2010.
Jag har blivit en fanatisk bebis-människa. Jag kan inte se, känna eller dofta nog på de små liven. Ju mindre desto bättre.
För tio år sedan skulle jag ha svarat kattungar och hundvalpar på frågan om vilka däggdjur som hade de finaste djurungarna.
Nu har de håriga små fått konkurrens.
Jag kan inte få nog av bebisar, önskar att de fanns tillgängliga dygnet runt. Allt med dem verkar så härligt, till och med när de skriker.
Nu tycker ni väl att jag måtte ha slagit i skallen i något hårt, för skrikiga barn är väl hemskare än hemskast?
För tio år sedan hade jag hållit med. Skrikiga barn gav mig kalla kårar.
Men med de där tio extra åren i bagaget, har barn helt plötsligt blivit något oumbärligt, något som jag längtar efter dag ut och dag in.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle drabbas av en sådan stark barnlängtan, även om jag ändå alltid har vetat att jag ville ha barn någon gång i livet.
Kanske det beror på att åren har sprungit på ganska så bra och man inte är 25 år längre?
Den biologiska klockans tickande har nått även mina öron och bebisar och mammaprat känns som det mest viktiga som finns just nu.
Jag suger åt mig information som en uttorkad svamp och skulle kunna lyssna på tips om blöjor tills öronen trillade av utav leda.
Eller så har jag bara fått en jäkla rejäl smäll i kontoret, vem vet..?
Fast jag tror nog mer på den där tickande klockan.
men herregud vad väntar ni på?? ni har varit ihop länge och ert förhållande verkar stabilt, ni är verkligen the perfekt match! förstår inte varför herrn velar om jag ska vara ärlig. ge honom en spark där bak!!
SvaraRaderaHej! Första gången jag läser din blogg och den ser jättefin ut. Du skriver bra! Till ditt inlägg som jag nu svarar på; Vänta inte! När en kvinnas biologiska klocka börjar ringa och man dessutom har passerat 30-årsgränsen. Då är det bara att låta tänkandet övergå i handling! Det är inte lätt att bli med barn. En del har tur förstås, men de flesta får jobba länge på att bli gravida. En barnmorska brukar säga att man åtminstone ska tänka att det ska/kan ta ett år, ibland längre beroende på preventivmedel.
SvaraRaderaNär jag läser äldre inlägg i din blogg så förstår jag att du är ganska sjuk och att detta oroar dig inför de dagarna du kommer att bli gravid och sedan mamma. Om rullstolsbundna, förståndshandikappade, dövstumma eller de som saknar armar och ben klarar av att föda och ta hand om sina barn och uppfostra dem på bästa sätt, så kommer det att gå alldeles galant för dig!
Så tveka inte, det är din tur nu precis som din kropp berättar för dig. Lycka till!
vet ju inte alla bakgrundsfakta, men jag tycker också att du ska köra på. de som väntar får aldrig några barn(egen erfarenhet)
SvaraRadera