Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Jag saknar min mamma

Dopet är avklarat sedan en tid tillbaka. Det blev den ljusgrå klädseln! Det var helt rätt, det förstod vi när vi provade kläderna på Lilleman.
Dock var både junior och jag sjuka under dopet. Lillen mådde bättre dagen till ära, men jag vaknade med 40 graders feber på dopdagen.
Det blev en tuff och lång dag...men också mycket givande.
Det känns dock skönt att det är avklarat.

För en tid sedan träffade jag min mamma på stan.
Jag hade inte sett henne på länge och hon har ingen telefon för tillfället. De gånger jag åkt till hennes boende, så har hon inte varit inne.
Min mamma är inte frisk, men det blev ändå en liten chock att se hur pass mycket sämre hon nu är.
Trots att personalen på boendet har informerat om det.

Mamma var tyvärr inte med på dopet, hon var för dålig.

Det känns så ledsamt att se hur hon försvinner bort i sin värld.
Det fanns en period som hon faktiskt nästan var som förr emellanåt. Hon både lät och betedde sig som den mamma jag alltid älskat.
Men det finns inget kvar av den människan längre. Jag känner igen min mamma till det yttre när jag ser henne, men hon finns inte kvar på insidan.
Hon är som ett vandrande skal.

Och just inatt fick jag plötsligt en sådan oerhörd längtan efter Henne. Mamma. Min Mamma.
Hon som alltid visste och förstod, hon som alltid hade goda råd, hon som visste bot och bättring och älskade livet.
En filantrop, en vårdare, en livsälskare.
Det var min mamma. Det är min mamma. Men hon är tyvärr bara ett minne för längesen.
Och jag saknar henne något alldeles fruktansvärt.

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Tio år

För tio år sedan somnade du in.
När jag tänker på det känns det fortfarande som igår. Jag minns ganska exakt alla detaljer, vad som sades, vad som gjordes och hur jag kände.
Och jag gråter lika mycket idag som då.
Du är väldigt saknad kära Pappa. <3 p="">

Bra tårar

Jag har gråtit mycket i ett par dagar.
Men det har varit bra tårar. Låter väl dumt kanske, men det har varit sådana tårar som har känts befriande, läkande, trygga...ja, listan kan göras lång.
Ibland behöver inte tårar betyda ledsamheter, ibland är de bara sköna.

Idag fick jag träffa dessa vackra på bilden jag fick i söndags. Och om de var vackra på fotot, så var de än vackrare i verkligheten!
Jag kände en mognad i kroppen när vi var där, inte alls den ångesten eller sorgen som stundtals infunnit sig i samband med barn eller gravida kvinnor.
Det går väl upp och ned förstås. Men just idag var jag stark.

Så vackert!

Inte hade jag varit vaken speciellt länge i morse, innan tårkanalerna öppnade sig.
Under den tidiga morgontimman hade en nybliven mor och hennes förstfödde son hamnat på bild och uppenbarade sig så vackra i min inkorg.

Tänk vilket ögonblick i deras liv!

Jag grinade på mig för att de låg där tillsammans, mosiga, slitna och trötta - javisst, men också i ett ofattbart lyckorus som nästan inte går att beskriva.

Jag hoppas innerligt att jag snart får ligga sådär med mitt första barn också. Snart.
Det vore den absolut största lyckan och bedriften i mitt liv.

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Min stora skräck

Så kom då dagen jag bävat för genom åren.
Mina eksem från barndomen hittade tillbaka till den här trötta, sjuka, slitna kroppen och vill hjälpa till att fördärva mig lite mer.

Atopiska eksem, kontakteksem, böjveckeksem, överkänslighet emot väta, parfym, olika textilier och diverse annat, listan från födsel till 11-12-årsåldern kan göras lång.
Men det växte bort precis som läkarna lovade mina päron. Och de hade rätt i en sak till, att det ofta kommer tillbaka någon gång i vuxen ålder.

Efter läkarbesöket igår känner jag bara hopplöshet. Varför skulle det här komma också?
Jag har ju precis börjat tänka positivt, men nu är det inte så lätt att fortsätta.

Några kortisonsalvor fick jag med mig hem till de värsta eksemen (de som sitter på insidan låren är högst knäckande...), men annars fick jag uppmaning att byta ut alla hygien- tvätt- och hudvårdsprodukter till ekologiska, parfymfria och milda produkter.

Tvättmedel och handtvål är väl ingen konst. Lite dyrare än det vi har nu blir det väl, men vi tvättar ju inte överdrivet mycket.
Känner mer ångest över att köpa in (och hitta!) ansiktskrämer, bodylotions, schampo, balsam, make-up...
Och nej, jag fjällar bort hela jag om jag inte smörjer mig efter åtminstone varannan dusch, så att inte smörja är ingen lösning. Mitt ansikte är överdrivet känsligt och skört, speciellt så här års.

Mina torra ögon håller på att gå åt de få gånger jag använder mascara, så egentligen borde jag sluta helt med smink.
Men ibland vill man ju faktiskt vara lite fin, och inte se så glåmig och grå ut.

Jag har grinat som fasen det här dygnet. Jag hade hoppats på något bättre vid det där läkarbesöket.
Svamp eller nåt kanske, men samtidigt så visste jag ju innerst inne.
Det är svårt att glömma den här sidan av min barndom. Det var alltid min stora skräck att behöva uppleva den tiden igen och nu är den åter.
Med risk för att stanna. :(

Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Skit, skit, skit...

Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.

På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?

Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.

Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.

Depptider här igen

Det är en sådan där tårfylld och tragisk period i mitt liv igen.
Längtan, ångest, sorg... :(

Efter depp kommer regnet

Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.

Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.

Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.

Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv. 

I wish there was visiting hours in heaven

Idag Pappa, är det nio år sedan du somnade in efter flera dagars kämpande inne på IVA.

Jag vet inte om du somnade lugnt och stilla, men jag vill gärna tro det. 

Jag vill låta bilden i mitt inre tro att när maskinerna stängdes av och slangarna togs bort, då somnade du in utan komplikationer och försvann lugnt in i evigheten.

Och i evigheten fann du ro och du hittade det starka kärleksfulla ljuset som man hör talas om. 
Där togs du emot av alla som redan finns där. 
Farmor och Farfar. Mormor. Gunnel. Och alla andra kära där borta.
Kanske kom även Morfar dit och sade hej och välkommen.

Jag satt på berget vid sjön den där kvällen och bad dem alla där uppe att se till att du skulle få det finaste av mottaganden och det mysigaste rummet med den bästa utsikten.

Jag vet inte om det blev så, men jag vill gärna tro det.

Jag har inte varit till graven idag och tänt ljus som jag brukar. Jag ber om ursäkt för det.

Jag försöker spara de få slantarna som finns kvar vet du.

Men jag har tänkt på dig hela dagen. 

Inte bara idag, jag tänker på dig ofta. 

Jag undrar vad du gör och hur du har det?

Jag minns saker vi gjorde och sånger du sjöng. 
Jag minns ditt skratt och din lätta, öppna naturliga personlighet.

Jag minns inte de dåliga sakerna, jag minns de bra. Så oroa dig inte över om du inte var en tillräckligt bra far. 

För mig är, och kommer du alltid att vara den bästa.

JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.

Sov så gott älskade underbara

~ MYSAN ~

1998-2013

En "sådan" dag

Den började med att jag trampade i en stor hundspya som låg utfläkt över fyra trappsteg - i trappen.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!

Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.

Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?

Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.

Babyboom

Oj vilken babyboom det har varit i februari!
Gamla arbetskamrater, en god vän, en bekant och en gammal skolkompis har fått barn och en skock med hundvalpar har kommit till världen.
Dessutom vet jag en person till som har gått över tiden redan och troligtvis kommer att föröka världen med +1 innan månaden är slut.

Jag är glad för allas skull och skrattar och gråter över alla söta, fina bilder på underbara, snosiga ungar som flockas på sms och Facebook.
Grattis till er alla! Lyckliga ni!
...

Idag åkte sambon iväg på en månads tid. Han är inte långt bort, för han ska sköta hem och djur åt sin mor och svärfar medan de är utomlands.
Men han jobbar mycket och vi försöker spara pengar. Bensin är dyrt.
Vi kommer naturligtvis att ses, inget snack om saken. Men det blir ju inte "som vanligt".
Han kommer inte att sova här någon natt tex. Och nu är man ju van att han alltid gör det. Han har inte sovit borta en endaste gång sedan han flyttade hit i November, ja knappt sedan i Juni förresten.

Samtidigt så tror jag att det är bra med lite space ibland. Att göra saker på egen hand och ha sin egen frihet, trots att man är i ett förhållande.
Men man vänjer sig för fort vid en del saker...

Så nu sitter jag ensam, med en skvätt vin i en plastmugg med jätteöron och gråter floder över alla söta ungar...som inte är mina.

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Ont om ork och tålamod

Mycket ledvärk i för stora doser gör mig skörare än vanligt. Tårarna kommer lättare och orken, den finns liksom inte.
Men jag hoppas på en lugn jul och att alla blir nöjda. För då blir jag också nöjd.

Årets gran i gårdagsnatten