Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

Tiden springer

Jösses, vart tar egentligen tiden vägen??
Dum fråga faktiskt, för jag vet precis vart all min tid går. Den går till att försöka trösta och natta på nätterna, och för att hålla mig vaken och alert på dagen.
För nu går det undan, hujedamej!

Vi har firat 1-årskalas i dagarna två och den otroligt snälle och rare gossen vaknade en morgon och hade ett sjuhelsikes temperament. Ojoj, det var vi inte riktigt beredda på.
Han är fortfarande snäll och rar, men har senaste veckorna uppvisat en otroligt stark vilja och personlighet.
Vi klagar inte, vi gillar stark vilja och personlighet i det här huset. Vi blev bara lite tagna på sängkanten.

I övrigt så sover barnet ytterst sällan och när han sover, så är det väldigt korta intervaller.
Jag blåljuger för både mig själv och alla andra om jag säger att jag inte är fruktansvärt avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som sover gott nätterna igenom.
Samtidigt så skulle jag inte vilja byta bort en dag, en timme, en minut, inte ens en sekund.
Jag ser på sonen och jag är så förbenat stolt, så att det värker både här och där.
"Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman".

Tryggt känns det också emellan mig och sambon. Hur många föräldrar går inte skilda vägar under det första småbarnsåret?
Jobbigt som fasen har det varit, och är det, men vi jobbar bra tillsammans.
Team work så det skriker i dammråttorna under soffan. 
Det känns som om vi aldrig gjort något annat, som om lilleman alltid varit här och tagit plats och hållit oss vaken på nätterna.
Meningen med livet har fått en helt ny, och alldeles underbar innebörd.

Ett dygn av massiv kärlek

Satt och tittade igenom bilderna från BB.

Ett par spinkiga händer med 10 smala fingrar och ett par ganska stora fossingar med 10 långa tår.

För er är det kanske bara små händer och fötter, men för mig är bilderna en påminnelse om ett dygn av den mest massiva kärlek jag någonsin känt.

Och den blir bara starkare för varje dag.

Valentin-dagen

Alla Hjärtans Dag 2015.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek i år. Aldrig kunde jag tro att det skulle kännas så mäktigt och starkt att älska ett barn.
Mitt barn. Min egen älskade unge!
Men nu vet jag och det är alldeles, alldeles underbart. :)

(det är inte vårt barn på bilden, den hittade jag på nätet.)

Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

Nu skäms jag nästan...

Tänk att jag missat att lägga ut så många standardinlägg som jag ju alltid skriver och berättar!
Andra Advent, Tequilas 6-årsdag(12/12), Luciadagen, tredje Advent...

Det finns en stor anledning till att jag skriver så sällan/obefintligt nu för tiden och i sanningens namn så skäms jag faktiskt en hel del för att jag inte berättat det heller.
För det har ju gått ganska lång tid nu.

Så här får ni stora "julöverraskningen": JAG HAR BLIVIT MAMMA! :D

Fars Dag

Även om du inte lever så är du alltid min pappa och denna dagen kommer jag alltid att tillägna dig.

Söndagsbloggen fortsätter...

Ett inlägg varje söndag?
Det verkar ju nästan så. Jag hoppas på mer ork, mer tid, så att jag kan bättra mig.

Hur gick det nu denna veckan?
Jo, måndagen började med dåligt besked. Två stycken till och med.
Men tisdagen strålade upp rejält, med goda affärer och ett bra besked!

Onsdagen ställdes in då vädergudarna inte ville vara med min lekamen och jag låg i soffläge hela dagen som ett kolli, medan snön yrde utanför fönstren.
Specialistläkarbesök på torsdagen som ställde mer frågor och lite oro på sin kant. Men jag får förlita mig på proffsen i det här fallet och hoppas att jag är i goda händer trots allt.

Ett kort rehab-besök på fredagen orkades med. Eller ja, rehab förresten. Vi pratade mest. :)
Lååång, men väldigt rolig dag på lördagen med loppis som vi gjorde massor med fynd på. Tyckte att vi handlade hur mycket som helst, men inte betalade ett dugg!
Glad i hågen kom vi slutligen hem och jag slocknade som en klubbad säl i soffan och sov mig igenom större delen av Earth Hour.
Vaknade av att hela huset lyste som en enda stor fackla (min sambo knäpper alltid på alla knappar överallt...) och tittar ut i ett mörkt och nedsläckt grannskap. Undrar vad de tänkte om oss då...

Idag har jag fått själsfrid med 20 min i skritt i skogen på mina sex extraben (fyra på hästen och två på min ledare) och mina skrattmuskler och lungkapaciteten fick jobba på körövningen ikväll.
Och som varje söndag (oftast), så står sambon för all markservice här hemma. Jag har med andra ord legat extra länge i sängen, druckit kaffe i solen och halvslumrat framför TV:n, medan han har dammsugit, diskat, tvättat och lagat mat.
Nej, det är inget som jag har bestämt.
Han vill göra detta, för han vet hur bra jag mår och hur glad jag blir av att rida och sjunga. Och han vill att jag ska orka göra båda dessa, ganska krävande saker, på söndagarna.Och om jag ska orka, så måste jag vila.

Min sambo är bäst. Så enkelt är det.

Två år igår

Igår var det vår 2-årsdag!
Vi firade den dock i söndags, eftersom sambon jobbade extra långt pass igår.
Precis som för ett år sedan, så valde vi att gå på bio och istället för förra årets The Hobbit, så blev det i år The Hobbit 2.
Förra året unnade vi oss en varsin varmrätt på Texas Longhorn efter filmen, men i år kändes det bättre och billigare att åka hem och laga middag.
Dock gjorde vi en avstickare på hemvägen och tog en kaffe hos ett par kompisar. Och jo, det gjorde vi visst förra året också...

Iallafall så springer åren och tiden på.
Det känns fortfarande som att det var igår som snygge sambon släntrade in genom dörren och gav mig en kram.
Sen tittade vi på film. Och åt en liten middag. Och drack kaffe.
Kanske inte konstigt att vi båda tycker att det känns som ett bra sätt att fira årskärlek med film och mat.
Det var ju liksom så det började. :)

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Kärleksdag på Kolmården

Igår tog vi en heldag borta.
Hundarna lämnade vi hos bästa hundvakten och sedan bilade vi ned till Kolmården.
Det blev en underbar och solig dag och vi bara gick runt och njöt.
Här kommer lite mobilbilder ifrån vår dag! (Hoppas att det funkar, detta blir mitt första mobilinlägg!)

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Lång dag innan den längsta

Puh..!
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.

Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.

Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.

Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.

Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)

Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.

I wish there was visiting hours in heaven

Idag Pappa, är det nio år sedan du somnade in efter flera dagars kämpande inne på IVA.

Jag vet inte om du somnade lugnt och stilla, men jag vill gärna tro det. 

Jag vill låta bilden i mitt inre tro att när maskinerna stängdes av och slangarna togs bort, då somnade du in utan komplikationer och försvann lugnt in i evigheten.

Och i evigheten fann du ro och du hittade det starka kärleksfulla ljuset som man hör talas om. 
Där togs du emot av alla som redan finns där. 
Farmor och Farfar. Mormor. Gunnel. Och alla andra kära där borta.
Kanske kom även Morfar dit och sade hej och välkommen.

Jag satt på berget vid sjön den där kvällen och bad dem alla där uppe att se till att du skulle få det finaste av mottaganden och det mysigaste rummet med den bästa utsikten.

Jag vet inte om det blev så, men jag vill gärna tro det.

Jag har inte varit till graven idag och tänt ljus som jag brukar. Jag ber om ursäkt för det.

Jag försöker spara de få slantarna som finns kvar vet du.

Men jag har tänkt på dig hela dagen. 

Inte bara idag, jag tänker på dig ofta. 

Jag undrar vad du gör och hur du har det?

Jag minns saker vi gjorde och sånger du sjöng. 
Jag minns ditt skratt och din lätta, öppna naturliga personlighet.

Jag minns inte de dåliga sakerna, jag minns de bra. Så oroa dig inte över om du inte var en tillräckligt bra far. 

För mig är, och kommer du alltid att vara den bästa.

JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.

Många synder

Jag verkar ha väldigt många synder att sona för.

Igår kväll var sambon och jag på restaurang och bio, och under tiden vi åt tyckte jag att det spände konstigt i ena ögonlocken. Kärleken sa att jag såg lite svullen ut, men väldigt lite.

Under tiden inne i biografen börjar det värka i ögat och jag hade faktiskt ganska svårt att koncentrera mig på filmen just därför. Ganska irriterande. Har man betalat dyrt för att gå på bio när man dessutom inte har det fett ställt ifrån början, ja då vill man inte sitta och ha ont i ögat!

I morse när jag vaknade kände jag direkt att något var tokigt. I spegeln såg jag ett ganska svullet ögonlock över vänster öga och det bultade och skavde i detsamma.
Ögonvagel. :/

Jag har haft det ett par gånger förut, och då brukar man få det åter tyvärr.
En gång har de till och med fått skära den på vårdcentralen, den bara växte och växte. Minns det mycket väl, för det var våren innan jag skulle börja på högstadiet och vi skulle åka på studiebesök till den nya stora skolan inne i stan.
Vad roligt det var att gå runt där med en stor böld som täckte halva ögat...NOT.

Nåväl, det är bara att gilla läget.
Jag har Noviform-salva hemma, så jag ska lägga in lite och lägga mig och vila. Om några dagar hoppas jag att det har gått tillbaka.
Men nog känns det som att det finns alltför många synder som jag sonar för...

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

"Vi å du mamma"