Frid. Tystnad. Lite oro.

Hotell. Kaffemaskin på rummet. Stor dusch med gratis hygienartiklar. Dubbelsäng. Gratis Wi-Fi.
Det sista behöver jag egentligen inte, för tanken var bara att få komma bort några timmar.
Vara ensam. Sova. Njuta. Sakna.

Samtidigt så görs nu ett test av sambon. Klarar han att vara förälder med sina svårigheter?
Han är självfallet inte ensam hemma med älskade barnet, någon mer är där och håller uppsikt och koll medan jag är borta.

Jag började dagen som alla andra dagar. Tog befälet över skutan.
06.20 vaknade barnet på min arm och tjöt "TOAAAA". Han har börjat känna av att han är nödig och vill titt som tätt gå på toa under alla dygnets 24 timmar.
Inte potta, toa. Toasitsen som jag köpte för några månader sen på ren impuls(för pottan är bara intressant att stoppa leksaker i, så potträning är inte grejen), kom snabbare till användning än vi kunnat ana.

07.15. Frukost. Vi väckte sambon under stora svårigheter innan. Gav hundarna mat. Gav snoriga barnet nässpray och kortison.

08.00. Stoppade in en tvättmaskin. Tjatade på sambon om att beställa färdtjänst till på måndag. Letade febrilt efter fjärrkontrollen till TV:n.

08.30. Vilade i 15 minuter medan skrotungen såg på Emil i Lönneberga.

Sen rullade det på.
Hundar ut, hundar in. Mellanmål. Rita på griffeltavlan(ny favorit hemma). Måla andra strykningen(helvete, det behövs en tredje strykning...) i det nyrenoverade rummet. Leka ute. Gå på promenad. Plocka ur tvättmaskinen. Laga lunch. Tjata på sambon om att plocka ur och i diskmaskinen(hans enda fasta uppgift varje dag). Bäddar i gästsängen till gästen. Mår dåligt över att smöret tagit slut.

16.00. Mamman tar sin lätt packade väska, kramar och pussar, och vinkar extra länge till det älskade barnet som ser måttligt road ut.

16.45. Mamman åker in i en Drive-in och beställer onyttig mat. Åker sedan till en parkering med sjöutsikt och svullar i njutning över att det är tyst. Och lugnt.

17.30. Mamman går in i en mataffär och ska köpa smör, men kommer på att jag inte ska åka hem sen. Köper istället naturgodis. Och bubbelvatten.

18.00. Mamman går på bio. Bridget Jones' Baby var precis lagom rolig. Mamman är glad.

20.20. Mamman checkar in på hotell. Berättar kort för den gulliga tjejen i receptionen vadan min hotellnatt, varav en annan anställd ansluter och mitt ekonomirum kostnadsfritt höjs upp till ett superiorrum(!).

20.30. Mamman sitter på en stooor dubbelsäng i ett stort rum, med kaffemaskin och stor dusch med gratis hygienartiklar och gratis Wi-Fi. Drar jag undan den fördragna gardinen så har jag en finfin utsikt också. Imorgon serveras gratis hotellfrukost.

Men det är inte därför jag är här.
Det är tyst. Frid.
Jag är trött och jag tror att jag kommer att sova som en prinsessa.
Visst känner jag lite oro för hur det går därhemma. Och jag saknar mina prinsar.
Men imorgon är det en ny dag och jag kommer att träffa dem redan vid lunch igen.

God natt. :)

När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

Jag saknar min mamma

Dopet är avklarat sedan en tid tillbaka. Det blev den ljusgrå klädseln! Det var helt rätt, det förstod vi när vi provade kläderna på Lilleman.
Dock var både junior och jag sjuka under dopet. Lillen mådde bättre dagen till ära, men jag vaknade med 40 graders feber på dopdagen.
Det blev en tuff och lång dag...men också mycket givande.
Det känns dock skönt att det är avklarat.

För en tid sedan träffade jag min mamma på stan.
Jag hade inte sett henne på länge och hon har ingen telefon för tillfället. De gånger jag åkt till hennes boende, så har hon inte varit inne.
Min mamma är inte frisk, men det blev ändå en liten chock att se hur pass mycket sämre hon nu är.
Trots att personalen på boendet har informerat om det.

Mamma var tyvärr inte med på dopet, hon var för dålig.

Det känns så ledsamt att se hur hon försvinner bort i sin värld.
Det fanns en period som hon faktiskt nästan var som förr emellanåt. Hon både lät och betedde sig som den mamma jag alltid älskat.
Men det finns inget kvar av den människan längre. Jag känner igen min mamma till det yttre när jag ser henne, men hon finns inte kvar på insidan.
Hon är som ett vandrande skal.

Och just inatt fick jag plötsligt en sådan oerhörd längtan efter Henne. Mamma. Min Mamma.
Hon som alltid visste och förstod, hon som alltid hade goda råd, hon som visste bot och bättring och älskade livet.
En filantrop, en vårdare, en livsälskare.
Det var min mamma. Det är min mamma. Men hon är tyvärr bara ett minne för längesen.
Och jag saknar henne något alldeles fruktansvärt.

Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Det har hänt lite

Det har hänt lite i mitt liv sedan jag skrev sist.
Faktum är att det har hänt mycket ända sedan förra året, men jag har valt att inte blogga om det pga flera anledningar.

Nu är livet i en annan fas och jag är fortfarande lite i chocktillstånd tror jag. Men väldigt lycklig, det är jag!

Det blir kanske lite bloggstiltje framöver, men håll till godo. Jag har inte försvunnit och tids nog ska ni få veta min stora hemlighet. :)

Min dag idag

Så kom då denna dag även i år. Igen.
Nu är jag 36 år minsann. (Egentligen inte förrän 23.40 ikväll, men...)

Livet rullar på och varmt är det. Tror att jag lyckades åka på både sockerchock, solsting och solsveda idag.
Och tog halvt död på några tappra födelsedagsfirare ute på altanen i gassande sol, eller närapå åtminstone.
Tror att både min ena bror och svärmor svettades av sig några kilon under en och en halv timme...

Min sambo gav helt klart bästa presenten, en liten kamera för amatörsmässigt hemmabruk! Inget att fotografera galopperande hästar med, men absolut att föreviga fina ögonblick här hemma med.
Jag blev själaglad!
Utöver det, ett presentkort och en söt skål från en lokal keramiker. Mycket roligare att få en sådan än något masstillverkat.

Jag vill verkligen inte klaga på vädret, men idag orkade jag inte med värmen alls.
Svetten rann av mig och jag satt ute med gästerna med en kylklamp i nacken och torkade mig konstant med flera servetter hela tiden.
Att jag hade duschat kallt innan hjälpte föga. Kände mig som en superslusk.

Nästa vecka sägs det att det ska bli lite svalare.
Jag hoppas ju att sommarvärmen fortsätter, men +35 varje dag i nästan en vecka och ingen fläktande vind på det... Det är jobbigt oavsett ålder och hur man mår.
Vatten och skugga och svalka sig ofta, det är det som gäller. Märker att det gör skillnad när jag spolar kallt vatten på handlederna ett tag ett par gånger om dagen.
Så det ska jag gå och göra nu. Tjingeling

Men jag klagar inte

Värmen är på väg att skjuta i höjden igen, efter en vecka med lite lägre temperaturer.
Värme är skönt, jag klagar inte.
Men alla bromsar och stickinsekter som surrar runt i miljontals och är allmänt galna, de skulle jag gärna vara utan.

Förra veckan fick vi första lasset ved och veden ligger på sambons ansvar här hemma.
Om det bara hade varit varmt, så hade veden varit staplad för längesen, men pga alla bitande flygfän så ligger den kvar där än.
Trots det mästerliga medlet ifrån Sjö & Hav som vi alltid använder, så är det några jäklar som vill ta sig en smakbit ändå.
Sambon jobbade ihärdigt i åtminstone en timme i +26 grader, men sedan var han uppäten och arg.

Så veden ligger på vila ute på gården. Och snart kommer det mer. Och varmare blir det.
Men vi klagar inte.

Jag samlar som vanligt vatten i fötterna och lite även i händerna nu när det är så varmt. Jag gör det varje år, men kanske lite mer än vanligt denna sommar.
Stödstrumpor är poängen, oh, så svalt och skönt! Eller nej, det är det ju inte.
Men jag klagar inte! För använder jag dem, så lyckas jag allt som oftast få på mig skorna om vi behagar åka någonstans.
Att det gör jäkligt ont och att fötterna ser ut som stoppade julskinkor, det är smällen jag får ta.
Om allt annat går åt fanders, så har jag ju faktiskt ett par rejäla foppatofflor som faktiskt passar. Det är alltså inte helt synd om mig.
Så jag klagar inte.

Klockan är strax före 09.00 och temperaturen på mätaren i köket lyder:
IN: 25,6
OUT: 32,7

Jag sitter nere i gubbhörnan i korsdrag med stödstrumporna på. Hundarna flåsar i kapp på golvet.
Sambon sitter i korsdrag uppe och hävdar att bromsarna försöker ta sig in genom myggnätet.
Det ligger en stor vedhög ute på gården.
Gräsmattan behövde klippas för ett par dagar sedan.
Kaffet smakar inte så bra i värmen.
Det är lördag och jag har absolut inget att göra (...........).
Men jag klagar inte!
 

Det finns idioter överallt

Jag själv inkluderat. Ingen är perfekt.
Men igår slog det liksom över lite.
Först en anonym kommentar som bara kändes konstig, men sen blev det faktiskt etter värre.

En släkting undrade på fullaste allvar om det inte var dags att ta bort våra hundar.
????
För att??
Jo, de var ju "så sjuka".
????
Hon ansåg att eftersom de var så sjuka 2012, plus att Tequila har artros(som är under kontroll), samt att de nu har tampats med öroninflammation i flera veckor, gjorde att det var helt berättigat att ställa den frågan.

Skulle jag skratta eller gråta?
Sambon röt ifrån och tog hand om situationen. Han är då en klippa att lita på när jag tappar talföret.
Men seriöst..?

Jag vet att det finns folk som avlivar djur på betydligt svagare grunder än öroninflammation, men jag skulle aldrig göra det! Skulle aldrig ens komma på tanken!
Är fortfarande lite chockad över det hela och har hela natten legat vaken och funderat på hur vi människor fungerar egentligen.
Tyvärr har jag inga svar och inte har jag blivit klokare heller, bara tröttare.

Blodigt värre

Huvudvärk, inflammation i ett par fingerleder(fuck RA) och näsblod håller mig på mattan idag.
Ja, inte bara idag förvisso. Händerna och näsblödandet har varit en konstant företeelse senaste veckan.

Reumatologen funderar på om de ska ge mig kortisoninjektion i några av lederna, men lite av det värsta har jag tagit med Voltaren gel, så de avvaktar lite till.
Näsblod har jag alltid haft lätt till, men nu är det ju helt omöjligt att ens lämna huset.

Yogapass i onsdags - störtflod mitt under vilan av alla möjliga tillfällen.
Bio med sambon igår - störtflod mitt i filmen.
På bion var det inte roligt, för de håller på att renovera på stadens biograf och det enda som egentligen fungerar är just filmtittandet.

Jag fick i biomörkret leta mig ut ur salongen och sedan rusa genom lobbyn med båda händerna över snoken och in på herrarnas, som var enda öppna toalett.
Himla tur att det inte var någon kö!
Medan jag letade papper i tomma behållare, sprutade blodet över golvet och jag var ännu mer glad över att ingen mer än jag var där...
När jag efter mångt och mycket lyckats få in en så stor mängd papper i snoken, att jag kunnat agera Rocky Balboa, kom så nästa smäll. Inget vatten. :(
Och där står jag med blod över händer, armar, skor och över golvet. Det ser ju alltid mycket mer ut än vad det är när det är blod också...

Med spott(!) och papper lyckades jag göra mig själv representabel ut nog för att våga gå ut iallafall. Tack och lov för mörka kläder!
Tömde resten av pappret i den enda pappersfyllda behållaren och gjorde mitt bästa för att rengöra golvet, men det såg trots det ut som att någon mördats där inne.

Idag har jag varit i kontakt med läkare och imorgon ska jag in till sjukhuset och titta hur det ser ut i kranen.
Kanske verkar vara läge att bränna lite, så det här illvilliga blödandet i tid och otid får ett slut.
Det vore väldigt skönt faktiskt.

Familjen von Tratt

Återbesök hos veterinären med djuren igår.
Katten Kennedy fick högsta betyg och väl godkänt och får sluta med både tratt och medicin redan imorgon.
Hundarna var bättre, men kräver längre behandling. Och de som inga trattar hade, de fick med sig denna gång.

Då Cheyenne är grov i omfång, var hennes tratt en storlek större än Tequilas. Och så lilla Kennedys katt-tratt.
Vi kan kalla oss Familjen von Tratt numer!
Nästan som Sound of Music (Family von Trapp), men här hemma hörs sällan ljuv musik i samband med örondroppsbehandlingarna.
Min mage har dessutom flera vackra klösmärken som jag kan springa och visa upp på stranden om jag vill. Men det vill jag inte.

Jag som alltid älskat sol och värme, börjar bli lite fundersam om jag inte ska ta och boka en tid hos farbror doktorn för att kolla upp hyperpigmenteringen som jag erhöll i ansiktet förra sommaren.
Den bleknade under vintern och jag har varit överdrivet noggrann ända ifrån början i år och smörjt in mig med solskyddsfaktor 50+. Men det har inte hjälpt.
Pigmenteringen är tillbaka, den är stor och har lagt sig som skuggor under och runt båda ögonen.
Det ser inte allvarligt ut, men jag är ingen person som haft detta tidigare. Jag har inte många leverfläckar heller.

Kanske bäst att slå en signal iaf, bättre en koll för mycket. Med tanke på hur vanligt det har blivit med hudcancer, så ska man kanske inte bara strunta i det.
Eller vad tycker ni?

Det rör på sig

Förkylningen har dragit till andra jaktmarker.
Jag är lite snuvig fortfarande, men det kan jag definitivt stå ut med!

Nu är det fredag och helg igen.
Jag gör sällan något på helgerna, livet har ändrat sig väldigt de senaste 10 åren.
Minns när vi (jag och goda vänner) var ute tre dagar i veckan, varje vecka i flera års tid. Samtidigt jobbade vi, hade fritidssysselsättningar, olika sorters invecklade och utvecklade kärleksliv och klarade vardagen.
Kan inte för allt i världen begripa att vi orkade!
Men när man var ung och frisk, då hade man mer ork, mer motståndskraft och man såg till att alltid ha lite extra luft under vingarna.

Ibland ångrar jag att jag lade så mycket tid och framför allt pengar på "skit" (kläder, inträden, alkohol...), men samtidigt är jag glad över att jag fick "leka av mig".
Vi hade roligt, vi gjorde oförglömliga saker, vi har minnen som tål att berättas fram till dödsbädden när vi är gråa, rynkiga och uttorkade.
Jag antar att det är huvudsaken.

Nu rör det på sig igen efter julhelgerna.
Handikappridningen börjar den här veckan.
Kören startar upp inför våren.
Träning och rehab på sjukhuset.
Livet återgår till en - iallafall för mig - fullspäckad vardag.
Det känns ganska skönt. Det blir långtråkigt att bara drälla här hemma och fundera sönder hjärncellerna över livet.
När det händer saker, så blir livet lite lättare att leva. Åtminstone om det är bra saker!

Snart är det slut

Näst sista dagen på året.
Jag vet inte hur den sista kommer att sluta, men jag har förberett för en trerättersmiddag på tu man hand med sambon och djuren här hemma.
Ena hunden har det lite jobbigt med smällare och raketer, så därför vill jag inte gärna åka hemifrån och lämna dem hemma.

I år har vi tappert försökt att få lite sällskap, så som vi hade förra året, men vi har inte fått något napp alls.
Jag vet att sambon, som är mycket social, helst skulle vilja åka in på en nyårs-/födelsedagsfest i stora staden, men har dåligt samvete för att jag blir ensam hemma.
För mig så får han gärna åka om han vill.
Jag känner inte de där personerna ändå, och jag sitter hellre ensam med hundarna och vet att jag är hos dem om det blir något, än att jag sitter i en trång lägenhet bland en massa fulla, okända människor och har tankarna hemmavid och allra helst vill åka hem.

Visst är det roligare att fira in nyår med andra, men vi kan ju inte tvinga hit folk...
Ser hellre att åtminstone en av oss har roligt, än att vi sitter i varsin ände på soffan och är uttråkade båda två.
Men men, morgondagen får utvisa hur det blir.
God mat och en flaska mousserande står i allafall redo i kylen till imorgon.
Och jag tänker njuta oavsett.
Vill du göra mig sällskap, så är du hjärtligt välkommen! :)

Hur ska du/ni fira in det nya året?

Juldagsmorgon

Så sitter jag med pekskärmen och skriver lite tankar i mörkret igen.
Det är tidig juldagsmorgon och jag fick bara sova tre timmar inatt. Förstår inte att det är så emellanåt.

Jag var så himla trött när jag gick och lade mig, det kändes som att jag skulle somna som en klubbad säl. Och så började nattens skönhetsanvisningar. För att avsluta med ett evigt vändande och vridande och suckande.
Det var för varmt under täcket och för kallt utanför. Sambon hade kommit hem från nattjobbet och satt och knappade vid sin dator och ljudet höll mig störande nog vaken.
Ena hunden snarkade till och det ryckte i hela mina kropp.
Ingen idé att ligga där och våndas, det blir ju inte mer sömn av det.

Så jag tog mig ned till vardagsrummet och plockade fram datorn.
Och här har jag nu suttit i två...nej, tre timmar. Och jag känner mig inte det minsta trött. *suck*

Julaftonens lunch hos svärmor med make, avgick smärtfritt och stilla och det är jag väldigt tacksam över. Jag hade en blixtrande huvudvärk när vi åkte dit, säkerligen en spänning för vad som komma skulle.
Förra året var ju rena rama katastrofen.

Vi åt en lagom liten jultallrik och en väldigt god Ris a´la Malta till dessert. Inte LCHF, men jag tog lite grann och "unnade mig" som det så fint heter.
En liten julklappsutdelning där svärmor och hennes andra hälft faktiskt blev otroligt glada över sina julklappar och pratade om detta tills vi åkte. Det var ju roligt att vi lyckades naila det!
Vi fick presentkort på två hem- och hushållsbutiker, en liten vink ifrån svärmor att vi borde uppgradera oss på den fronten skulle jag tro... :)
Det bästa med presentkort är ju att vi får välja själva och det är jag väldigt nöjd med.

Innan vi for hem i all hast (sambon skulle iväg och jobba), så lyckades jag gå på knock med svärmors 45-kilos schäfer. Han smällde upp sitt huvud rätt i min näsa när jag skulle ta på mig skorna.
Jösses vilken smäll!
Jag trodde seriöst att kranen gick i kras. Men allt satt ihop och näsblod fick jag vara utan med.
Det är en snäll hund det där, men stor, valpig och extremt övertaggad hela tiden. Så det var inget elakt menat, men satan vad ont det gjorde.
Om jag hade huvudvärk när jag kom dit, så var det inget emot den jag gick hem med.

Resten av julaftonen 2013 låg jag och knaprade värktabletter och tittade på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson.
Och senare på kvällen när värken hade släppt, så fick hundarna öppna sina julklappar, medan jag intog min hemgjorda wienernougat (LCHF) och ett litet glas julmust.
Sedan skrattade jag roat till Tomten är far till alla barnen och fick julfeeling när jag tittade på Love Actually.
En bra Julafton. Något annat vore galet att säga.
Hoppas att ni fick det med!

Järnbrist?

Fick ett samtal från en god vän som hade läst mitt blogginlägg häromdagen, och tydligen kan man få ett extremt sug på kött och även annat protein om man har järnbrist.
Tja, är det en orsak så är den ju lätt löst i sinom tid. Jag får väl köpa hem en flaska Blutsaft nästa gång vi handlar.

Till dess så hittade jag att så lite som 15 gr pumpafrön innehåller järn för rekommenderad dagsdos. Och pumpafrön, det fanns i skafferiet.
Så nu blir det att knapra ikapp med småfåglarna vid fågelbordet. Fast jag sitter inne vid matbordet jag. :)

När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Min stora skräck

Så kom då dagen jag bävat för genom åren.
Mina eksem från barndomen hittade tillbaka till den här trötta, sjuka, slitna kroppen och vill hjälpa till att fördärva mig lite mer.

Atopiska eksem, kontakteksem, böjveckeksem, överkänslighet emot väta, parfym, olika textilier och diverse annat, listan från födsel till 11-12-årsåldern kan göras lång.
Men det växte bort precis som läkarna lovade mina päron. Och de hade rätt i en sak till, att det ofta kommer tillbaka någon gång i vuxen ålder.

Efter läkarbesöket igår känner jag bara hopplöshet. Varför skulle det här komma också?
Jag har ju precis börjat tänka positivt, men nu är det inte så lätt att fortsätta.

Några kortisonsalvor fick jag med mig hem till de värsta eksemen (de som sitter på insidan låren är högst knäckande...), men annars fick jag uppmaning att byta ut alla hygien- tvätt- och hudvårdsprodukter till ekologiska, parfymfria och milda produkter.

Tvättmedel och handtvål är väl ingen konst. Lite dyrare än det vi har nu blir det väl, men vi tvättar ju inte överdrivet mycket.
Känner mer ångest över att köpa in (och hitta!) ansiktskrämer, bodylotions, schampo, balsam, make-up...
Och nej, jag fjällar bort hela jag om jag inte smörjer mig efter åtminstone varannan dusch, så att inte smörja är ingen lösning. Mitt ansikte är överdrivet känsligt och skört, speciellt så här års.

Mina torra ögon håller på att gå åt de få gånger jag använder mascara, så egentligen borde jag sluta helt med smink.
Men ibland vill man ju faktiskt vara lite fin, och inte se så glåmig och grå ut.

Jag har grinat som fasen det här dygnet. Jag hade hoppats på något bättre vid det där läkarbesöket.
Svamp eller nåt kanske, men samtidigt så visste jag ju innerst inne.
Det är svårt att glömma den här sidan av min barndom. Det var alltid min stora skräck att behöva uppleva den tiden igen och nu är den åter.
Med risk för att stanna. :(

Hon är hemma! :D

Förlåt för dålig uppdatering, men Lucy är äntligen hemma!
Plötsligt så satt hon bara där på trappen för några dagar sedan och såg förnärmad ut. Dessa katter. :)

En veckas semester, eller vad hon nu har gjort, blev det.
Trött och hungrig äntrade hon så hemmet och slängde i sig en stor burk Pussi helt på egen hand. Sen skulle hon sova lite i en fåtölj, men efter bara en kort stund började hon visa tendenser som jag tyvärr kände igen...
Så nu ska Lucy få vara innekatt ett tag. Gärna tills det blir så där lagom krispigt och kallt, ett sådant där väder som gör att småfrusna katter helst vill stanna inne framför brasan.

Men hon är hemma och det är ett lyckorus! :D

Imorgon ska jag ha en så kallad PartyLite-visning här hemma.
Första gången jag är värdinna, tidigare har jag bara varit gäst. 
Tyvärr verkar det bli väldigt dålig uppslutning. Av över 100(!) inbjudna, har fyra tackat ja. Och tre stycken "kanske". :/
Ganska dåliga odds, men så är det ibland. Tycker mest synd om konsulten som åker en timmes resa, enkel väg, för att kanske inte få sälja så mycket.
Jag hoppas att jag är ett undantag...