Det var ju så nära...

Jag var ju nästan frisk.
Lite spontanhosta och lite vardagssnuva hängde kvar som en fluga på sovrumsväggen, men jag kände mig på G.
Så jag gick lite på vägen igår. Sakta och lugnt och helt kravlöst. Det var bara så skönt att få lite sol på näsan och lite frisk luft i lungorna.

Bara några timmar efter den korta och harmlösa promenaden, så drog det igång.
Skrällande, ihärdig hosta och någon vred på kranen igen.
Host, host, snor, snyt, snor, frys.
Jag somnade i soffan på eftermiddagen och sov resten av kvällen.
När jag vaknade hade nordanvinden som pinat utanför knuten, dragit in under golven och upp i mitt bohag. Det var svinkallt och jag hade sovit mig igenom eldningstiden.
Pinnar i brasan och mer frys, mer snor, mer snyt. Hostmedicin. Varm dryck.

Det var ju så nära...
Men det är väl ingen helvetesförkylning för intet antar jag. :/