Vem är du, som vet vad jag inte kan?

Det är Barnmässan i närliggande storstaden, och nu är den säkert smäckad med nyblivna och nygamla föräldrar och småttingar som förlustar sig över gratisblöjor, seminarium i amning och bantning och ponnyridning.
Det sistnämnda på håll förstås, hästar är ju farliga djur för små barn. De bits där fram, sparkas där bak och är obekväma på mitten. Ja, hästarna alltså.

Jag tycker om hästar. Jag tycker om barn.
Jag har haft hästar i 90% av mitt liv.
Jag har aldrig haft barn. Men jag längtar väldigt mycket till den dagen då jag får dem.
Jag har alltså inga barn och inga på väg. Inte ens några planerade i framtiden.
(Skyller på den andra hälften som inte vill ha några.)

Hur som helst, så skulle jag också vilja gå på Barnmässan.
Det skulle nog verka väldigt knäppt om jag roffade åt mig "goodie bags", innehållande gratisblöjor, amningsinlägg, stjärtsalva, barnvagnsreflex och annat smått och gott.
Men jag har ju betalat inträde och det är väl inte ett års bäst före-datum på blöjor...eller?
Jag kan ju bunkra upp menar jag. Ifall saker och ting ändrar sig i gubbens huvud.

Man kan tycka att den enda som egentligen borde bestämma sig för om, när och hur när man skaffar barn, är den som ska göra det.
Men lustigt nog är det väldigt många som vill lägga sig i smeten när samtalet kommer upp.
Jag tror inte att mina blivande(?) barn kommer att sova som ljus hela nätterna, vara rumsrena från födseln, endast ta ton om de bryter benen i trappan och snällt äta allt som jag matar dem med. Eller nej förresten, för i de finaste drömmar med ylliga, rosa moln, så kan de förstås äta helt själva också. Med bestick. I varsin hand. Gaffel i vänster och kniv i höger.
I allafall. Jag tror absolut inte det.

Faktum är att jag tror att mina blivande(?) ungar kommer att bli helt galna.
De kommer att skrika och föra väsen större delen av livet fram till 10 års ålder(för det gjorde iaf jag själv), impregnera hela huset i kräks- och bajslukt, spika ner legobitar och högklackade plastskor a´la Barbie i trägolven, sova 30 minuter per dygn fram till 4 års ålder(vilket jag också gjorde), sparka katterna och dra hundarna i öronen vid bästa tillfälle och troligen få mig att gråta en skvätt eller 20 varje dag.
Men mitt i allt så tror jag också att de kommer att få mig att le och skratta mer än vad jag kommer att sörja och gråta.

"Det låter förstås så rart med barn i dina öron, men du vet inte hur det är att torka kräks och bajs hela dagarna, få äppelgröten spottad i ansiktet hela tiden, leksaker överallt och tvätt! Tvätt i mängder, varje dag! Och när de blir sjuka sen...det är så hemskt, du kan aldrig ana."

Nej, jag har ju faktiskt ingen aning. Och inte vet jag, förrän det är min tur heller.
Men lite praktisk erfarenhet från att hjärtat brister och att man bara vill slita sitt hår i ren panik, det har jag faktiskt.
Så jag gjorde en liten lista och kom fram till att helt köttfri på benen, det är jag då inte.

• Jag har gjort ren 2-3 kattlådor varje dag i 13 års tid. Mycket skit blir det.

• Jag har tagit hand om otaliga kattungar och tre hundvalpar. Alla som haft hundvalp vet att det minsann inte är en dans på rosor. Läs några exempel nedan:
  

Valp 1: Väckte mig varje natt, varje gång katterna hoppade upp i min säng. När jag väl somnat, tyckte han att det var lagom tid att kissa ned alla CD-skivorna på golvet i vardagsrummet, innan han gnagde sönder en gammal kvicksilvertermometer som låg längst in, längst upp i min ena bokhylla. Kaoset var ett faktum. Han var dessutom mästare på att hamna i trubbel med andra hundar, och det var många gånger som man stod och förklarade sitt barns, jag menar, sin hunds beteende med andra hundföräldrar.

Valp 3: Visade sig efter 7 månader ha minst en medfödd sjukdom som förklarade varför allt var så kaotiskt, ledsamt och jobbigt. Men innan dess var man en tapper förälder som gjorde allt för den lille. Han kräktes hela tiden. Mängder.
Det storkonsumentades toapapper, hushållspapper och tvättmedel. Och det tvättades varje dag.
Han behövde ut och kissa var 20 minut i tre månaders tid. Och han var så liten att han inte fick gå i trappan själv. Många är de gånger då jag inte hann ned, utan kände den varma vätskan av urin strila ned längs min mage, mina lår och slutligen mina fötter.
Minst en gång per natt vaknade man av att han kräktes över hela sig och det var bara att ställa honom i badet. Med hundbädden. De andra gångerna man vaknade på natten behövde han kissa, eller äta.
Alla akutsamtal, akutbesök till veterinär på alla dygnets tider tömde på både energi och plånbok. Och bankbok.
Man ömsom grät, ömsom skrattade. För han var ju ändå så underbar mitt i allt det hemska. Precis så där tapper som cancersjuka barn som opererats 30 ggr, men ändå ligger med slangar i magen och mår skit. Utan bättring.
Fördelen med att detta lille barn var en valp, ett djur i mångas ögon, gjorde att det hela inte blev lättare i slutändan när det var dags att ta farväl. Men fasen så mycket mer etiskt.
För som valpförälder är det nämligen etiskt och riktigt att sätta stopp innan barnet tynar bort eller självdör i fyra livsuppehållande maskiner. Men det gör inte saken enklare.

Nåväl, vi fortsätter den huvudsakliga listan.

• Jag har tagit hand om tre omplaceringshundar. Fosterbarn ut i fingerspetsarna. Två av dem var vuxna och inte rumsrena. Den ena hade aldrig blivit kramad eller klappad och den andra hade varit inlåst på sitt rum under hela sitt första år. Den tredje hade fått väldigt mycket stryk.
  

Alla som haft fosterbarn vet nog att ibland kan man vända ut och in på sig själv, men att det ändå inte går som man tänkt sig. Utav dessa tre hundar lärde jag mig att den hund som fått mycket stryk, han hade allt för svårt att komma till trygghet i sitt liv.
Hade han varit en människotonåring så hade han antagligen vandrat in på sin skola med automatvapen och prejat hela klassen och läraren. Och lärarens diplom som nog hängde på väggen vid katedern. Därefter hade han nog länsat de döda elevernas bänkar på suddgum som luktade melon och ritat hakkors på klassrumsdörren med någons svarta skosula.
Även här hade jag fördelen att välja det etiska, då grabben var ett djur, innan han pepprade sin omgivning med sina arga tänder. Det gjorde lika ont för det. För han fick ju aldrig chansen från början.
De två andra omplaceringarna var inte heller någon lätt match, men båda gångerna slutade lyckligt och väl.
Den ena av de två åldrades länge och väl och fick till slut somna in i solnedgången i min famn. 16,5 år gammal. Jag minns fortfarande hur hans mjuka päls kändes emot mina tårdränkta kinder. De värsta av minnen sköljer över, men mitt i allt är jag så glad att få ha haft honom i mitt liv.
Den tredje av dem ligger bredvid mina fötter just nu och tycker att det klickar så rogivande när jag vispar runt med pekfingervalsen över tangenterna.

Listan var det ja...

• Jag har mockat hästskit, hästpiss och blivit hederligt skitig i stallet nästan varje dag i sammanlagt 18 års tid. Jag har borstat mer päls(hår) än de flesta flickebarnsmammor, för att inte tala om alla flätor i manen på alla tävlingar! Och gissa om man blivit biten, sparkad, uppträngd i hörn, väggar och vattenblandare genom dessa år. Fått blandningar av hö, gräs, havre, betfor och stora mängder slem upphostat i ansiktet. Och alla blåmärken som inträffat när man av någon märklig anledning fick för sig att hästbebisen var vuxen nog att ridas utan sadel och träns. Men man måste ju pröva, annars vet man ju inte liksom...

• Jag har städat kaninburar, marsvinsburar, hamsterburar och akvarium, samt tvättat, diskat, matat, gett kärlek till och städat efter fyra fullvuxna apor (läs: ex). Naturligtvis fick även alla smådjur och fiskar mat och kärlek.

• Sist, men inte minst, så gjorde jag mitt bästa att bistå två trötta och sjuka föräldrar(mina egna) under många års tid. Efter allt de gjort för mig, så önskar jag att jag försökt göra lite mer tillbaka. Men jag har blivit vuxen nog att inse att man inte kan vända ut och in på sig själv som en urvriden trasa, för att alla ska bli glada och nöjda. Någonstans måste vi alla lära oss, vare sig vi är hundar, katter, apor, barn eller föräldrar, att det är viktigt att stå på egna ben. Och gå sin egen väg. Vara lite självständig och prova nya saker, så vi lär oss mer om livet och oss själva. Att alltid gå och vara rädd är ju inget liv.

Vilken konstig lista tänker ni nu. Avbruten på flera ställen med skumma kommentarer och med udda, eventuell mänsklig framtidsutveckling av skadslagen hund.
Och hur kan jag jämföra djur med barn?? Onda människa där. Jodå.
Jäkligt långt blev inlägget i allafall...men det är en långvarig ilska som infunnit sig i text.
Jag behövde få ut det.

Vad jag vill påvisa är inte att jag kan allt och vet allt, för det gör jag absolut inte.
Det gör ingen annan heller för den delen, man blir aldrig fullärd.
Men kom för fasen inte och säg att jag inte har en aning. Att jag inte vet att föräldraskap innebär ansvar, tid, uppoffring, utgifter, sömnlösa nätter och tårar.
Även om jag inte har barn själv, så är jag inte dum och blind heller!

Det är lätt att säga till tjejen med drömmar, men utan jobb och utbildning att hon inte har råd att skaffa barn, att hon inte kan.
Undrar om någon ställer frågan till de patetiskt perfekta föräldrarna med jobb, utbildning och feta sparkonton, varför just deras son blev pedofil? Massmördare? Knarkare? Psykiskt störd? Rattfyllerist?