Tio år

För tio år sedan somnade du in.
När jag tänker på det känns det fortfarande som igår. Jag minns ganska exakt alla detaljer, vad som sades, vad som gjordes och hur jag kände.
Och jag gråter lika mycket idag som då.
Du är väldigt saknad kära Pappa. <3 p="">

I wish there was visiting hours in heaven

Idag Pappa, är det nio år sedan du somnade in efter flera dagars kämpande inne på IVA.

Jag vet inte om du somnade lugnt och stilla, men jag vill gärna tro det. 

Jag vill låta bilden i mitt inre tro att när maskinerna stängdes av och slangarna togs bort, då somnade du in utan komplikationer och försvann lugnt in i evigheten.

Och i evigheten fann du ro och du hittade det starka kärleksfulla ljuset som man hör talas om. 
Där togs du emot av alla som redan finns där. 
Farmor och Farfar. Mormor. Gunnel. Och alla andra kära där borta.
Kanske kom även Morfar dit och sade hej och välkommen.

Jag satt på berget vid sjön den där kvällen och bad dem alla där uppe att se till att du skulle få det finaste av mottaganden och det mysigaste rummet med den bästa utsikten.

Jag vet inte om det blev så, men jag vill gärna tro det.

Jag har inte varit till graven idag och tänt ljus som jag brukar. Jag ber om ursäkt för det.

Jag försöker spara de få slantarna som finns kvar vet du.

Men jag har tänkt på dig hela dagen. 

Inte bara idag, jag tänker på dig ofta. 

Jag undrar vad du gör och hur du har det?

Jag minns saker vi gjorde och sånger du sjöng. 
Jag minns ditt skratt och din lätta, öppna naturliga personlighet.

Jag minns inte de dåliga sakerna, jag minns de bra. Så oroa dig inte över om du inte var en tillräckligt bra far. 

För mig är, och kommer du alltid att vara den bästa.

JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.

22 Juli

Ingen bra början

Vaknade med jordens huvudvärk.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.

Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.

Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.

Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.

Varför?

 

Jag tänkte alltid när jag såg dig att du var så otroligt vacker.
Du var så otroligt och fantastiskt vacker!

Utsidan betyder så lite.
Jag såg bara den och den bländade mig totalt.
Jag visste inte hur du hade det på insidan.

Hade jag vetat, så hade jag kanske inte behövt fundera på varför?
Jag hade undrat, men kanske förstått bättre.
Men jag såg bara allt det där otroligt vackra och fina på utsidan.

Även fast jag vet av erfarenhet hur mörkt det kan vara på insidan, så är det omöjligt för mig att förstå varför en så ung och vacker människa finner det omöjligt att vilja fortsätta leva.

Sov gott du vackra <3

En saknad men också en längtan

Jag borde väl skriva...

Jag har faktiskt känt att jag behöver skriva. Skriva mycket! Få ut allt.
Men orken sinar. Känslorna går på högvarv och tankarna riktigt mal runt uppe i hjärnbalken. Det är så mycket som behöver ut, men det går liksom inte.

I måndags kom jag i allafall iväg till doktorn med min mage som värkt sönder och samman sedan slutet på Maj. Därav mitt "tisdagstips".
Det är bara dumt att gå så länge och ha ont, för det kan ju faktiskt vara något allvarligt!
Själv tänkte jag mest att det ju inte gjorde ont hela tiden och så var jag så trött på sambon som hela tiden kommenterade mitt "gnäll"(när det gjorde ont) med att jag bara var hypokondrisk.

Men jag är inte hypokondrisk, tvärtom.
Jag söker bara läkare om jag inte orkar ha ont mer eller om jag verkligen tror att jag håller på att dö. Därav brukar jag också få stanna kvar på sjukhuset när jag väl ämnar dyka upp hos en läkare eller akuten, eftersom jag då oftast är redigt sjuk och-/eller illa däran.

Denna gång fick jag dock åka hem, med stränga order om att följa ordination, ta alla nya mediciner som jag fick hämta ut och lova att befinna mig på minst två återbesök inom kort.
Och det var ingen glättig stund hos läkaren heller...
Det gjorde skitont och till slut höll inte ramarna runt poker fejset längre, och jag grinade som ett såll och tjöt som en griskulting. Eller om det började tvärtom?

Man börjar åtminstone tänka ganska mycket när en läkare berättar att man kunde ha dött.
Att jag kunde ha dött.
Tankarna är därför väldigt jobbiga och jag tänker mer på nu vad jag verkligen vill med mitt liv.
Så jag skrev en lista och radade upp en massa punkter som jag ska stå ut med och hur länge jag tror mig orkar/förtjänar stå ut med dem.
Sen satte jag en sista punkt där jag beslutade när det var slut på "stå ut:andet".
Där endera vägen börjar räta ut sig eller där jag vandrar iväg på något nytt.

Så många sorger

Någon sörjer sin förlorade syster, kompis, sitt älskade barn som gick bort så tragiskt.
Någon sitter vid en säng och hör rosslande andetag som snart ska sluta tas.
Någon har nyss fått det värsta beskedet hos läkaren.
Och någon begraver barnet som de väntat på i så många år, men som blev en ängel istället för ett lekande, livfullt underverk.

Jag tänker på er alla.
Så många sorger denna dag.

Det hjärta som svider

Visst gör det ont när knoppar brister

Men det är värre när blommorna vissnar och dör

Man kan skratta sig lättare

Så mycket ledsamt på en gång.
Dödsfall, om inte nära inpå, så ändå så påtagligt och med så mycket eftertanke.
Jag tänker på dig S, varje dag och varje kväll.
All värme, all god energi och all kärlek till dig.

Jag vet inte om ni hittat in på bloggen om Anna och hennes kamp emot den aggressiva cancern som drabbade henne som nybliven mor.
Jag hittade in på den av en slump för längesedan, därför känns det extra jobbigt att läsa hennes sambos rader om hur Annas låga flämtat till och slocknat.
Jag grät floder för varje mening, varje ord. Jag gråter ännu bara jag tänker på det.
Hur mycket smärta ska en människa behöva genomlida och hur mycket smärta ska de anhöriga behöva genomlida?

Döden drabbar oss alla mer eller mindre genom livet, den är oåterkallelig.
Sorgen är alltid svår att bära, men med åren så tonas den ned lite. Och man minns ändå allt det goda, det bra och det roliga, hellre än det hemska, mörka och smärtsamma.

Häromdagen gick jag och sambon in i nyöppnade ICA och där var det folk vill jag lova. Nyhetens behag har minsann inte lagt sig och vi armbågade oss fram som apor i bur genom hela affären och den långa tiden i kön.
Väl där i affären så började jag tänka på min pappa. Vi åkte alltid och handlade varje månad till han och mamma, bara han och jag.

Min pappa var inte rädd för att göra bort sig på något sätt.
Tänkte han på något så sa han det gärna, högt och klart så att alla runt omkring onekligen kunde missa vad han sa.
Att han gärna klämde kommentarer som handlade om tjocka fruntimmer som handlade upp hela affären, om illaluktande farbröder med otäck hosta eller skelögda barn, det bekom honom inte ett endaste dugg.
Han kunde stå och fisa högljutt i den värsta familjeruschen och gjorde grimaser till barnet i kundvagnen bredvid.
Ibland skrattade barnet förtjust, ibland började det gråta... Pappa skrattade dock alltid roat, oavsett slutresultat.
Han älskade att gå runt och sjunga och tralla och kunde sjunga samma låt om och om igen i timmar.
Ibland kunde jag be honom sjunga någon annan bit och då brukade han fråga vad han skulle sjunga istället.

"Vad som helst, bara något annat än den där", sa jag.

Varpå han funderade noggrant och länge innan han tog ton - för samma låt som han sjöng fem minuter tidigare.

I början, de där första åren av våra månadsturer, då var jag fortfarande så ung att jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt. Jag ville helst bara sjunka ned genom jorden eller dö.
Precis som alla andra ungdomar som skäms ögonen ur sig över sina föräldrar.
Men de senare av åren, då jag blivit vuxen nog att skratta(eller vuxen nog att inse det roliga i allt dumt), så gick jag och kunde nästan inte sluta skratta bredvid pappa.
Han var den härligaste av glädjespridare utan att veta om det. Och att bjuda så på sig själv att han nästan gjorde sig själv till åtlöje, det var så strongt.
Han var så modig min pappa.

Så när vi gick där i den överfulla affären, då tänkte jag på hur det hade varit att gå där med honom. Och jag har inte kunnat sluta skratta sedan dess.
Så mycket tokiga minnen som jag bara älskar att ha med mig.

Allra helst önskar jag ju att jag fortfarande kunde ha pappa i livet, men livet vill ju som vi alla vet, inte alltid som en själv.
Men minnena har man alltid kvar och bilderna.
Och när jag sitter här och skriver så kan jag fortfarande höra pappas röst när han sjunger där i affären.

"Oh, oobee doo! Jag vill ju va som du-u-u
Jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
Det vill jag nu-u-u
Ett djur som ja-a-ag
det lär sig bra, bli en människa-a-a!"

Nu får det vara nog

Jag orkar inte längre. Jag har inte orkat på flera år, men jag har gjort allt och lite till i allafall. Men nu får det vara nog, jag orkar inte mer.
Sluta lägg ansvaret på mig att jag ska ta hand om mamma. Alla dessa sms, samtal och vykort ifrån släktingar som påtalar hur hemskt mamma har det och att någon måste göra si och så. Jag vet väl för fasen att det är mig ni menar, att det är jag som måste ta hand om skiten.

Jag har tagit hand om skiten hela mitt liv och nu orkar jag inte ta hand om mig själv längre.
Så sluta för fasen att lägga ansvar över min mammas liv på mig, för det tar fullkomligt knäcken på mig.
Varför hjälper ni inte henne med att ringa de där samtalen om att byta boende eller god man om hon har det dåligt och hemskt och behöver all hjälp hon kan få? Det är bara att ringa till kommunens växel och bli skickad vidare till Omsorgsförvaltningen.
Eller så börjar ni prata med personalen på gruppboendet där hon bor. Om alla ni som skickar allt vidare till mig, ringde de här samtalen ett par gånger var, då kan jag lova att det hände grejer.

Det hände inte så mycket när det bara var jag som ringde och skällde och ingen annan. Snarare gjorde jag mig känd som den otacksamma dottern och de suckar än idag och är otrevliga om jag måste ringa om något som gäller mamma.
Ändå har jag bett om hjälp! Men inte fasen fick jag någon.
Inte ens nu när jag mår piss och bara vill dö ifrån alltihop och ni antagligen vet mycket väl om det, så måste ni påkalla att jag är en sådan dålig människa som inte kan hjälpa min mor och vad jag borde och inte borde göra.

Ni kunde inte rycka in och göra något när jag var liten trots att ni såg eller förstod hur allt var, är det för mycket begärt att ni hjälper till lite nu?
Jag orkar faktiskt inte mer. Jag orkar inte mer.