Fastväxt

Igår kom en kompis och röjde i min stora trädgård.
Det beskärdes rosbuskar, en syrén, ett plommonträd och ett äppelträd.
Träden är ju ett höstgöra, men de har nog aldrig blivit beskärda, plus att de blev angripna av något förra året, så de ser döda ut i barken. Inga nya skott hade kommit på dem i år heller, så jag tror nog att de kanske faktiskt är döda.

Vi stod länge och diskuterade om vi bara skulle klippa lite (nej, inte jag. Klippte gjorde vännen. Men den känns bättre att skriva "vi". :)) eller ta ned mycket.
Eftersom de ser heldöda ut, tog vi ned dem mycket.
Om de nu heldör på riktigt pga den vådliga beskärningen, så får jag väl göra dem en tjänst och ta hit någon som sågar av dem till hösten.
Lite ledsamt, men två döda träd i en annars grönskande trädgård ser ju inte heller så roligt ut.

Då vännen klippte och klippte för glatta livet, så gjorde jag min plikt och samlade ihop "skräpet" i en skottkärra.
Vet ni hur stora och vassa och envetna taggar det är på rosbuskar?
Jag vet.
Efter tårar, svordomar och blodutgjutelse, gick jag surandes upp på vinden och letade fram mina gamla MC-handskar.
De gled lätt på händerna (wow!) och om ni vill ha tips inför rosbuskeröjning, så får ni det här: Köp MC-handskar i skinn! Inte en tagg tog sig igenom dem!

Men...
När kompisen klippt färdigt och röjt undan allt av tyngre karaktär, så åkte hon hem. För hon skulle jobba kväll.
Jag vinkade glatt och tacksamt med mina skinnbeklädda händer, varmt och skönt var det i solen också.
Ni som använt skinnbrallor i era dagar vet vad som händer när man har skinn emot hud och blir varm.
Man får inte av sig. Och får man mot all förmodan av sig, så får man inte på sig igen. Och skinnet färgar av sig på huden.

Så där stod jag då igen ute i trädgården, grinandes och surandes, denna gång med två fastväxta skinnhandskar på händerna. Och det började göra ont, för händerna hade svullnat av både arbetet och värmen.
Men så kom en granne på sin kvällspromenad efter vägen, och jag lommade fram till grinden och hängde över den och såg antagligen ut som de där gråtande barnen som finns avbildade på tavlor i massor.
Och jag fick hjälp.
Grannen skrattade när mina svarta klumpar dök upp, medan jag bara andades ut över att de där jäkla skinnhandskarna försvann.
Tackade och bockade till den skrattande grannen och kom så in för att ta morfin och det blev att kyla händerna med en påse frusen spenat.

MC-handskarna, som var så bra med rosbuskarna, de ligger kvar ute vid grinden och där kan de fasen ligga och skämmas ett tag till!