Ny vecka i den här tiden

Förra veckan var det årliga hästveckan som jag alltid försöker besöka och ta lite bilder på.
Då kameran tillhör exet, så är jag väldigt glad över att jag får låna den varje år så att jag kan göra just detta - fotografera alla fina hästar och dess ryttare.
Jag är otroligt tacksam för det!

Men nu är det ny vecka och jag har gått från hästar till barn.
Nu har vi brorsonen här nästan hela veckan och jag hoppas att vädret inte sviktar. Han älskar nämligen att bada och jag är inte heller någon badkruka.
Soligt och vackert, då vet vi vad vi ska göra. Regn och rusk - då blir det lite drygt.

Tycker att det är så himla skönt med brorsonen på det vis att han tycker om att vara ute och göra saker. Sparka boll, gå ut med hundarna, tvätta bilen, bada, hitta på hyss... :)
Alldeles för många barn sitter framför diverse skärmar och avskärmar sig och det tycker jag bara är så ledsamt och tråkigt.
Det kan säkert vara praktiskt att sätta på en film då och då när tiden eller orken inte räcker till, det har jag full förståelse för.
Men jag ser och träffar många barn som bara sitter framför TV:n, datorn, mobilen, iPad, iPod osv.
Totalt distansierade från omvärlden och väldigt asociala. Det gör mig ganska ledsen.

Världen för barnen ser ju dock inte ut som den gjorde för min generation, vi hade bara en TV med först två, sedan tre kanaler.
Och ibland när vi slog på stort, så åkte vi till lokala macken och hyrde en "videobox"(VHS-spelare) och en eller två filmer.
Sedan satt vi hela familjen samlade under stor andakt och tittade på dessa filmer. Man kan väl säga att det var familjetid om något. Och väldigt speciella ögonblick.

Först på 90-talet skaffade vi oss en alldeles egen VHS-spelare och det var stort vill jag minnas. Kanske gick den lite varm i början, men sedan återgick vardagen ganska fort till att leka, cykla, rida, vara med kompisar osv.

På min 19-årsdag fick jag överta min brors första mobiltelefon, jag fick den med ett eget telefonnummer och abonnemang och det kändes sjukt häftigt.
Det var begagnad, stor och tung och jag glömde den hemma mestadels, men jag hade en mobiltelefon. Det ni!




Sedan vill jag minnas att den tekniska utvecklingen rullade på ganska fort.
Min allra första dator skaffade jag på en evighetslång avbetalning när jag hade fyllt 21.
Det var den mest otympligaste datorn i världen och jag tror att bara tjock-TV:n vägde mer i hushållet.
Det kunde ta en timme att komma ut på internet ibland och om jag ska jämföra med internet idag, så var det högst tålamodskrävande att sitta där och försöka hitta ut i etern och resten av cybervärlden.
Men det tyckte jag inte då! Det var nytt, spännande och intressant.
Det som idag skulle gett mig huvudvärk på fem minuter, fick mer än gärna ta sin lilla tid just då.

Då. Nu.
Stora skillnader.
Idag ska allt gå fort, det ska vara datoriserat och automatiserat.
Inte undra på att barnen idag har annorlunda dagar, annorlunda rutiner.
Jag säger inte att det var bättre förr...eller gör jag det?
Jo, på många sätt så var det faktiskt bättre förr.
Man träffade sina vänner och pratade, istället för att läsa och se bilder om deras liv i statusar på internet.
Man skrev personligt och utlämnande i riktiga dagböcker som man låste med hänglås och gömde, istället för att lämna ut sig själv och sitt liv i en opersonlig blogg - på internet.
Man ringde till folk när man ville dem något och man skickade julkort, påskkort och inbjudningar via brev som man fick hämta i brevlådan - den riktiga brevlådan!

Kan ju rabbla saker som var bättre förr i en evighet, men det har jag inte tid med.
Jag, sambon och brorsonen ska inta frukost i friska luften, ute på trappen. :)

Fyrkantiga ögon, men nästa vecka - då...

TV.
Serier på TV. Film på TV.

Den manliga förkylningen vill inte riktigt ge med sig. Enveten herre detta.
Jag har gjort mig lite för hemmastadd framför dumburken, med duntäcke och en ständigt påfylld tekopp.
Är glad att det faktiskt har startat upp nya säsonger av flertalet serier som jag följer eller har beslutat mig för att följa, så saker att se på finns det i allafall.

Banshee, Black Sails, Vikings, Grey's Anatomy, Sleepy Hollow, Musketörerna, True Detective och Once upon a time är några stunders blickfång för tillfället.
Längtar väääldigt mycket till April när nya säsongen av Game of Thrones börjar. Men jag är sysselsatt så länge åtminstone.
Mina ögon är nog fyrkantiga sedan länge.

Längtan till TV-serier i all ära (om än ganska så tråkigt), så längtar jag mest till nästa vecka just nu.
Speciellt måndag, som jag har längtat efter den dagen!
Onsdag kan bli endera rolig eller trist.
På torsdag ska jag kampera kvällen ihop med brorsonen som behövde barnvakt.
Fredagen innehåller något nytt och troligtvis skojigt som jag ser fram emot.

En händelserik vecka som ståtar utanför dörren alltså.
OM nu bara denna bakterie kan lämna kroppen också, så jag har ork till allt detta.
Det vore ju väldigt praktiskt måste jag säga...

Så vackert!

Inte hade jag varit vaken speciellt länge i morse, innan tårkanalerna öppnade sig.
Under den tidiga morgontimman hade en nybliven mor och hennes förstfödde son hamnat på bild och uppenbarade sig så vackra i min inkorg.

Tänk vilket ögonblick i deras liv!

Jag grinade på mig för att de låg där tillsammans, mosiga, slitna och trötta - javisst, men också i ett ofattbart lyckorus som nästan inte går att beskriva.

Jag hoppas innerligt att jag snart får ligga sådär med mitt första barn också. Snart.
Det vore den absolut största lyckan och bedriften i mitt liv.

Årets julklapp

Presentkort = årets julklapp?
Det verkar vara så i vårt fall åtminstone. Ja, då kan vi ju köpa det vi själva önskar.
Flera bra butiker som har mycket av olika saker har vi nu sammanlagt 2700:-(!) att shoppa loss för. Det tackar vi allra hjärtligast för!

Det blev en kort och ganska stillsam afton hos min ena bror och resten av min familj igår.
En enkel julmiddag och rask julklappsutdelning av brorsbarnen. Ännu raskare julklappsöppning, en kopp kaffe och sedan var det klart.

Det är verkligen barnens högtid och det känns extra jobbigt nu på jul att vi inte har några barn.
Ingen remissbekräftelse hann komma innan jul, ska vi våga hoppas på en lapp i brevlådan i mellandagarna?
Tror att jag för säkerhets skull ställer om väntan till efter nyår, så det inte blir så stora besvikelser hela tiden.
Efter nyår måste den ju komma. Och då har det dessutom gått över en månad sedan remissen skickades. En bekräftelse borde ju ha kommit för längesen känns det som, men...ja.
Jag måste nog släppa det lite nu tror jag.
Det är på gång, vi vet det. Vi litar på vår läkare.

Det är Annandag Jul och snart är det nyår.
Ett nytt år, ett som förhoppningsvis bådar gott och bär med sig mycket positivt och kanske får vi nästa år träffa den där lilla personen som vi längtar så mycket efter.
Jag hoppas verkligen det.

0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Efter depp kommer regnet

Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.

Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.

Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.

Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Startminne eller plåster på såren

Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.

Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.

Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.

Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!  
Make love not war, and make babies, lots of babies!

Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.

Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.

 Bilden är lånad ifrån Lagerhaus

Efter gott kommer sämre tider

Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.

Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(

Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.

Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.

Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Steget är taget

Hamnade oväntat på akuten igår kväll. Infektion i magen och antibiotika.
Tänk att det alltid är något hela tiden... :/

Idag har vi dock tagit det där sista steget över tröskeln och skrivit in oss på fertilitetsutredning.
Det känns bra.
Om tre veckor fick vi en tid för ett första besök och samtal med läkare och sen får vi se vad som händer. Det här är nytt för oss och vi känner väldigt få som gått igenom fertilitetsutredning.
Skriv gärna och berätta om era egna erfarenheter!

Första telefonkontakten kändes dock mycket bra och trygg och vi skulle börja med att få varsin hälsodeklaration hemskickat. Dessa ska vi fylla i och skicka tillbaka innan första besöket.
Våra respektive sjukjournaler från det senaste året (fast för mig skulle det bli för iallafall två år pga mina sjukdomar) skulle skickas efter, och sedan kanske det skulle komma remiss på blodprover innan också, beroende på hur hälsodeklarationerna såg ut.

En början med andra ord.
Jag har nog inte tänkt skriva så utförligt om vår fertilitetsresa framöver, det blir liksom för privat.
Men lite kommer jag nog att delge, vi får se.
Just nu känns tre veckor som väldigt lång tid, men jag hoppas att de går fort. 

Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Koffeinkonsumtion

Så var det då dags att påbörja årets nyårslöfte.
Jag brukar inte ge några nyårslöften, och jag bestämde mig faktiskt först veckan efter nyår också. Men i år ska jag iallafall verkligen göra mitt bästa för att minska ner på min koffeinkonsumtion.

Jag dricker mellan 10-16 koppar kaffe - per dag.
Att dricka så mycket kaffe varje dag är säkert jättebra emot något som säkert är ohälsosamt. Men jag antar att det är precis lika dåligt för något annat.
Något som jag vet att det kan påverka väldigt negativt är fertiliteten. Och den vill jag gärna hjälpa upp på traven om det är möjligt.
(Det finns undersökningar som visar att tre koppar kaffe om dagen minskar fertiliteten med 25%(!), motsvarande om man skulle dricka 2 koppar kaffe/veckan.
25%! Jag antar att det med min koffeinkonsumtion vore helt omöjligt att få en bulle i ugnen...)

Då jag fick både bra och sämre nyheter hos läkaren sist, så kände jag att det är dags att börja tänka på hälsan i ett ännu större omfång.
Jag har gått ned 25 kg i vikt de senaste 2,5 åren.
Inte mycket över tiden kanske, men med tanke på att jag stoppar i mig kortison varje dag och inte tränar alls så är jag nöjd.
Jag slutade röka för längesen och jag dricker mycket sällan.
Jag har tagit bort socker och jag försöker sova minst sex timmar varje natt. Det sista är väldigt svårt, men jag försöker - det är huvudsaken.

Så det var väl egentligen kaffe kvar som kan räknas som en last eller ett beroende.
Många har ifrågasatt om det är bebisverkstad på gång när jag berättade att jag skulle minska på kaffet, men jag kan berätta att så inte är fallet.
Jag tycker dock om att planera och är gärna ute i god tid om det går.
Hade jag barn eller inte planerade att skaffa några...ja, då hade jag nog inte brytt mig i att minska ned på koffeinet.

Min önskelista

Kära Tomten,

nu har jag i flera år önskat att få bli frisk och smärtfri och det är tydligen en alltför svår önskan att behaga. Kanske det är så att jag behöver genomlida de där dagliga smärtorna för att underlätta för någon annan? Jag vill gärna tro att någon annan får det lite bättre om jag har det lite sämre och då kan det väl vara okej.

Förra året önskade jag en tro på kärlek och livet igen och det slog ju in. Tack för det Tomten!
Tack vare den nya kärleken kan jag nu kanske önska mig ett nytt liv i livet?

Kära Tomten, jag skulle så gärna vilja bli mamma innan jag blir för gammal och helt skrumpnar ihop.
Jag vet att jag ju ser och kallar mina djur för mina barn, och det är de, men det skulle vara en fantastisk gåva att få ta del av ett litet människoliv också.
Jag har önskat detta så länge i så många år, kan du inte vara så snäll och ta denna önskning på allra största allvar är du snäll?

Men kanske det är som med smärtorna, att någon måste få ha det lite dåligt, för att någon annan ska få ha det lite bättre..?
Vet du Tomten, jag tror att jag kan leva med de här smärtorna om jag får något litet tillbaka. Jag har ju haft ont så länge, så resten av livet - ja, det får väl gå.
Men ett helt liv utan att få små barn att se växa upp, det vore alldeles förfärligt och ledsamt.
Det vet jag inte om jag kan leva med.

Så snälla, rara du...sänd hit Storken så att nästa Jul blir värd att firas så som jular ska firas - med och för barnen.

Med kärlek,
Sundinska

P.S. Vi ställer ut en salamimacka och ett glas julmust i stallet. Sambon åt upp all gröten till frukost idag. D.S

1 December

Det känns som att jag har slagit huvudet i en betongvägg, blivit överkörd av ett tåg och tagit en överdos - samtidigt.
Jag önskar att jag kunde skriva, men jag kan inte.
Lederna värker något alldeles sjukligt och jag knaprar piller som en pundare.

Det är så mycket jag önskar annorlunda, speciellt nu.
Nu när väggarna rämnar och det regnar in.
Men jag kan inte göra något, det ligger inte i mina händer.
Det är jag som har tagit allt det mentala. Den biten som faktiskt sliter mest.

Plötsligt händer det..?

Eller så gör det inte det.

Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.

Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)

Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
 Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?

Det känns bara mer och mer hopplöst.

Var det en dröm?

Det gungade till lätt och jag kände en tyngd emot benet där jag låg.
Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?

Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.

Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.

Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.

Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.

Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.

*************

När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.

Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.

Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.

Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/