Juni

Förkyld. Övriga familjen lika, mer eller mindre förkylda.

Sitter på toaletten mitt i natten och funderar över alla oseriösa människor på Facebook.
Varför lägga ut saker till försäljning om man inte vill genomföra affären?
Varför erbjuda klipp och hårfärgning hemma i sitt kök till ett kraftigt reducerat pris, boka in dag, men inte tid och sedan "försvinna"? För att återuppta kontakt två dagar senare och vill boka in en ny dag?
Varför ens lägga ut en annons/förfrågan från första stund?
Alla dessa som sitter och budar på Tradera, men aldrig genomför affären. Hur i helskotta tänker de?

Har några annonser ute på Blocket nu. Då både jag och sambon är sjukskrivna och har en tuff ekonomisk sits, så tänkte jag sälja av lite grejer. Få in pengar för att göra något roligt med barnen i sommar.
Fick mailsvar på ena annonsen:

"Hej jag heter M och vill köpa ditt bord. Jag ger mer än vad du begärt om du kan skicka det till mig och vi delar på frakten. Jag bor i Norrland. Kolla Bussgods om du är intresserad."

Meddelade M att jag inte hade lust med någon förlustaffär, då Bussgods kostade nästan dubbla bordspriset.
Bad honom hämta bordet på egen hand och stå för resan själv.

Vem fasen köper ett enkelt sketet soffbord 90 mil hemifrån?? Det är inte rimligt någonstans!
M kanske var ett troll förvisso. Är väldigt gott om dem nu för tiden.
Är tyvärr allt för gott om väldigt mycket som är dåligt nu för tiden.
Troll, krig, hot, mord, trakasserier.

Hur ska jag kunna skydda barnen ifrån allt av ondo?
Det skrämmer mig hur världen ser ut idag och hur människan har blivit.
Jag ser heller inget ljus i tunneln. Mörkret är här för att stanna.
Överallt är det svart, det kryper upp troll ur kloakerna och bakom varje husfasad väntar giriga, sinnessjuka människor.

Margit Sandemos bokserie "Det tredje riket". Kom och rädda min familj!

När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

Tiden springer

Jösses, vart tar egentligen tiden vägen??
Dum fråga faktiskt, för jag vet precis vart all min tid går. Den går till att försöka trösta och natta på nätterna, och för att hålla mig vaken och alert på dagen.
För nu går det undan, hujedamej!

Vi har firat 1-årskalas i dagarna två och den otroligt snälle och rare gossen vaknade en morgon och hade ett sjuhelsikes temperament. Ojoj, det var vi inte riktigt beredda på.
Han är fortfarande snäll och rar, men har senaste veckorna uppvisat en otroligt stark vilja och personlighet.
Vi klagar inte, vi gillar stark vilja och personlighet i det här huset. Vi blev bara lite tagna på sängkanten.

I övrigt så sover barnet ytterst sällan och när han sover, så är det väldigt korta intervaller.
Jag blåljuger för både mig själv och alla andra om jag säger att jag inte är fruktansvärt avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som sover gott nätterna igenom.
Samtidigt så skulle jag inte vilja byta bort en dag, en timme, en minut, inte ens en sekund.
Jag ser på sonen och jag är så förbenat stolt, så att det värker både här och där.
"Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman".

Tryggt känns det också emellan mig och sambon. Hur många föräldrar går inte skilda vägar under det första småbarnsåret?
Jobbigt som fasen har det varit, och är det, men vi jobbar bra tillsammans.
Team work så det skriker i dammråttorna under soffan. 
Det känns som om vi aldrig gjort något annat, som om lilleman alltid varit här och tagit plats och hållit oss vaken på nätterna.
Meningen med livet har fått en helt ny, och alldeles underbar innebörd.

Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

Blodigt värre

Huvudvärk, inflammation i ett par fingerleder(fuck RA) och näsblod håller mig på mattan idag.
Ja, inte bara idag förvisso. Händerna och näsblödandet har varit en konstant företeelse senaste veckan.

Reumatologen funderar på om de ska ge mig kortisoninjektion i några av lederna, men lite av det värsta har jag tagit med Voltaren gel, så de avvaktar lite till.
Näsblod har jag alltid haft lätt till, men nu är det ju helt omöjligt att ens lämna huset.

Yogapass i onsdags - störtflod mitt under vilan av alla möjliga tillfällen.
Bio med sambon igår - störtflod mitt i filmen.
På bion var det inte roligt, för de håller på att renovera på stadens biograf och det enda som egentligen fungerar är just filmtittandet.

Jag fick i biomörkret leta mig ut ur salongen och sedan rusa genom lobbyn med båda händerna över snoken och in på herrarnas, som var enda öppna toalett.
Himla tur att det inte var någon kö!
Medan jag letade papper i tomma behållare, sprutade blodet över golvet och jag var ännu mer glad över att ingen mer än jag var där...
När jag efter mångt och mycket lyckats få in en så stor mängd papper i snoken, att jag kunnat agera Rocky Balboa, kom så nästa smäll. Inget vatten. :(
Och där står jag med blod över händer, armar, skor och över golvet. Det ser ju alltid mycket mer ut än vad det är när det är blod också...

Med spott(!) och papper lyckades jag göra mig själv representabel ut nog för att våga gå ut iallafall. Tack och lov för mörka kläder!
Tömde resten av pappret i den enda pappersfyllda behållaren och gjorde mitt bästa för att rengöra golvet, men det såg trots det ut som att någon mördats där inne.

Idag har jag varit i kontakt med läkare och imorgon ska jag in till sjukhuset och titta hur det ser ut i kranen.
Kanske verkar vara läge att bränna lite, så det här illvilliga blödandet i tid och otid får ett slut.
Det vore väldigt skönt faktiskt.

April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

Bildblogg?

Jaha, ser hon bara på TV och har öppnat bildblogg den där Sundinskan?

Ja, man kan ju nästan tro det!

Men det är väl snarare så att det har varit torka på skrivarfronten.
Det som jag i vanliga fall skriver av mig, har jag fått ur mig på annat sätt istället. Och det är ju faktiskt positivt!

Annars går livet sin stilla gång.
Kaffe på morgonen, yoghurt på kvällen.
Hundarna är friska och glada.
Sambon är förkyld, men glad.
Jag har haft väldigt mycket huvudvärk, vilket är jobbigt och tärande, men ibland ska man ha lite motgångar också.

Vi planerar att möblera om lite grann här hemma under våren.
Inte köpa något nytt, kanske eventuellt byta ut saker. Eller snarare minimera.
Det känns som att vi har för mycket grejer och saker och jag upplever vissa ställen i huset som "plottriga" och det har jag aldrig varit förtjust i.
Jag vill ha utrymme och luft.
Och ju mer grejer, desto lättare stökas det till. Dessutom så försvåras alltid städningen om man har en massa pryttlar och småsaker som står/ligger överallt.

Min utmaning i vår blir att röja ur och städa upp i grovköket.
Sedan vi stängde igen ytterdörren dit (för trappen utanför är under all kritik och rent ut sagt farlig), så har det blivit ett allmänt skräp- och stökrum och ofta får man bana sig en väg fram för att hitta tvättmaskinen och torktumlaren som ju ska vara någonstans därinne. 
Jag har tänkt länge på hur jag skulle vilja göra med eländet och nu tror jag mig ha hittat en bra inre bild för hur jag ska göra och hur vi ska lösa så att det inte blir sådär i fortsättningen.

Ska bli spännande att se hur det hela slutar.
Kanske jag delar med mig av en före- och en efterbild när det ter sig.
Kan ju inte sluta lägga ut bilder nu, när jag så uppenbart har skapat en bildblogg! :)

Det rör på sig

Förkylningen har dragit till andra jaktmarker.
Jag är lite snuvig fortfarande, men det kan jag definitivt stå ut med!

Nu är det fredag och helg igen.
Jag gör sällan något på helgerna, livet har ändrat sig väldigt de senaste 10 åren.
Minns när vi (jag och goda vänner) var ute tre dagar i veckan, varje vecka i flera års tid. Samtidigt jobbade vi, hade fritidssysselsättningar, olika sorters invecklade och utvecklade kärleksliv och klarade vardagen.
Kan inte för allt i världen begripa att vi orkade!
Men när man var ung och frisk, då hade man mer ork, mer motståndskraft och man såg till att alltid ha lite extra luft under vingarna.

Ibland ångrar jag att jag lade så mycket tid och framför allt pengar på "skit" (kläder, inträden, alkohol...), men samtidigt är jag glad över att jag fick "leka av mig".
Vi hade roligt, vi gjorde oförglömliga saker, vi har minnen som tål att berättas fram till dödsbädden när vi är gråa, rynkiga och uttorkade.
Jag antar att det är huvudsaken.

Nu rör det på sig igen efter julhelgerna.
Handikappridningen börjar den här veckan.
Kören startar upp inför våren.
Träning och rehab på sjukhuset.
Livet återgår till en - iallafall för mig - fullspäckad vardag.
Det känns ganska skönt. Det blir långtråkigt att bara drälla här hemma och fundera sönder hjärncellerna över livet.
När det händer saker, så blir livet lite lättare att leva. Åtminstone om det är bra saker!

Det är ju bara två dagar kvar!

Jag ligger helt klart efter i planeringen.
Meningen var att vi under torsdag och fredag skulle hinna med att handla julklappar, ta hem en gran och handla julmat.
Men under torsdagen låg jag däckad i sedvanliga reumatiska krämpor. Innan kvällen var slut hade vi dock under stor möda lyckats handla julmat. Och det behövdes för det ekade i både kyl och frys.

Under torsdagkväll så undrade brorsonen om inte han kunde få komma och vara hos oss under fredagen, för han hade kort skoldag innan jullovet. Självklart var han välkommen!
Med lite tur och hjälp från en snäll granne, så lyckades jag få hem en gran under förmiddagen medan sambon arbetade. Alltid något.
Och sen kom brorsonen!
För att inte fastna med våra rumpor i TV-soffan hela fredagen, åkte vi sonika in på kvällen och tittade på Walking with Dinosaurs med brorsonen på bio.
Så även om det inte blev någon nytta dessa dagar, så fick vi iallafall lite nöje.

Igår åkte sambon och jag och besökte några vänner, innan vi tog en riktig latmanskväll och svullade tacos för glatta livet.
Jag hade faktiskt tänkt mig att klä granen, men dagen var för kort och timmarna rann iväg.
Vi behövde egentiden, speciellt då sambon ska jobba hela julen. Men ändå, det är så mycket kvar!

Planen är att klä granen idag och handla julklappar på måndag.
Vi tänkte rulla köttbullar...men jag gör nog en "Ernst" och köper färdiga som jag kryddor med lite juliga och goda kryddor. Och steker i en massa smör.
Varför jobba röven av sig och göra egna när sambon ska jobba hela julen och ingen kommer hit i år?
För den årliga räserutdelningen av julklappar emellan familjemedlemmar äger för första gången på tre år inte rum här hos oss, utan hos min ena bror.
Så vi behöver faktiskt inte göra ett skit.

Men gran är heligt för mig, den vill jag ha in och klä och det ska jag lyckas göra idag.
Och att komma på julklappsutdelning utan julklappar, ja, det vore ju som att lyncha mig själv åt brorsbarnen.
Det får bli ett avkall på julbordet helt enkelt.
Enkelt, litet och färdiglagat.

Att vi på denna julstress ännu inte mottagit någon remissbekräftelse ifrån Fertilitetsmottagningen, stör oss båda.
Att en tid dröjer, det förstår vi, men en bekräftelse på att remissen mottagits brukar man ju få ganska raskt.
Vi hoppas på ett brev på måndag. (och att det går lätt och smidigt att inhandla årets julklappar samma dag!)

När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

Andra advent

Andra Advent har kommit och gått.
Imorgon är det ännu en ny vecka och snart ska det tredje ljuset tändas. Tiden går jättefort och det känns bra ibland och jättejobbigt ibland.

Vi har fortfarande inte tagit emot någon bekräftelse på remissen, men det borde väl dimpa ned i postlådan under veckan som kommer.
Nelson Mandela gick bort och jag har legat sjuk större delen av veckan.
Ikväll deltog jag i körens julkonsert, och lyckades genomföra den hyfsat med hjälp av febernedsättande och massor med vatten och vila.

Om några dagar är det Lucia.
Planen var att försöka baka lussekatter med en kompis under veckan, men jag är fortfarande risig och hon meddelade för någon timma sen att hon också insjuknat.
Baka något som jag inte längre äter vet jag inte om jag har vare sig ork eller lust till, kanske en liten sats LCHF-lussekatter då. Jag får fundera på saken.

Jag har lovat att försöka ta mig in till stora staden och hjälpa mamma att julhandla någon dag under veckan också. Och så blir det Luciafirande i kyrkan på fredag.
På söndag ska jag och sambon ta oss en dag för tidigt årsfirande, för han jobbar mastodontpass på den riktiga dagen.

Det rullar på. Inte konstigt att det känns som att tiden springer.
När jag sitter här och skriver så kommer nämnda sambo och frågar om vi inte ska ta fram några tomtar i år?
Ja just det ja. Julpyntet är inte framme, bara adventspyntet.
Och det är definitivt läge att börja spana efter årets gran.

Jag har visst fullt upp med att fördriva den där tiden som inte finns.  

Min stora skräck

Så kom då dagen jag bävat för genom åren.
Mina eksem från barndomen hittade tillbaka till den här trötta, sjuka, slitna kroppen och vill hjälpa till att fördärva mig lite mer.

Atopiska eksem, kontakteksem, böjveckeksem, överkänslighet emot väta, parfym, olika textilier och diverse annat, listan från födsel till 11-12-årsåldern kan göras lång.
Men det växte bort precis som läkarna lovade mina päron. Och de hade rätt i en sak till, att det ofta kommer tillbaka någon gång i vuxen ålder.

Efter läkarbesöket igår känner jag bara hopplöshet. Varför skulle det här komma också?
Jag har ju precis börjat tänka positivt, men nu är det inte så lätt att fortsätta.

Några kortisonsalvor fick jag med mig hem till de värsta eksemen (de som sitter på insidan låren är högst knäckande...), men annars fick jag uppmaning att byta ut alla hygien- tvätt- och hudvårdsprodukter till ekologiska, parfymfria och milda produkter.

Tvättmedel och handtvål är väl ingen konst. Lite dyrare än det vi har nu blir det väl, men vi tvättar ju inte överdrivet mycket.
Känner mer ångest över att köpa in (och hitta!) ansiktskrämer, bodylotions, schampo, balsam, make-up...
Och nej, jag fjällar bort hela jag om jag inte smörjer mig efter åtminstone varannan dusch, så att inte smörja är ingen lösning. Mitt ansikte är överdrivet känsligt och skört, speciellt så här års.

Mina torra ögon håller på att gå åt de få gånger jag använder mascara, så egentligen borde jag sluta helt med smink.
Men ibland vill man ju faktiskt vara lite fin, och inte se så glåmig och grå ut.

Jag har grinat som fasen det här dygnet. Jag hade hoppats på något bättre vid det där läkarbesöket.
Svamp eller nåt kanske, men samtidigt så visste jag ju innerst inne.
Det är svårt att glömma den här sidan av min barndom. Det var alltid min stora skräck att behöva uppleva den tiden igen och nu är den åter.
Med risk för att stanna. :(

När man önskar att det fanns pengar...

För flera år sedan köpte jag en äldre trädgårdsmöbel.
Tanken var att jag och dåvarande mannen skulle slipa och måla om den och sedan skulle den sprida glädje varje sommar.
Av någon okänd anledning blev den vare sig slipad eller målad, men använd har det åtminstone blivit.

Nu känner jag att den verkligen behöver göras i ordning, men jag har inte ork eller styrka. Och nuvarande sambon, han jobbar, jobbar och jobbar. Vill verkligen inte be honom göra skitjobbet.
Så efter om och men har jag beslutat mig för att se om någon vill köpa möbeln. Det är att sälja eller renovera den som gäller.
Jag borde få några kronor för den, för modellen är som skrivet av äldre modell och inte så vanlig längre. Vita trämöbler är ju inne även när de ska vara ute nu också, så jag kanske gör något bra här?

I samma veva som jag plitat in text och bild på annonssajten, får jag ett meddelande från en kompis som vill sälja en helt ny utemöbel ifrån IKEA. Så ny att den ännu inte hittat ur kartongerna!
Hon nämnde ett bra pris en bra bit under köpesumman och erbjöd till och med att vi skulle få betala av om vi ville.
Nästan så att man inte kan tacka nej...

Men jag avskyr att betala av och ta krediter!
I detta fall gör jag ju dock en bra affär och slipper räntan, men det känns så illa att jag inte har de där slantarna på kontot. Det är ingen stor summa, varje normal människa borde ha den summan sparat, minst!
Men inte jag. :/ 

Det går ingen nöd på oss, vi har en sliten gammal platsmöbel som jag köpte för 50:- och en fika förra sommaren. Men oftast så är vi många som träffas och sitter på altanen över en bit grillat eller en kaffe. Att sätta hälften av gästerna på golvet vore varken gästvänligt eller snällt.
Så nog skulle det behövas en ny trädgårdsmöbel.

När man önskar att det fanns pengar, då finns det aldrig några.
Inte annars heller förvisso...

Nya träningsskor

Lite nytt blir man ju glad av?
Ja, om det inte vore för att det skriker så förbenat i plånboken och man vet att man egentligen bara kommer att gnälla trots allt.

Idag gjorde jag slag i saken och tog med mig lilla plånboken till Stadium Outlet i staden och där införskaffades nya träningsskor.
Min sjukgymnast har påtalat i minst 2,5 år hur viktigt det är med bra skor och att mina gamla dojjor helt enkelt var som att gå runt i två sopsäckar på fötterna.
Sicket förtal! Prata illa om mina gamla trotjänare på det viset!

Nog för att det såg ut som att de växt fast på fötterna och fötterna liksom såg ut att ha växt igenom dem det senaste året, men de är ju så sköna! Och jag har aldrig riskerat skavsår eller annat obehag.
Eller ja...utom när det har rullat in en sten eller stavhoppat in en gren någonstans bland alla ventilationshål, men bara då!
Allt ska ju inte vara en dans på rosor heller, det vet ju vartenda barn.

Nu ska jag gå in dessa nya, som alltså inte enbart skapade hål i lilla plånboken (den ligger och gråter hjärtskärande), jag ska känna mig som hemma i dem och dessutom tillåta min sjukgymnast att både få "rätt" och tillåta henne att plåga mig extra mycket nu när jag då ska, så att säga, "stå stadigt".
Fruktansvärt är bara förnamnet.
Jag ser blod, jag ser svett, jag ser tårar och jag ser skavsår stora som hästhagar framför mig.
Och tanten i blårock som smilar sådär hånfullt upp i trynet på mig när allt är som jobbigast.

Fasen, jag skulle ha köpt ett basebollträ istället.

Lite rörigt

Så har det nästan gått en vecka igen...

Jag sitter med en ny dator sen helgen och hjälp säger jag bara!
Jag som trodde att jag skulle bli som ett barn på julafton. Icke!
Min sju år gamla PC med Windows 4(eller något sånt) och jag, vi var liksom väldigt kompatibla och på samma nivå. Jag insåg väldigt snabbt att PC år 2013 och Windows 8 chockade mig intellektuellt och sparkade ut mig som en illaluktande fis i rymden...

Istället för att surfa bort helgen, satt jag framför TV:n och surade och vägrade ens starta datorn. Och då hade jag ändock fått hjälp med det mest väsentliga utav exet/dataproffset.

Nåväl, allt behöver ju lite tid ibland och jag får väl säga att den inte är så tokig trots allt. Det här med upplyst tangentbord är ju suveränt, då jag gärna sitter och surfar i nattsvarta mörkret.
Det är väl Windows 8 som suger, förstår inte varför jag ska ha en massa appar i datorn?? Med risk för att låta som en kärring, men det räcker väl att ha dem på mobiltelefonen?

Sambon och jag träffas inte alltför ofta, jag är fortfarande husänka och han är fortfarande djur- och husvakt.
I går tog vi dock tillfället i akt att åka in till badhuset och bekanta oss med nya "upplevelsebadet" på hemorten. Om datorn var en spark i rumpen, så var plaskandet i varmt vatten en succé!
Både jag och mannen njöt och hade roligt. Antar att vi båda sov som klubbade sälar hela natten lång på varsitt håll med.
Jösses vad trött man blir av att bada!

Idag ska jag försöka komma iväg med en låda till en insamling för en sexbarnsfamilj vars hus brann ned till grunden före helgen.
Jag har samlat ihop gardiner, sängkläder, en matberedare, ett våffeljärn, ett smörgåsjärn, sällskapsspel, några väskor och lite annat smått och gott.
Barnkläder har jag tyvärr inga att bidra med och föräldrarna i familjen drog betydligt mindre storlekar än både mig och sambon.
Kläder på kroppen och tak över huvudet är ju självklart viktigast, men jag tror inte att man fattar vad mycket det är man förlorar när allt försvinner.
Så därför tar jag med lite husgeråd och sånt som de förhoppningsvis vill använda och har nytta utav tills de kan köpa nya grejer så småningom.

Det känns futtigt det där i min låda, de kanske inte vill ha det alls. Men det är vad jag kan bidra med och har man möjlighet att hjälpa till, så tycker jag att man ska göra det.

Köksglädje

I vintras vann jag en tävling på Facebook och fick välja en valfri produkt ifrån SyMaggan!
Jag valde den här fina spishandduken och idag kom den äntligen upp på sin plats och sprider lite glädje i köket.

Gå gärna in på deras sida och titta, för de har massor med fint för både hemmet, barn och djur. Kanske ni hittar något fint till er med? :)

Köksgardin för billig peng

En kompis kom hem häromdagen och vi satt och pratade bort ett par timmar över några koppar.
Jag hade precis börjat kämpa med arr byta ut julgardinerna emot ljusare, "vårigare" varianter i fönstren och gnällde lite över att jag fortfarande inte, efter 2,5 år i huset, hade hittat någon passande gardin till köksfönstret.
Hon berättade att hon hade lite tyg hemma, om jag ville så kunde hon sy upp en kappa?

Ja tack. Varför inte?

Idag kom hon, med vad jag trodde skulle vara en hemsydd gardinkappa, men som istället visade sig vara en sprillans ny hissgardin i jättefint tyg, helt klart passande ett kök.
Hon hade själv beställt hem den i höstas, men tyckte inte att den passade hemma hos henne alls. Och eftersom returfrakten var så dyr så tänkte hon att dottern kanske var intresserad.
Tur för mig, så ville inte dottern ha den, så nu hänger det äntligen en fin gardin i mitt köksfönster, helt ny, för nästan inga pengar alls. :)

TACK!

 Bild lånad ifrån Jotex.se

Koffeinkonsumtion

Så var det då dags att påbörja årets nyårslöfte.
Jag brukar inte ge några nyårslöften, och jag bestämde mig faktiskt först veckan efter nyår också. Men i år ska jag iallafall verkligen göra mitt bästa för att minska ner på min koffeinkonsumtion.

Jag dricker mellan 10-16 koppar kaffe - per dag.
Att dricka så mycket kaffe varje dag är säkert jättebra emot något som säkert är ohälsosamt. Men jag antar att det är precis lika dåligt för något annat.
Något som jag vet att det kan påverka väldigt negativt är fertiliteten. Och den vill jag gärna hjälpa upp på traven om det är möjligt.
(Det finns undersökningar som visar att tre koppar kaffe om dagen minskar fertiliteten med 25%(!), motsvarande om man skulle dricka 2 koppar kaffe/veckan.
25%! Jag antar att det med min koffeinkonsumtion vore helt omöjligt att få en bulle i ugnen...)

Då jag fick både bra och sämre nyheter hos läkaren sist, så kände jag att det är dags att börja tänka på hälsan i ett ännu större omfång.
Jag har gått ned 25 kg i vikt de senaste 2,5 åren.
Inte mycket över tiden kanske, men med tanke på att jag stoppar i mig kortison varje dag och inte tränar alls så är jag nöjd.
Jag slutade röka för längesen och jag dricker mycket sällan.
Jag har tagit bort socker och jag försöker sova minst sex timmar varje natt. Det sista är väldigt svårt, men jag försöker - det är huvudsaken.

Så det var väl egentligen kaffe kvar som kan räknas som en last eller ett beroende.
Många har ifrågasatt om det är bebisverkstad på gång när jag berättade att jag skulle minska på kaffet, men jag kan berätta att så inte är fallet.
Jag tycker dock om att planera och är gärna ute i god tid om det går.
Hade jag barn eller inte planerade att skaffa några...ja, då hade jag nog inte brytt mig i att minska ned på koffeinet.

Tiden läkar alla sår?

Med tiden läker såren och med tiden uppstår nya.
Finns det verkligen tid i livet då man är utan sår?
Jag har inte upplevt det än.

Förhållandet har fått sina törnar. Vi har haft ett tufft första år.
Saker har i omgångar kommit fram i ljuset som har skingrat de rosa molnen ständigt. De är nu nästan helt borta och den bittra verkligheten börjar bita sig fast i röven igen.
Kvar finns orubblig kärlek, o ja, men också besvikelse.

Mest har vi kanske svårt att kommunicera.
Eller snarare berätta för den andre vad vi verkligen känner innerst inne, de där allra känsligaste tankarna som ibland smyger inpå.
Saker och känslor som man behöver få ur sig emellanåt, men som gör så ont eller gräver så djupt att man inte kan sätta ord på dem.
Jag vet att vi båda har de där känslorna. Men vi har svårt att prata om dem.
Intuitionen säger dock att det är där vi måste jobba. Vi måste båda lägga skyddsmurarna och släppa in den andre helt och hållet.

Vi har roligt ihop! Vi börjar ofta dagen med skratt och avslutar den oftast med det samma.
Vi gör saker tillsammans, men kanske inte så ofta som vi vill. Ibland för att jag inte orkar, ibland för att han är trött efter jobb, ibland för att det kostar för mycket pengar. Men vi gör så gott vi kan.
Framför allt så har vi båda två en gemensam dröm om hur vi vill att framtiden ska se ut.
Vi vill båda ha barn. Snart.
Men min hälsa sätter käppar i hjulen. Och käppar påverkar oss båda, så även förhållandet.

Visst känns det skit ändå.
När man väl träffar Han, då är det en annan sårskorpa som inte vill läka.