Juni

Förkyld. Övriga familjen lika, mer eller mindre förkylda.

Sitter på toaletten mitt i natten och funderar över alla oseriösa människor på Facebook.
Varför lägga ut saker till försäljning om man inte vill genomföra affären?
Varför erbjuda klipp och hårfärgning hemma i sitt kök till ett kraftigt reducerat pris, boka in dag, men inte tid och sedan "försvinna"? För att återuppta kontakt två dagar senare och vill boka in en ny dag?
Varför ens lägga ut en annons/förfrågan från första stund?
Alla dessa som sitter och budar på Tradera, men aldrig genomför affären. Hur i helskotta tänker de?

Har några annonser ute på Blocket nu. Då både jag och sambon är sjukskrivna och har en tuff ekonomisk sits, så tänkte jag sälja av lite grejer. Få in pengar för att göra något roligt med barnen i sommar.
Fick mailsvar på ena annonsen:

"Hej jag heter M och vill köpa ditt bord. Jag ger mer än vad du begärt om du kan skicka det till mig och vi delar på frakten. Jag bor i Norrland. Kolla Bussgods om du är intresserad."

Meddelade M att jag inte hade lust med någon förlustaffär, då Bussgods kostade nästan dubbla bordspriset.
Bad honom hämta bordet på egen hand och stå för resan själv.

Vem fasen köper ett enkelt sketet soffbord 90 mil hemifrån?? Det är inte rimligt någonstans!
M kanske var ett troll förvisso. Är väldigt gott om dem nu för tiden.
Är tyvärr allt för gott om väldigt mycket som är dåligt nu för tiden.
Troll, krig, hot, mord, trakasserier.

Hur ska jag kunna skydda barnen ifrån allt av ondo?
Det skrämmer mig hur världen ser ut idag och hur människan har blivit.
Jag ser heller inget ljus i tunneln. Mörkret är här för att stanna.
Överallt är det svart, det kryper upp troll ur kloakerna och bakom varje husfasad väntar giriga, sinnessjuka människor.

Margit Sandemos bokserie "Det tredje riket". Kom och rädda min familj!

Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Frid. Tystnad. Lite oro.

Hotell. Kaffemaskin på rummet. Stor dusch med gratis hygienartiklar. Dubbelsäng. Gratis Wi-Fi.
Det sista behöver jag egentligen inte, för tanken var bara att få komma bort några timmar.
Vara ensam. Sova. Njuta. Sakna.

Samtidigt så görs nu ett test av sambon. Klarar han att vara förälder med sina svårigheter?
Han är självfallet inte ensam hemma med älskade barnet, någon mer är där och håller uppsikt och koll medan jag är borta.

Jag började dagen som alla andra dagar. Tog befälet över skutan.
06.20 vaknade barnet på min arm och tjöt "TOAAAA". Han har börjat känna av att han är nödig och vill titt som tätt gå på toa under alla dygnets 24 timmar.
Inte potta, toa. Toasitsen som jag köpte för några månader sen på ren impuls(för pottan är bara intressant att stoppa leksaker i, så potträning är inte grejen), kom snabbare till användning än vi kunnat ana.

07.15. Frukost. Vi väckte sambon under stora svårigheter innan. Gav hundarna mat. Gav snoriga barnet nässpray och kortison.

08.00. Stoppade in en tvättmaskin. Tjatade på sambon om att beställa färdtjänst till på måndag. Letade febrilt efter fjärrkontrollen till TV:n.

08.30. Vilade i 15 minuter medan skrotungen såg på Emil i Lönneberga.

Sen rullade det på.
Hundar ut, hundar in. Mellanmål. Rita på griffeltavlan(ny favorit hemma). Måla andra strykningen(helvete, det behövs en tredje strykning...) i det nyrenoverade rummet. Leka ute. Gå på promenad. Plocka ur tvättmaskinen. Laga lunch. Tjata på sambon om att plocka ur och i diskmaskinen(hans enda fasta uppgift varje dag). Bäddar i gästsängen till gästen. Mår dåligt över att smöret tagit slut.

16.00. Mamman tar sin lätt packade väska, kramar och pussar, och vinkar extra länge till det älskade barnet som ser måttligt road ut.

16.45. Mamman åker in i en Drive-in och beställer onyttig mat. Åker sedan till en parkering med sjöutsikt och svullar i njutning över att det är tyst. Och lugnt.

17.30. Mamman går in i en mataffär och ska köpa smör, men kommer på att jag inte ska åka hem sen. Köper istället naturgodis. Och bubbelvatten.

18.00. Mamman går på bio. Bridget Jones' Baby var precis lagom rolig. Mamman är glad.

20.20. Mamman checkar in på hotell. Berättar kort för den gulliga tjejen i receptionen vadan min hotellnatt, varav en annan anställd ansluter och mitt ekonomirum kostnadsfritt höjs upp till ett superiorrum(!).

20.30. Mamman sitter på en stooor dubbelsäng i ett stort rum, med kaffemaskin och stor dusch med gratis hygienartiklar och gratis Wi-Fi. Drar jag undan den fördragna gardinen så har jag en finfin utsikt också. Imorgon serveras gratis hotellfrukost.

Men det är inte därför jag är här.
Det är tyst. Frid.
Jag är trött och jag tror att jag kommer att sova som en prinsessa.
Visst känner jag lite oro för hur det går därhemma. Och jag saknar mina prinsar.
Men imorgon är det en ny dag och jag kommer att träffa dem redan vid lunch igen.

God natt. :)

När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

RIP Kennedy 1998-2016

Under Påskaftons eftermiddag hände det som inte får hända.
Fina flickan Kennedy blev påkörd av en bil och blev så illa tilltygad att jag var tvungen att låta henne somna in.

Jag är tacksam att hon trots skadorna orkat och lyckats släpa sig hem till dörren och att jag såg henne direkt. Jag är också otroligt tacksam för veterinären som - på väg till påskfest - mötte upp så snabbt för att förkorta Kennedys lidande.

Tack älskade vackra katt för alla åren som du värmt mina fötter och för att du tog sonen till ditt hjärta när han föddes. Du är så saknad och du lämnar ett stort tomrum för oss alla här hemma.
Vi älskar dig Kennedy.<3 p="">

Tiden springer

Jösses, vart tar egentligen tiden vägen??
Dum fråga faktiskt, för jag vet precis vart all min tid går. Den går till att försöka trösta och natta på nätterna, och för att hålla mig vaken och alert på dagen.
För nu går det undan, hujedamej!

Vi har firat 1-årskalas i dagarna två och den otroligt snälle och rare gossen vaknade en morgon och hade ett sjuhelsikes temperament. Ojoj, det var vi inte riktigt beredda på.
Han är fortfarande snäll och rar, men har senaste veckorna uppvisat en otroligt stark vilja och personlighet.
Vi klagar inte, vi gillar stark vilja och personlighet i det här huset. Vi blev bara lite tagna på sängkanten.

I övrigt så sover barnet ytterst sällan och när han sover, så är det väldigt korta intervaller.
Jag blåljuger för både mig själv och alla andra om jag säger att jag inte är fruktansvärt avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som sover gott nätterna igenom.
Samtidigt så skulle jag inte vilja byta bort en dag, en timme, en minut, inte ens en sekund.
Jag ser på sonen och jag är så förbenat stolt, så att det värker både här och där.
"Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman".

Tryggt känns det också emellan mig och sambon. Hur många föräldrar går inte skilda vägar under det första småbarnsåret?
Jobbigt som fasen har det varit, och är det, men vi jobbar bra tillsammans.
Team work så det skriker i dammråttorna under soffan. 
Det känns som om vi aldrig gjort något annat, som om lilleman alltid varit här och tagit plats och hållit oss vaken på nätterna.
Meningen med livet har fått en helt ny, och alldeles underbar innebörd.

Jag saknar min mamma

Dopet är avklarat sedan en tid tillbaka. Det blev den ljusgrå klädseln! Det var helt rätt, det förstod vi när vi provade kläderna på Lilleman.
Dock var både junior och jag sjuka under dopet. Lillen mådde bättre dagen till ära, men jag vaknade med 40 graders feber på dopdagen.
Det blev en tuff och lång dag...men också mycket givande.
Det känns dock skönt att det är avklarat.

För en tid sedan träffade jag min mamma på stan.
Jag hade inte sett henne på länge och hon har ingen telefon för tillfället. De gånger jag åkt till hennes boende, så har hon inte varit inne.
Min mamma är inte frisk, men det blev ändå en liten chock att se hur pass mycket sämre hon nu är.
Trots att personalen på boendet har informerat om det.

Mamma var tyvärr inte med på dopet, hon var för dålig.

Det känns så ledsamt att se hur hon försvinner bort i sin värld.
Det fanns en period som hon faktiskt nästan var som förr emellanåt. Hon både lät och betedde sig som den mamma jag alltid älskat.
Men det finns inget kvar av den människan längre. Jag känner igen min mamma till det yttre när jag ser henne, men hon finns inte kvar på insidan.
Hon är som ett vandrande skal.

Och just inatt fick jag plötsligt en sådan oerhörd längtan efter Henne. Mamma. Min Mamma.
Hon som alltid visste och förstod, hon som alltid hade goda råd, hon som visste bot och bättring och älskade livet.
En filantrop, en vårdare, en livsälskare.
Det var min mamma. Det är min mamma. Men hon är tyvärr bara ett minne för längesen.
Och jag saknar henne något alldeles fruktansvärt.

Ett dygn av massiv kärlek

Satt och tittade igenom bilderna från BB.

Ett par spinkiga händer med 10 smala fingrar och ett par ganska stora fossingar med 10 långa tår.

För er är det kanske bara små händer och fötter, men för mig är bilderna en påminnelse om ett dygn av den mest massiva kärlek jag någonsin känt.

Och den blir bara starkare för varje dag.

Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Det har hänt lite

Det har hänt lite i mitt liv sedan jag skrev sist.
Faktum är att det har hänt mycket ända sedan förra året, men jag har valt att inte blogga om det pga flera anledningar.

Nu är livet i en annan fas och jag är fortfarande lite i chocktillstånd tror jag. Men väldigt lycklig, det är jag!

Det blir kanske lite bloggstiltje framöver, men håll till godo. Jag har inte försvunnit och tids nog ska ni få veta min stora hemlighet. :)

Bildblogg?

Jaha, ser hon bara på TV och har öppnat bildblogg den där Sundinskan?

Ja, man kan ju nästan tro det!

Men det är väl snarare så att det har varit torka på skrivarfronten.
Det som jag i vanliga fall skriver av mig, har jag fått ur mig på annat sätt istället. Och det är ju faktiskt positivt!

Annars går livet sin stilla gång.
Kaffe på morgonen, yoghurt på kvällen.
Hundarna är friska och glada.
Sambon är förkyld, men glad.
Jag har haft väldigt mycket huvudvärk, vilket är jobbigt och tärande, men ibland ska man ha lite motgångar också.

Vi planerar att möblera om lite grann här hemma under våren.
Inte köpa något nytt, kanske eventuellt byta ut saker. Eller snarare minimera.
Det känns som att vi har för mycket grejer och saker och jag upplever vissa ställen i huset som "plottriga" och det har jag aldrig varit förtjust i.
Jag vill ha utrymme och luft.
Och ju mer grejer, desto lättare stökas det till. Dessutom så försvåras alltid städningen om man har en massa pryttlar och småsaker som står/ligger överallt.

Min utmaning i vår blir att röja ur och städa upp i grovköket.
Sedan vi stängde igen ytterdörren dit (för trappen utanför är under all kritik och rent ut sagt farlig), så har det blivit ett allmänt skräp- och stökrum och ofta får man bana sig en väg fram för att hitta tvättmaskinen och torktumlaren som ju ska vara någonstans därinne. 
Jag har tänkt länge på hur jag skulle vilja göra med eländet och nu tror jag mig ha hittat en bra inre bild för hur jag ska göra och hur vi ska lösa så att det inte blir sådär i fortsättningen.

Ska bli spännande att se hur det hela slutar.
Kanske jag delar med mig av en före- och en efterbild när det ter sig.
Kan ju inte sluta lägga ut bilder nu, när jag så uppenbart har skapat en bildblogg! :)

Det rör på sig

Förkylningen har dragit till andra jaktmarker.
Jag är lite snuvig fortfarande, men det kan jag definitivt stå ut med!

Nu är det fredag och helg igen.
Jag gör sällan något på helgerna, livet har ändrat sig väldigt de senaste 10 åren.
Minns när vi (jag och goda vänner) var ute tre dagar i veckan, varje vecka i flera års tid. Samtidigt jobbade vi, hade fritidssysselsättningar, olika sorters invecklade och utvecklade kärleksliv och klarade vardagen.
Kan inte för allt i världen begripa att vi orkade!
Men när man var ung och frisk, då hade man mer ork, mer motståndskraft och man såg till att alltid ha lite extra luft under vingarna.

Ibland ångrar jag att jag lade så mycket tid och framför allt pengar på "skit" (kläder, inträden, alkohol...), men samtidigt är jag glad över att jag fick "leka av mig".
Vi hade roligt, vi gjorde oförglömliga saker, vi har minnen som tål att berättas fram till dödsbädden när vi är gråa, rynkiga och uttorkade.
Jag antar att det är huvudsaken.

Nu rör det på sig igen efter julhelgerna.
Handikappridningen börjar den här veckan.
Kören startar upp inför våren.
Träning och rehab på sjukhuset.
Livet återgår till en - iallafall för mig - fullspäckad vardag.
Det känns ganska skönt. Det blir långtråkigt att bara drälla här hemma och fundera sönder hjärncellerna över livet.
När det händer saker, så blir livet lite lättare att leva. Åtminstone om det är bra saker!

När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Min stora skräck

Så kom då dagen jag bävat för genom åren.
Mina eksem från barndomen hittade tillbaka till den här trötta, sjuka, slitna kroppen och vill hjälpa till att fördärva mig lite mer.

Atopiska eksem, kontakteksem, böjveckeksem, överkänslighet emot väta, parfym, olika textilier och diverse annat, listan från födsel till 11-12-årsåldern kan göras lång.
Men det växte bort precis som läkarna lovade mina päron. Och de hade rätt i en sak till, att det ofta kommer tillbaka någon gång i vuxen ålder.

Efter läkarbesöket igår känner jag bara hopplöshet. Varför skulle det här komma också?
Jag har ju precis börjat tänka positivt, men nu är det inte så lätt att fortsätta.

Några kortisonsalvor fick jag med mig hem till de värsta eksemen (de som sitter på insidan låren är högst knäckande...), men annars fick jag uppmaning att byta ut alla hygien- tvätt- och hudvårdsprodukter till ekologiska, parfymfria och milda produkter.

Tvättmedel och handtvål är väl ingen konst. Lite dyrare än det vi har nu blir det väl, men vi tvättar ju inte överdrivet mycket.
Känner mer ångest över att köpa in (och hitta!) ansiktskrämer, bodylotions, schampo, balsam, make-up...
Och nej, jag fjällar bort hela jag om jag inte smörjer mig efter åtminstone varannan dusch, så att inte smörja är ingen lösning. Mitt ansikte är överdrivet känsligt och skört, speciellt så här års.

Mina torra ögon håller på att gå åt de få gånger jag använder mascara, så egentligen borde jag sluta helt med smink.
Men ibland vill man ju faktiskt vara lite fin, och inte se så glåmig och grå ut.

Jag har grinat som fasen det här dygnet. Jag hade hoppats på något bättre vid det där läkarbesöket.
Svamp eller nåt kanske, men samtidigt så visste jag ju innerst inne.
Det är svårt att glömma den här sidan av min barndom. Det var alltid min stora skräck att behöva uppleva den tiden igen och nu är den åter.
Med risk för att stanna. :(

Steget är taget

Hamnade oväntat på akuten igår kväll. Infektion i magen och antibiotika.
Tänk att det alltid är något hela tiden... :/

Idag har vi dock tagit det där sista steget över tröskeln och skrivit in oss på fertilitetsutredning.
Det känns bra.
Om tre veckor fick vi en tid för ett första besök och samtal med läkare och sen får vi se vad som händer. Det här är nytt för oss och vi känner väldigt få som gått igenom fertilitetsutredning.
Skriv gärna och berätta om era egna erfarenheter!

Första telefonkontakten kändes dock mycket bra och trygg och vi skulle börja med att få varsin hälsodeklaration hemskickat. Dessa ska vi fylla i och skicka tillbaka innan första besöket.
Våra respektive sjukjournaler från det senaste året (fast för mig skulle det bli för iallafall två år pga mina sjukdomar) skulle skickas efter, och sedan kanske det skulle komma remiss på blodprover innan också, beroende på hur hälsodeklarationerna såg ut.

En början med andra ord.
Jag har nog inte tänkt skriva så utförligt om vår fertilitetsresa framöver, det blir liksom för privat.
Men lite kommer jag nog att delge, vi får se.
Just nu känns tre veckor som väldigt lång tid, men jag hoppas att de går fort. 

Det är ju inte bara åldern

Först så, tack.
Tack för att en del av er faktiskt försöker ge mig positiva tankar och berättar ur positiv synvinkel.
Det betyder mycket!

Jag vet att jag låter så himla nere och negativ, men det är ju inte bara åldern som gör allt så jobbigt.
Jag är ju faktiskt inte frisk i kroppen heller.
Alla mediciner som jag äter, ätit, sprutat in eller fått intravenöst på sjukhuset sedan 2006, alla är ju inte i klass med Alvedon. Ingen alls för att vara exakt.
Hela 2007 och delar av 2008 medicinerades jag med cellgifter.
2008/2009 var det biologiska mediciner som gällde.
2010 börjades med cellgifter, men eftersom jag blev tusen resor sämre än första vändan (och då måste jag pest och pina), så sattes en annan medicinering in.

Jag äter bara en medicin sen en kort tid tillbaka nu.
Inte för att jag inte behöver de övriga medicinerna, utan för att jag helt enkelt inte får ha dem i kroppen OM jag skulle bli gravid.
Det har varit tufft! Det ÄR tufft.
Inte nog med att jag har så jäkla ont hela tiden, att lederna bara vill krulla ihop sig och sängen är en hinderbana som är omöjlig att komma ur, jag går och oroar mig så otroligt mycket över att det inte går. Och att det inte kanske kommer att gå. Och ibland när jag har ljusstunder, då oroar jag mig för hur det ska gå OM det går...

Men tack och lov för denna underbara, varma högsommar! Den har gjort mitt liv lite lyckligare mitt i allt annat.
Jag är mycket väderkänslig, så det är skönt att det är något som går i medvind i allafall. Värmen är underbar och jag försöker tillåta mig att njuta av den.
Dock har jag varit lite för frikostig med sol och snålat med bra UV-skydd, för jag har fått fula pigmentförändringar i ansiktet.
Så går det när man är dum. Tyvärr så kan jag inte skylla på att jag är ung längre. ;)

Dagens märkvärdiga citat

"Alla mynt har två sidor. Sen är det är upp till var och en vilken sida man tycker bäst om. Hellre valfrihet och acceptans att det finns just flera valmöjligheter, än vad som är "rätt" och "fel"."

"Och - för att tillägga, så det inte blir missförstånd - så tror jag säkert att man kan vara negativt inställd till något utan att vilja utrota eller förstöra det. I min värld finns det massor med färger, inte bara svart eller vitt."

"Jag tror på det här med motgångar. De är inte roliga, men behövs för att man ska bli stark och hålla sig på jorden."


Och jo, de kommer ifrån mig - allihop...
Det är så jäkla flummigt och klichéartat att jag funderar på om jag kanske röker braj istället för att inta morfintabletter?
Och har jag någonsin haft dåliga dagar?? Hrm...