Det oundvikliga

Mysan

Klockan är snart 01.00 på natten.
Jag hade en så bra dag igår, men nu rinner tårarna och jag är så orolig för det där samtalet jag måste gå upp och göra om några timmar. Till veterinären.

Ena katten har varit dålig en tid och jag har gjort allt vad jag kunnat för att hon ska bli bättre, men det gör ingen skillnad.
Hon har tappat så mycket i vikt på kort tid och hon springer och kissar överallt.
Hon har ätit och gjort sina behov, går ut på morgonen, in på kvällen, är kelig med hundarna framför TV:n. Men hon är bara skinn och ben, avmaskningen hjälpte föga och specialfodret för katter med njurproblem har inte heller gjort någon verkan.

Idag kände jag när jag tog upp henne att hon luktar metalliskt. Stanken satt kvar på mig en bra stund efter att jag hade släppt ned henne. Och under kvällen idag har hon gått och jamat så ynkligt. Inte "hjälp mig, jag har ont", utan mer "jag orkar inte längre".

Varför har jag inte tagit henne och åkt iväg till djursjukhuset direkt? Ja, det kan man ju verkligen undra.
Hon har haft urinstenar förut och det har tidigare avhjälpts utmärkt med det fodret hon nu får.
Hon är 13 år och oförsäkrad.
Alla som har djur vet vad det kostar att behöva åka till veterinären.

Med facit i hand har jag så gjort allt jag kan.
Imorgon ska jag ringa till veterinären och jag vet att om de vill göra tusen undersökningar och ta lika många blodprover och röntgen...då måste jag säga nej. Säga att jag inte har råd.
Eftersom inget djur ska behöva lida och inget kan göras utan alla dessa kliniska tester, ja, då har jag bara ett val.
Det oundvikliga.