.

Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.

Förtroende

Jag förstörde någonting igår.
Något som jag faktiskt är väldigt, väldigt rädd om.
Jag trodde inte att det skulle bli ett sådant rabalder på ett enkelt inlägg om tankar och känslor. Om att prata i sömnen.
I början skrattade jag lite, sen var det inte kul längre.

Dejten blev väldigt sårad. Med all rätt.
Jag grät floder hela kvällen och önskade mig en tidsmaskin för att dra tillbaka klockan. För att inte begå misstaget att lägga ut den där känslan på bloggen.
Jag kunde ha hållit den för mig själv istället. Alla känslor och tankar behöver faktiskt inte skrivas ned.

Det kan ta åratal att bygga upp ett förtroende och sedan behövs det bara en sketen sekund för att bryta det.
Jag vet inte om jag kan reparera den här skadan.
Men jag tänker göra allt jag kan och lite till för att försöka.

Så mycket kärlek

Så mycket kärlek det har strömmat in på mail och sms idag, jag är alldeles rörd och har grinat i omgångar.
Trodde att jag skulle vara hatad och dumpad på flera sätt efter mina ord under helgen.
Men jag måste få skriva av, få ut och ventilera. Jag är ledsen om någon har tagit illa upp, för det var aldrig min mening.
Jag ville bara få ut det där som är så svårt att säga och be om - HJÄLP.

Blev så nedstämd under gårdagen att jag till slut valde att bjuda in det gamla stallfolket till en grillfest hemma på MIN altan senare i sommar, och bara att planera en tid och dag gav mig kväljningar och svår beslutsångest.
Så här i efterhand så sitter jag och gnager naglar och undrar varför jag fick för mig något så dumt, men samtidigt så vill jag så gärna bjuda på något jag med. Bjuda lite på mig och på mitt hem.
Bjuda de som ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande och då har jag inte haft häst sedan 2007.

Men gammal kärlek rostar ju inte, det vet ju varenda barn.

Broken

Jobbigt

Det blir en tung och jobbig helg. Känslomässigt.
Jag grinar så gott som hela tiden, men kanske att det är det bästa vi kan göra i situationen som den ser ut (och har sett ut ganska länge).
För att båda ska må så bra som möjligt. Andas ut igen och ta nya tag. Gemensamt eller på varsitt håll.
Ta ett stort steg och få lite tid. Egentid. Därefter gå vidare, bestämma om det var värt det eller inte.

Jag vet inte om jag orkar det här. Är det början eller slutet?

Så så så...

Lördag, Melodifestival och jag skämtade något grovt på Facebook efter programmets avslut. Känsligt ämne tydligen.
Tänk att Melodifestivalen ställer människor i så många olika läger och vilka otroligt starka känslor alla skapar på egen hand och tillsammans.
Tycker att det är ganska fascinerande faktiskt.

Jag tittar alltid på Melodifestivalen.
Jag tycker dock att det blivit tråkigt och drygt med denna turnén genom Sverige som allt måste börja med.
Visst får vi fler låtar att välja mellan och jag skulle ju inte klaga om alla låtar var bra och av hög kvalité...men så är det ju liksom inte. Många låtar förstår jag inte hur de överhuvudtaget kom med och då undrar man vilket utbud det faktiskt är från första början.
Därför känns det så genomskinligt att allt bara handlar om att få in så mycket pengar som möjligt. Pengar som då rakt inte går tillbaka till oss skattebetalare!

Jag ringer aldrig och röstar, har aldrig gjort.
Jag kan då inte klaga på att "fel låt vann", eftersom jag inte bidragit. Jag kan däremot mottaga min nästa telefonräkning med ett gott samvete och jag har inte ruinerat mig.

Många säger att man ska ringa för de stackars hemlösa barnen utomlands.
Jag tycker att det är hemskt, jag tycker verkligen det. Det är fruktansvärt.
Men vi får inte glömma i allt det hemska att vi också har väldigt många barn här hemma i Sverige som går hungriga, får slag, blir utnyttjade, lever med missbrukande föräldrar och också är hemlösa.
Och om jag kan hjälpa på något sätt, så väljer jag att hjälpa dem.
Inte för att barnen utomlands betyder mindre för mig och inte för att mina känslor är mindre starka för de som har det svårt på andra sidan jordklotet. För det gör jag verkligen.

Men att se ett lortigt, avmagrat barn sitta apatiskt, med strimmigt ansikte på Åhlens i en halvstor stad i Sverige...
Det gör ännu mer ont i mitt hjärta.