Juni

Förkyld. Övriga familjen lika, mer eller mindre förkylda.

Sitter på toaletten mitt i natten och funderar över alla oseriösa människor på Facebook.
Varför lägga ut saker till försäljning om man inte vill genomföra affären?
Varför erbjuda klipp och hårfärgning hemma i sitt kök till ett kraftigt reducerat pris, boka in dag, men inte tid och sedan "försvinna"? För att återuppta kontakt två dagar senare och vill boka in en ny dag?
Varför ens lägga ut en annons/förfrågan från första stund?
Alla dessa som sitter och budar på Tradera, men aldrig genomför affären. Hur i helskotta tänker de?

Har några annonser ute på Blocket nu. Då både jag och sambon är sjukskrivna och har en tuff ekonomisk sits, så tänkte jag sälja av lite grejer. Få in pengar för att göra något roligt med barnen i sommar.
Fick mailsvar på ena annonsen:

"Hej jag heter M och vill köpa ditt bord. Jag ger mer än vad du begärt om du kan skicka det till mig och vi delar på frakten. Jag bor i Norrland. Kolla Bussgods om du är intresserad."

Meddelade M att jag inte hade lust med någon förlustaffär, då Bussgods kostade nästan dubbla bordspriset.
Bad honom hämta bordet på egen hand och stå för resan själv.

Vem fasen köper ett enkelt sketet soffbord 90 mil hemifrån?? Det är inte rimligt någonstans!
M kanske var ett troll förvisso. Är väldigt gott om dem nu för tiden.
Är tyvärr allt för gott om väldigt mycket som är dåligt nu för tiden.
Troll, krig, hot, mord, trakasserier.

Hur ska jag kunna skydda barnen ifrån allt av ondo?
Det skrämmer mig hur världen ser ut idag och hur människan har blivit.
Jag ser heller inget ljus i tunneln. Mörkret är här för att stanna.
Överallt är det svart, det kryper upp troll ur kloakerna och bakom varje husfasad väntar giriga, sinnessjuka människor.

Margit Sandemos bokserie "Det tredje riket". Kom och rädda min familj!

Efter gott kommer sämre tider

Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.

Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(

Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.

Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.

Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.

Avloppet 2013

Som ni märker så dundrar det in inlägg så här på lördagen.
Om jag har en superdag? Nja, den är medelmåttig.
Jag gör helt enkelt bara så som jag brukar, jag börjar skriva och sen sparar jag, så att jag kan skriva mer en annan gång.
Nu var det flera skrivna/påbörjade utkast som jag inte hade gjort klart eller publicerat och det är alltså det som jag gör idag. Därav att det kommer flera inlägg på samma dag.

Men ni kanske är lässugna? :)

Fredagen började alltså hiskeligt bra. Oh, så nöjd jag var!
Men även bra dagar har sin baksida, och denna skulle inte förneka sig...

Efter allt prövande av ridbyxor så var jag tämligen svettig. Så på kvällskvisten ställde jag mig i en varm och lång dusch och njöt riktigt. Ända tills jag drog undan duschdraperierna och fick se poolen som uppenbarade sig i hela badrummet och en bit utanför...
Stopp i avloppet. :(

Detsamma hände vintern 2011. Och då kändes det som om hela världen hatade mig, eftersom jag och exet nyss hade flyttat isär. Jag grät i timmar varje dag och saker gick sönder, kompisar försvann och...avloppet svämmade över.
Ja, ni förstår själva känslan.
Det var inte ju roligare eller lättare den här gången, men eftersom inte avloppet inte blivit rensat sedan 2011, så var det väl inte så konstigt att det täppte igen heller.
Och världen runt om ser inte lika nattsvart ut nu som den gjorde då heller.

Fredagen slutade alltså med översvämning.
Lördagen började med stora avloppsrensningen 2013.

Ikväll ska sambon bjuda mig på bio och restaurang, för han har erhållit semesterersättning och känner sig rik.
Minsann.
Ja, inte fasen tänker jag tacka nej till det.

Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv. 

Nu lugnar vi ner oss lite va?

Tänk att när jag skriver något, då ska det bli rabalder...jag får nog sluta skriva snart.

Tycker inte om det där när folk blir ilskna och arga, det gör mig ledsen och jag vill helst krypa ner i något svart hål och dra en skyddsmur runt mig.

Jag är nog en sådan där överkänslig människa. På gott och ont.
Mitt hjärta blöder för så mycket, men tyvärr skadas det väldigt lätt. Och minnena som aldrig går bort gör inte saken lättare.

För länge, längesen såg jag ett program om hur seriemördare ofta är som barn eller hur de börjar sin "karriär".
Det gick bra att se tills de visade en rekonstruerad scen där en 14-årig pojke sköt prick med ett luftgevär på en liten hundvalp som satt fastbunden på en trädgård. Det hela slutade med att han hällde bensin på den och tände eld.
Usch, nu rinner tårarna, det var så himla fruktansvärt! Jag blev så chockad, jag kom mig inte för att byta kanal innan det var för sent.
Det är säkert 20 år sedan, men jag kan se det framför fortfarande och jag mår så dåligt, det gör så ont i hjärtat! :(

Likadant när barn far illa.
Jag minns grannbarnen där jag bodde när jag var yngre. De gick runt, runt i skogen i knappt några kläder, men de ville hellre gå där bland gran och tall än att gå hem.
Det gjorde så ont att se dem.
Ibland stannade jag med bilen eller cykeln eller hästen, vilket fordon jag då var ute med för stunden, men då sprang de alltid.
Kanske de var rädda att jag ville ta med dem hem?
Egentligen ville jag bara fråga hur de mådde, om de ville ha hjälp, om de var hungriga om de ville ha lite kläder... Men så nära kom jag aldrig.
Men det skar alltid så i själen och i hjärtat när jag såg dem.

Jag har alltid mått dåligt när folk blir arga eller skriker.
Jag lägger mig direkt i ett bråk, jag vill INTE bråka. Men jag försöker gärna prata om jag orkar, är nog en liten diplomat som alltid vill ställa saker och ting till rätta.

Jag vet att jag emellanåt skriver saker som irriterar andra.
Men det måste få vara okej att jag skriver ner min åsikt, mina känslor och mitt liv på min blogg?
Jag respekterar att andra tycker och tänker olika, jag accepterar att andra har olika uppfattningar, åsikter, tro, politisk inriktning osv.
Jag måste få skriva ned, och av mig det som irriterar och skapar obehag hos mig, det är mitt enda sätt att få ur det för tillfället.

Om ni inte gillar det ni läser, så snälla rara, läs då inte mer. 
Om jag faller i dålig jord pga det jag skriver, så är det helt okej. Jag vet att man inte kan gilla alla.
Men om ni vill ta upp en diskussionen om något jag skriver, ta den då direkt med mig än att sitta och skriva anonyma kommentarer.
Jag diskuterar mer än gärna lugnt och sansat över en kopp kaffe i godan ro.

Och eftersom jag inte är långsint, så har jag redan - som Kungen sa - vänt blad.

Jag har valt att ta bort alla kommentarer ifrån nedanstående inlägg. 
Detta för att visa att jag bara ville skriva ned vad som tyngde mig utav händelsen, utan att på något sätt kräva uppmärksamhet eller något annat löjligt. Det är bara mina tankar och känslor som måste få flöda lite fritt.
Jag tackar dock ödmjukast för all positiv feedback.

Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.

Sluta ät upp mina kläder!

Hallå där, ser jag rik ut?
Nej inte direkt, men definitivt inte om jag ska behöva gå runt i trasiga paltor också. Sluta ät upp mina kläder!

Tips på hur man gör sig av med/utrotar/skrämmer KLÄDMAL på flykt mottages vänligt med bestämt!

Rymdfisar

Tankar om ny altanmöbel är minsann en fis i rymden i jämförelse med när man sitter där utan pengar och ett av djuren mår dåligt. :(
Tequila har visat hälta på ena frambenet sedan förra helgen. Ibland syns det inget, men igår och idag har hon varit väldigt halt.
Vi har avvaktat och vilat, men faktum är att det verkar som att hältan blir värre vid just vila.
För som allra haltast, det är hon när hon har sovit, legat eller vilat en stund. Sedan är det som att hon "går av sig" hältan. Efter en stunds rörelse ser man ingen hälta alls i "skritt", men travar hon så kommer den fram igen.

Dock verkar det ju inte göra så ont, för trots detta har hon mer än gärna härjat runt om vi vänt ryggen till. Hon är glad, hon äter och de enda gångerna som hon faktiskt verkar ha jobbigt, är just efter vila.
Vi har känt igenom henne från klorna och upp till ryggen i omgångar. Ingen ökad värme, ingen svullnad, inga sår, inget ömt, inga konstigheter alls.
Vad mycket lättare det skulle vara att lokalisera vart ontet sitter om man hittar någon orsak! 

Sitter nu och funderar på hur jag ska göra. Allt hänger faktiskt bara på den här ekonomin som aldrig får en chans att hämta sig.
Vi hade dock lite tur på spel och dobbel i onsdags, för vi hade hit släktingar som vi skinnade på kortspel. Tur i något iallafall!
De skriver ju inte gärna faktura inne hos veterinären, men vi är ju storkunder sedan tidigare och vi har alltid gjort rätt för oss. Kanske det är okej att betala så mycket man kan och få en faktura på resten..?

Jag ska ringa och prata med dem iallafall. Det har jag råd med åtminstone.

Många synder

Jag verkar ha väldigt många synder att sona för.

Igår kväll var sambon och jag på restaurang och bio, och under tiden vi åt tyckte jag att det spände konstigt i ena ögonlocken. Kärleken sa att jag såg lite svullen ut, men väldigt lite.

Under tiden inne i biografen börjar det värka i ögat och jag hade faktiskt ganska svårt att koncentrera mig på filmen just därför. Ganska irriterande. Har man betalat dyrt för att gå på bio när man dessutom inte har det fett ställt ifrån början, ja då vill man inte sitta och ha ont i ögat!

I morse när jag vaknade kände jag direkt att något var tokigt. I spegeln såg jag ett ganska svullet ögonlock över vänster öga och det bultade och skavde i detsamma.
Ögonvagel. :/

Jag har haft det ett par gånger förut, och då brukar man få det åter tyvärr.
En gång har de till och med fått skära den på vårdcentralen, den bara växte och växte. Minns det mycket väl, för det var våren innan jag skulle börja på högstadiet och vi skulle åka på studiebesök till den nya stora skolan inne i stan.
Vad roligt det var att gå runt där med en stor böld som täckte halva ögat...NOT.

Nåväl, det är bara att gilla läget.
Jag har Noviform-salva hemma, så jag ska lägga in lite och lägga mig och vila. Om några dagar hoppas jag att det har gått tillbaka.
Men nog känns det som att det finns alltför många synder som jag sonar för...

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Motgång är mitt andra namn

Lite dött har det varit i några dagar.
Var iväg och sjöng med kören i torsdags för första gången i år!
Tanken är att jag ska slippa snor och snörvel ett tag och ska vara med och sjunga med dem på Valborg och även på ett bröllop i slutet på Maj.
Roligt var det! Jag har saknat dem väldigt och jag har saknat att sjunga.

Dock blev jag helt slut efteråt och med skitvädret som varit senaste dagarna, så har jag legat i konstant soffläge och proppat morfin.
Att det dessutom kom oroväckande post i torsdags som blev en smärre storm med efterföljande chock under fredag...ja, det har ju inte gjort saker och ting bättre.
Stress och oro är livsfarligt när man har en ledsjukdom. I de lägena spelar det ingen roll vilket väder det är, men det underlättar ju inte när allt slår till på en och samma gång.

Det är för många uppförsbackar hela tiden.
Jag låg och tänkte emellan smärtvågor och tårar inatt. Det var faktiskt ganska längesen som det kändes riktigt, riktigt bra.
Varför är det så? Brukar det inte vara lite raksträcka emellan krokarna?

Eller så är det bara att inse. "Motgång" är nog mitt andra namn. :(

Nu är det kört

Det började med en illavarslande halsklåda i tisdags, följt av ett överdrivet nysande igår.
Det slår aldrig fel, jag visste vad som komma skulle och...voila!
Idag vaknade jag i ottan med en värkande hals full i slem och en rinnande kran som kräver uppmärksamhet var femte minut.

Jag är förkyld! :(

Snor- och snörvelrapport:

Halsont (igen), ledvärk (mer än vanligt) och feber (igen).
*SUCK*

Är det detta eviga regnande och fuktiga väder som gör att bakterierna frodas så förbenat denna höst?

Igen och igen

Så var det helg. Igen.
Tycker bara att det är helg hela tiden.
Kanske för att det är då alla andra pustar ut, suckar förnöjt, dricker öl eller vin på balkongen i underbart väder och njuter av lite välförtjänt ledighet.

Jag har också saker inplanerade på veckorna, men det blir ändå att dagarna rullas ihop och det enda jag minns är helgerna, för då är alla andra så glada och nöjda och för mig är det...ungefär som alla andra dagar.
Helgerna känns som längst och ofta längtar jag till kommande veckan istället för fredag till söndag.

Jag klagar inte. Jag bara berättar. Skriver av mig.
För att jag tänker på det och för att det är ännu en lång, dryg och tråkig helg.

Lite bitter sådär

Det är lördag.
Jag har haft en bra dag, om än trött.

Jag ställde mig därför i duschen och gjorde mig i ordning I FALL att någon kanske hörde av sig och ville göra något. Det är ju ändå lördag. Helg.
Jag har inga pengar, men med tanke på vädret så tror jag att många valde altanen, grillen och vindunken denna kväll. Till att sitta på någons altan och grilla och dricka vin, det brukar inte kosta något i jämförelse som att gå på krogen.

Klockan 18 var både jag och hockeyn redo för att ta resten av kvällen som den ville te sig.
Två timmar senare skickade jag ut några "trevare", helt utan respons.
Grilltimmen var över, men vintimmen hade ju bara börjat. Och ifrån en altan kan man alltid söka värme inåt.

Men nu är klockan snart halv tolv.
Jag är visst inte så populär längre. Det kanske har med åldern att göra?
Eller så har jag varit så otillgänglig under en längre tid att folk helt enkelt har tröttnat.

Istället för grill och vin på någons altan, så blev det te och knäckebröd framför den välbekanta TV:n hemma i vardagsrummet.
Inte fy skam förstås, men ibland så skulle det vara både roligt och skönt att komma bort, komma hemifrån och få träffa människor.

Snälla, rara ni...
Glöm inte bort mig! Jag har nämligen inte glömt bort er och jag tänker på er väldigt, väldigt ofta.

Det var ju så nära...

Jag var ju nästan frisk.
Lite spontanhosta och lite vardagssnuva hängde kvar som en fluga på sovrumsväggen, men jag kände mig på G.
Så jag gick lite på vägen igår. Sakta och lugnt och helt kravlöst. Det var bara så skönt att få lite sol på näsan och lite frisk luft i lungorna.

Bara några timmar efter den korta och harmlösa promenaden, så drog det igång.
Skrällande, ihärdig hosta och någon vred på kranen igen.
Host, host, snor, snyt, snor, frys.
Jag somnade i soffan på eftermiddagen och sov resten av kvällen.
När jag vaknade hade nordanvinden som pinat utanför knuten, dragit in under golven och upp i mitt bohag. Det var svinkallt och jag hade sovit mig igenom eldningstiden.
Pinnar i brasan och mer frys, mer snor, mer snyt. Hostmedicin. Varm dryck.

Det var ju så nära...
Men det är väl ingen helvetesförkylning för intet antar jag. :/

Värsta Aprilskämtet

Värsta Aprilskämtet någonsin måste vara den här onda magsjukan som drabbat både mig och sambon. Det är dessutom min andra bara i år!

Hela den planerade helgen blir förstörd, vi kommer inte att kunna åka in och fira svågern som fyller år på lördag(åtminstone inte med gott samvete, för han får säkert magsjuka i bonuspresent) och vi har låtit lämna återbud till de gäster som skulle komma på mat på söndag.
Nu är vi ändå förhoppningsvis såpass bra att vi ska kunna unna oss lite påskmat i våra ofrivilligt rensade magar på egen hand, men det känns ändock lite bittert.

Jag har kopierat information om mina stenar och tänkte lägga upp den med bild under helgen.
Så länge får ni nöja er med en liten påskbild så här på Skärtorsdagen!