Tack för att ni finns där ute, ni välvilliga själar som läser, begrundar och kommer med sunda råd om livets gång och öde.
Jag vet att det är mycket som talar emot mig. Men jag vet också att det är mycket som talar för mig.
Sundinskor är envisa som åsnor och jag är inte den som bara lägger mig ned och gråter på snusnäsduk när livet är tufft. Jag erkänner att jag gärna skulle vilja göra det ibland, men det vore ju inte jag.
Ni kan sparka när jag ligger, men lik förbannat så landar jag på fötterna.
Nu måste jag erkänna igen, att det sällan känns så alla gånger. Men innerst inne så vet jag ändå.
"Du är så stark".
Ja, det är jag. Något så ini.
Livet har gjort mig stark, säkerligen av förklarliga skäl som jag någon gång kanske kommer att förstå, men om jag inte gör det så är det så.
Jag landar på fötterna i allafall.
Klart du är!
SvaraRaderaOch du landar inte bara på fötterna, lika som fötterna härdas av att gå barfota i sand och grus och trots detta behåller sin förmåga att känna och framkalla skrattanfall när när de kittlas så härdas även du när det behövs och klarar av att behålla din känslighet.
Kram!