Förändring kanske är det enda

Jag har under en tid funderat på att göra en del förändringar.
Jag är inte nöjd med hur saker och ting är och fungerar på flera sätt och har vägt fram och tillbaka. Vägt nackdel emot fördel. Låtit den lilla djävulen på ena axeln säga sitt, för att sedan lyssna på den rara ängeln på den andra sidan.

För det mesta så vet jag mycket väl vad jag vill.
Jag behöver oftast inte tänka över saker en längre tid, utan bestämmer vanligtvis ganska radikalt för vad som är det bästa alternativet för mig.
Visst har jag ångrat många beslut jag fattat, inte minst nu. Livet hade helt klart kunnat sett annorlunda ut. Allting brukar hända av en orsak.
Hur mycket jag än tror på ödet, så har jag inte låtit det bestämma så mycket, utan fattat besluten själv. Och det är något jag måste leva med, hur ont det än gör att tänka tillbaka på.

Men den förändring jag funderat över det senaste halvåret är stor. Så stor att jag definitivt inte vill göra något förhastat.
Den skulle såra och svida något alldeles fruktansvärt. Inte bara för mig.
Men ibland kanske förändringar är det enda man kan göra, när man bara står kvar och stampar på ett och samma ställe och ingen orkar bry sig.

Jag skulle vilja kalla mig en glad, öppen och positiv människa, nära till skratt, en person som det är lätt att prata och umgås med.
Kanske är det på detta vis de flesta runt omkring också är vana att se mig egentligen.
Men på det senaste har den där självbilden bara varit en fasad. Något jag har tagit till för att inte visa hur jäkligt livet egentligen är.
Det är nu jag ska vara rak, ärlig och öppen för er som inte vet.

Jag gråter varje dag. Ibland flera gånger.
Jag känner avundsjuka och missunnsamhet emot familj, vänner och bekanta som har det som inte jag har.
Jag försöker att inte umgås, träffa eller prata med familj, vänner och bekanta för att slippa se deras lycka.
Jag stänger in mig här hemma och försöker stänga ute känslorna. Det gör mig kall och tystlåten.
Jag känner att mitt liv är grått nu, men kommer att bli nattsvart. Som att jag kommer att sluta mitt liv ensam och icke saknad.
Jag är livrädd för att förlora. Allt.
Jag skyr alla på Facebook som lägger ut glada, härliga bilder på sina underbara barn. Samtidigt så förstår jag hur mycket ni älskar.

Det är så oerhört frustrerande när man vill och längtar så mycket, att det känns som att både hjärtat och själen är på väg att brista. Brister.
Jag är ensam med alla tankar, alla känslor. Har ingen stark eller förståndig nog att ventilera dem med.
En sambo som hellre stänger in sig på "sitt" rum och/eller tar en enkelbiljett till Acapulco any day, än orkar lyssna och faktiskt förstå hur ont det gör.
Jag försökte prata med en kurator i över ett år om det. Det gjorde nästan saker och ting värre uppe i hjärnkontoret.

Lederna värker, kroppen värker, hjärnan protesterar.
Men ändå gör det mest ont i hjärtat, i själen. Och jag har gjort mig själv så liten och ensam.
Jag har ett tomrum inom mig som skriker hela tiden. En stor saknad, en ändlös sorg.
Och sorg är kärlek som inte vill ta farväl.