Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Det har hänt lite

Det har hänt lite i mitt liv sedan jag skrev sist.
Faktum är att det har hänt mycket ända sedan förra året, men jag har valt att inte blogga om det pga flera anledningar.

Nu är livet i en annan fas och jag är fortfarande lite i chocktillstånd tror jag. Men väldigt lycklig, det är jag!

Det blir kanske lite bloggstiltje framöver, men håll till godo. Jag har inte försvunnit och tids nog ska ni få veta min stora hemlighet. :)

Fyndigt

Efter flera dagars tortyr, så vaknade jag och mådde ganska så bra på fredag.
Allra helst hade jag velat vila resten av dagen och njuta av att den där skiten lämnat systemet, men alltid är det ju något.

Jag antog ett vad med min ledare på handikappridningen i våras och vadet löd att om jag fick 70% (räknat på domarpoäng) eller mer på vår klubbtävling, så skulle jag köpa nya ridbyxor.
Hon tyckte väl (precis som alla andra...) att mina malätna, 16 år gamla och på tok för stora manchesterridbyxor hade gjort sitt.
Jag antog glatt, för jag tänkte seriöst att det inte var möjligt för mig att få så höga poäng.

71% var tydligen möjligt och plånboken gnällde till redan där och då.

Så har jag under sommaren försökt lägga undan några korvören för att få ihop till ett par nya ridbyxor, men det såg ju inte ljust ut.
Turen kom med min födelsedag och jag som alltid önskar mig pengar, men aldrig får några...låt oss säga att folk äntligen har fattat vinken.
500:- lade jag undan för ändamålet och igår åkte jag och en kompis in till stadens Hööks-butik för utprovning.

Efter att ha varit där i evigheter och provat allt i butiken (det kändes som det), så stod det emellan två par. Det ena kostade 349:- och det andra 479:-. Båda var lika snygga, lika sköna, lika funktionella och jag velade länge. Kunde verkligen inte välja!
Kompisen tröttnade på min ineffektivitet och sprang över till hamburgerrestaurangen mittemot och tryckte kolhydrater.
Jag bestämde mig för att tänka på saken samtidigt som jag tog en rundvandring genom butiken.

Längst nere vid alla hästtäcken stod två trådkorgar med reasaker och jag tittade lite förstrött. Det var bara hästgrejer och det har jag ju ingen användning av längre. Bredvid stod dock en ställning med kläder, men hoppet om att hitta något billigt och bra sjönk, då jag insåg att jag inte är liten nog att komma i centilong längre.
Lite irriterat plockade jag i ena trådkorgen och får plötsligt upp ett par ridbyxor som vid första anblicken såg definitivt större ut än barnstorlek. Vid närmare koll, så var det faktiskt min storlek...och de var nedsatta till 174 kronor!
Jag provade för säkerhets skull och när kompisen kom tillbaka mätt och glad, så hade jag bestämt mig!

För en gång skull fattade jag och plånboken ett klokt beslut tillsammans, även om byxorna var i en ganska ful och dassig beige färg.
Men vad tusan, jag ska ha dem att rida i en gång i veckan och jag tror inte att min handikapphäst bryr sig om jag kommer i fula eller snygga ridbyxor.
De var sköna och säkert lika funktionella som de dyra byxorna, så här var det liksom inget mer att tänka på.

Men bättre skulle det bli, för när jag skulle betala så visade det sig att det var halva reapriset... :D
Jag gick alltså hem med ett par nya ridbyxor för 87 spänn!
Inte illa pinkat alls. :)

"Vi å du mamma"

Söndagens hjälte:

Jag är så tacksam för dessa underbara djur som låter mig flyga en gång i veckan igen!

GRATTIS FÄRJESTAD TILL SM-GULD 2011!

Glädjetår

Dagen började sent. Men ganska så bra. Stelben till trots.
Kallt ute, men hundarna var nöjda och jag drog mössan extra långt ner över öronen.
Vi skulle täta hålen i källaren idag, men sambon fick skynda till jobbet istället. För att dagen började så sent.

Vi har mycket ved, men den är sur. Alla som försökt att få liv i blöt ved, vet att det inte är lätt.
2,5 timmar senare brinner det äntligen i kaminen, men då har inomhustemperaturen redan hunnit sjunka till futtiga +14,5 grader.
Så nu sitter jag här och huttrar, två meter ifrån kaminen.
Katterna och jag trängs för att få mest värme.
Jag har hämtat vintertofflorna i dun som låg nedpackade i hallgarderoben och en extra tröja.

Men en dålig start kan bli en bra avslutning.
Ett telefonsamtal gav mig lite sinnesfrid och jag grät en liten glädjetår.
Tack för de orden!

För 10 år sedan skulle jag ha sagt kattungar

2010.
Jag har blivit en fanatisk bebis-människa. Jag kan inte se, känna eller dofta nog på de små liven. Ju mindre desto bättre.

För tio år sedan skulle jag ha svarat kattungar och hundvalpar på frågan om vilka däggdjur som hade de finaste djurungarna.
Nu har de håriga små fått konkurrens.
Jag kan inte få nog av bebisar, önskar att de fanns tillgängliga dygnet runt. Allt med dem verkar så härligt, till och med när de skriker.
Nu tycker ni väl att jag måtte ha slagit i skallen i något hårt, för skrikiga barn är väl hemskare än hemskast?

För tio år sedan hade jag hållit med. Skrikiga barn gav mig kalla kårar.
Men med de där tio extra åren i bagaget, har barn helt plötsligt blivit något oumbärligt, något som jag längtar efter dag ut och dag in.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle drabbas av en sådan stark barnlängtan, även om jag ändå alltid har vetat att jag ville ha barn någon gång i livet.

Kanske det beror på att åren har sprungit på ganska så bra och man inte är 25 år längre?
Den biologiska klockans tickande har nått även mina öron och bebisar och mammaprat känns som det mest viktiga som finns just nu.
Jag suger åt mig information som en uttorkad svamp och skulle kunna lyssna på tips om blöjor tills öronen trillade av utav leda.

Eller så har jag bara fått en jäkla rejäl smäll i kontoret, vem vet..?
Fast jag tror nog mer på den där tickande klockan.