Som i tornet

Jag tittar ut genom fönstret, tittar ner
Det ser inte alls långt ut
Men distansen verkar evig, oändlig
Jag känner mig instängd trots den vidöppna rutan

I rutan speglar min själ
Jag ser in i den
Den gråter liksom jag
Vi gråter tillsammans

Vad är ett liv utan innehåll?
Ödet, finns det?
Varför är alla val mina?
Fel väg i varje korsning, hur väljer jag rätt i nästa?

Luften drar i mig
Jag tvingar mig själv att andas den
Jag tror att den ska torka bort mina tårar
Men hela tiden rinner nya ned och möter fönsterbläcket

Hänger mig ut lite
Tänker på de som vågade
Undrar vad de tänkte med
Och tror att de ångrar sig

Jag är ingen som flyr problem
Jag är inte den som springer när jag blir jagad
Jag är inte den som hoppar emot slutet
Jag är inte den som tiger stilla emot anklagan och hot

Men hur ska jag komma från
Att livet inte utvecklas
Att jag känner mig som Rapunzel i tornet
Helt utan hår att fälla ut emot friheten