Varför?

 

Jag tänkte alltid när jag såg dig att du var så otroligt vacker.
Du var så otroligt och fantastiskt vacker!

Utsidan betyder så lite.
Jag såg bara den och den bländade mig totalt.
Jag visste inte hur du hade det på insidan.

Hade jag vetat, så hade jag kanske inte behövt fundera på varför?
Jag hade undrat, men kanske förstått bättre.
Men jag såg bara allt det där otroligt vackra och fina på utsidan.

Även fast jag vet av erfarenhet hur mörkt det kan vara på insidan, så är det omöjligt för mig att förstå varför en så ung och vacker människa finner det omöjligt att vilja fortsätta leva.

Sov gott du vackra <3

Det egna ordet

Under många år har jag samlat på mig uttryck eller utsagor, oftast av den lite udda varianten.
Och eftersom jag alltid har skrivit på ena eller andra sättet, så har jag ofta plitat ned mina tankar och funderingar, mina uttryck och övrigt ordkaos, ja även en hel del bajserier ska erkännas.

Före jul letade jag tappert efter kläder till nyårsafton och då fann jag plötsligt ett gammalt skrivblock, alldeles klottrigt och smäckat med bläck, blyerts, kritor och tusch. På längden, på snedden, uppåned...
Det fanns inte mycket till vettigheter, mest gallimatias och knasigheter.
På nästan varje sida har jag skrivit något jag sagt under dagen och varför jag sade det.

Uppåned på baksidan till blocket har jag klottrat ned följande:
"Under en promenad ned till hagarna med K och I:
Det som göms i snö kommer fram igen när det regnar. -Så dumt, så heter det ju inte!"

Mängder med sådana.
Så jag satt och tänkte i mellandagarna att jag kanske kunde använda det på något sätt.
Lite då och då har jag suttit vid datorn och ja...

I mångas ögon är det antagligen bara larvigt, egoistiskt och allmänt skrattretande - på ett negativt sätt.
Men det blev något nytt av något gammalt, utav minnen. Och jag fick använda lite av den kreativa hjärnhalvan och det var verkligen inte igår.
Och kanske kommer någon ihåg allt det där dumma och kan få sig ett gott skratt eller en tankeställare...någon gång i framtiden.