Till Anonym:

Hej!
Eftersom du skriver om en personlig sak i din kommentar, så förutfattar jag att vi på något sätt känner varandra utanför nätet.
Det känns för mig olustigt att en kompis, vän eller vad du nu vill kalla dig, skriver en anonym kommentar på en blogg om en sådan sak.
Varför i all världen frågar du mig inte direkt istället?

Jag förstår hur du tänker, har man en gång skrivit om A, så är det ju inte mer rätt att man skriver ut B också. Snacka om att känna sig snuvad på konfekten.
Men, det finns saker som du inte vet om mig och mitt liv, även om vi så varit vänner sedan barnsben eller träffades på en fest förra året.

Jag är otroligt öppen av mig och har allt för ofta lämnat ut mig själv och mitt liv till både rätt och fel personer, och gud ska veta att jag ofta fått sota för det.
Jag vet att alla av mina vänner inte är så bra vänner som jag önskar.
Tyvärr tog det 35 år för mig att förstå det. Men jag tycker om dessa människor för bra för att helt bryta och låta dem gå, och jag tänker inte förklara varför.
Eller så är det kanske så enkelt som "keep your friends close, but your enemys closer"?

Skit samma. Nu går jag själv lite som katten kring het gröt här.
Jag ville bara tala om att är det något du undrar över, så fråga mig privat.
Det är 2014 och man kan språka via både SMS, mail, telefon eller varför inte IRL?!
Jag kommer inte att skriva något på bloggen om det du undrar över. Utav flera mycket goda anledningar.
Det mesta kommer du nog inte heller att få höra om privat om jag ska vara ärlig.
Men jag finns här och du undrar...ställ frågor direkt.
Anonyma kommentarer vänner emellan på en blogg är jäkligt passé.

Bra tårar

Jag har gråtit mycket i ett par dagar.
Men det har varit bra tårar. Låter väl dumt kanske, men det har varit sådana tårar som har känts befriande, läkande, trygga...ja, listan kan göras lång.
Ibland behöver inte tårar betyda ledsamheter, ibland är de bara sköna.

Idag fick jag träffa dessa vackra på bilden jag fick i söndags. Och om de var vackra på fotot, så var de än vackrare i verkligheten!
Jag kände en mognad i kroppen när vi var där, inte alls den ångesten eller sorgen som stundtals infunnit sig i samband med barn eller gravida kvinnor.
Det går väl upp och ned förstås. Men just idag var jag stark.

Det rör på sig

Förkylningen har dragit till andra jaktmarker.
Jag är lite snuvig fortfarande, men det kan jag definitivt stå ut med!

Nu är det fredag och helg igen.
Jag gör sällan något på helgerna, livet har ändrat sig väldigt de senaste 10 åren.
Minns när vi (jag och goda vänner) var ute tre dagar i veckan, varje vecka i flera års tid. Samtidigt jobbade vi, hade fritidssysselsättningar, olika sorters invecklade och utvecklade kärleksliv och klarade vardagen.
Kan inte för allt i världen begripa att vi orkade!
Men när man var ung och frisk, då hade man mer ork, mer motståndskraft och man såg till att alltid ha lite extra luft under vingarna.

Ibland ångrar jag att jag lade så mycket tid och framför allt pengar på "skit" (kläder, inträden, alkohol...), men samtidigt är jag glad över att jag fick "leka av mig".
Vi hade roligt, vi gjorde oförglömliga saker, vi har minnen som tål att berättas fram till dödsbädden när vi är gråa, rynkiga och uttorkade.
Jag antar att det är huvudsaken.

Nu rör det på sig igen efter julhelgerna.
Handikappridningen börjar den här veckan.
Kören startar upp inför våren.
Träning och rehab på sjukhuset.
Livet återgår till en - iallafall för mig - fullspäckad vardag.
Det känns ganska skönt. Det blir långtråkigt att bara drälla här hemma och fundera sönder hjärncellerna över livet.
När det händer saker, så blir livet lite lättare att leva. Åtminstone om det är bra saker!

När man önskar att det fanns pengar...

För flera år sedan köpte jag en äldre trädgårdsmöbel.
Tanken var att jag och dåvarande mannen skulle slipa och måla om den och sedan skulle den sprida glädje varje sommar.
Av någon okänd anledning blev den vare sig slipad eller målad, men använd har det åtminstone blivit.

Nu känner jag att den verkligen behöver göras i ordning, men jag har inte ork eller styrka. Och nuvarande sambon, han jobbar, jobbar och jobbar. Vill verkligen inte be honom göra skitjobbet.
Så efter om och men har jag beslutat mig för att se om någon vill köpa möbeln. Det är att sälja eller renovera den som gäller.
Jag borde få några kronor för den, för modellen är som skrivet av äldre modell och inte så vanlig längre. Vita trämöbler är ju inne även när de ska vara ute nu också, så jag kanske gör något bra här?

I samma veva som jag plitat in text och bild på annonssajten, får jag ett meddelande från en kompis som vill sälja en helt ny utemöbel ifrån IKEA. Så ny att den ännu inte hittat ur kartongerna!
Hon nämnde ett bra pris en bra bit under köpesumman och erbjöd till och med att vi skulle få betala av om vi ville.
Nästan så att man inte kan tacka nej...

Men jag avskyr att betala av och ta krediter!
I detta fall gör jag ju dock en bra affär och slipper räntan, men det känns så illa att jag inte har de där slantarna på kontot. Det är ingen stor summa, varje normal människa borde ha den summan sparat, minst!
Men inte jag. :/ 

Det går ingen nöd på oss, vi har en sliten gammal platsmöbel som jag köpte för 50:- och en fika förra sommaren. Men oftast så är vi många som träffas och sitter på altanen över en bit grillat eller en kaffe. Att sätta hälften av gästerna på golvet vore varken gästvänligt eller snällt.
Så nog skulle det behövas en ny trädgårdsmöbel.

När man önskar att det fanns pengar, då finns det aldrig några.
Inte annars heller förvisso...

Kroppen är inställd på värme

Påsken kom och gick...
Det blev lite fjädrar ute i buskarna i trädgården, men det var precis så mycket påskfirande som blev här hemma.
Vi åkte iväg på påskaftonen till goda vänner och avnjöt trerätters knyt och spelade Trivial Pursuit. En helt okej helg och lagom mycket "fira".
Ska tilläggas att vi (eller så var det bara han, det framgick inte riktigt denna gång...) faktiskt var bjudna över till rara svärmor på påskmiddag under helgen, men sambon tackade vänligt men bestämt nej denna gång. Jag fick veta det först efteråt och kände en stor tacksamhet.
Krystad påskmiddag i helvetet? Nej, det hade nog inte Jesus-killen diggat tror jag.

Det har blivit sommartid på klockan och solen lyser nästan varje dag. Men varför så kallt?
-10 grader på nätterna och lite plus på dagarna. Snön smälter visserligen, men ack så sakta, och mina leder protesterar vilt. Kroppen är inställd på värme nu, men den finns inte.
Vi eldar och eldar från morgon till kväll.

Jag har skådat både svala och tussilago, så våren är onekligen på väg. Det är väl bara för tålamodet att bita ihop och vänta lite till. Det där som jag är så dålig på.
Tycker inte att jag gör annat än väntar!
Kanske att det är min lott här i livet. Att vänta.

Det känns bra

Det står en spjälsäng i vardagsrummet.
Isärplockad, lutad emot filmhyllan. Vit. "Gungtassar" på benen.

Hon ringde idag. En gammal vän. Jag vet inte varför vi tappade kontakten, men jag blev sjuk, hon bildade familj. Summa summarum.
Hon sa för längesen att "när du får barn, då ska du få massor med saker ifrån mig!"
Sista gången hon frågade om jag var på G, jäste, eller på annat sätt undrade över om det var barn på väg var under försommaren förra året. Hon hade då sålt eller gett bort det mesta av alla de där barngrejerna som var tilltänkta mig. Hon undrade då om jag ville köpa hennes barnvagn för en symbolisk summa.
Jag hade precis träffat nya kärleken och att plötsligt ställa en barnvagn i hallen kändes inte som den lämpligaste av idéer.

"Då sparar jag sängen, men inte hur länge som helst!"

Idag hade hon väntat klart. Spjälsängen skulle bort, oavsett vart den hamnade.
Jag kände hennes besvikelse spira emot mig. Varför hade jag inte fått barn strax efter henne och planerna gått i lås?
Ja, varför inte? Varför var inte det meningen? Jag undrar själv...

Jag är inte gravid, vi försöker inte få barn i nuläget även om vi båda vill ha barn. Men vissa saker har sin tid och i vårt fall är det inte bara att "köra på".
Det är massor som ska klaffa och planeras, inte minst med alla mina mediciner. Jag har inte börjat trappa ned på dem än, så det är verkligen inte något hett ämne för tillfället.
Jag längtar tills det är dags, är väl nästintill sjukligt inriktad på det. Men det är alltså inte att "bara".

Trots ovanstående.
Jag tackade ja till spjälsängen. Jag fick med den hem. Den står i all sin prakt och lyser i hörnet snett framför mig. Isärplockad förvisso, men skinande vit och vacker och väldigt, väldigt inbjudande.

Jag trodde att jag skulle må väldigt dåligt över att ha en barnsäng här hemma. Jag trodde att jag skulle gråta, sörja, gråta lite mer och totalt gå in mitt svartaste mörker.
Men det har jag inte gjort.
Det känns bra att den är här. Det känns som att den ska vara här.
Visst är längtan något starkare än vanligt (och i vanliga fall är den otroligt stark), men jag mår inte dåligt.

Så om min intuition säger att det ska vara en spjälsäng i hemmet...borde det inte vara dags för ett barn till den snart då också..?

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Köksgardin för billig peng

En kompis kom hem häromdagen och vi satt och pratade bort ett par timmar över några koppar.
Jag hade precis börjat kämpa med arr byta ut julgardinerna emot ljusare, "vårigare" varianter i fönstren och gnällde lite över att jag fortfarande inte, efter 2,5 år i huset, hade hittat någon passande gardin till köksfönstret.
Hon berättade att hon hade lite tyg hemma, om jag ville så kunde hon sy upp en kappa?

Ja tack. Varför inte?

Idag kom hon, med vad jag trodde skulle vara en hemsydd gardinkappa, men som istället visade sig vara en sprillans ny hissgardin i jättefint tyg, helt klart passande ett kök.
Hon hade själv beställt hem den i höstas, men tyckte inte att den passade hemma hos henne alls. Och eftersom returfrakten var så dyr så tänkte hon att dottern kanske var intresserad.
Tur för mig, så ville inte dottern ha den, så nu hänger det äntligen en fin gardin i mitt köksfönster, helt ny, för nästan inga pengar alls. :)

TACK!

 Bild lånad ifrån Jotex.se

Trerätters nyårsmiddag

Gårdagen firades i lagom stämning, ro och takt med ett annat par hemma hos oss. De hade med sin hund och sov över.
Vi började det nya året med att nästan ställa till med skogsbrand, då en av våra thailändska rislyktor (som vi inte hade tillstånd för) flög rätt in i en kungsgran och fattade fyr. Tack och lov att det regnade och hade så gjort ett bra tag! Elden fick inte fäste, och även om det glödde länge, så dog elden till slut. Puh!

Nyårsmiddagen blev en trerätters som föll oss alla i smaken, även om jag fuskade med min LCHF när det gällde desserten...men det är ju bara Nyår en gång om året!

Förrätt: 

Heta räkor i kokosmjölk med avocado, tomatsås, krispig sallad och röd lök. 

Vitt vin (Tre Apor).

Varmrätt: 

Pepparbiff med rättikagratäng, rödvinssås och stekta grönsaker. 

Rött vin (Chateau Mont-Redon).

Dessert: 

Vit chokladmousse med mosade, limemarinerade hallon. 

Kaffe och whisky eller Baileys.

22 Juli

Så mycket kärlek

Så mycket kärlek det har strömmat in på mail och sms idag, jag är alldeles rörd och har grinat i omgångar.
Trodde att jag skulle vara hatad och dumpad på flera sätt efter mina ord under helgen.
Men jag måste få skriva av, få ut och ventilera. Jag är ledsen om någon har tagit illa upp, för det var aldrig min mening.
Jag ville bara få ut det där som är så svårt att säga och be om - HJÄLP.

Blev så nedstämd under gårdagen att jag till slut valde att bjuda in det gamla stallfolket till en grillfest hemma på MIN altan senare i sommar, och bara att planera en tid och dag gav mig kväljningar och svår beslutsångest.
Så här i efterhand så sitter jag och gnager naglar och undrar varför jag fick för mig något så dumt, men samtidigt så vill jag så gärna bjuda på något jag med. Bjuda lite på mig och på mitt hem.
Bjuda de som ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande och då har jag inte haft häst sedan 2007.

Men gammal kärlek rostar ju inte, det vet ju varenda barn.

Jag är inte så modig längre

Skäms på mig som bara sitter på röven och inte bryr sig längre!

Jag vet att jag också har del i att jag satt hemma igår, det behöver absolut ingen tala om för mig.
Men jag är också annorlunda. Även om jag har stannat i livet, där andra har fortsatt framåt, så är jag förändrad.
Men inte till det bättre.

Minns ni hur jag var?
Jag var glad, högljudd, jag skrattade, sjöng, tjöt och härjade och jag älskade att dansa.
Jag älskade livet, människan, musiken, vinet, festen och skratten. Jag bjöd mer än gärna på, och in mig själv (helt utan samvete enligt de flesta) och var tillgänglig i vått, torrt och oavsett pengar på kontot eller småkrämpor. Det fanns inga hinder och det enda som kunde ge solk i bägaren var om den alkoholbrusiga drycken tog slut.

Men idag så är jag så här.
Jag har väldigt dåligt självförtroende.
Jag tror på fullaste allvar att jag inte bidrar med något på några sätt och vis och jag känner mig i vägen och överflödig.
Jag tycker att det är pinsamt att besöka folk när jag är så stel och klumpig och hela tiden är jag sjukt rädd och orolig över att jag ska tappa något, ha sönder något, fläcka något eller säga eller göra något dumt.
Jag är livrädd för att uppta någons tid, speciellt när jag vet att de flesta jobbar, har barn, har familj, har annat. Väldigt ofta så känns det som att jag bara är i vägen. Det är kanske inte så, men jag med min dåliga självkänsla känner det som så.
Jag är hemskt orolig över att ni ska känna er utnyttjade om jag i samband med tex en fika, ber om hjälp med att åka och handla, bära in lite ved eller något annat som jag faktiskt har jätteproblem med att få till på egen hand. (detta har jag även fått bekräftat av två personer som kände sig just utnyttjade, så det är inte taget ur luften eller en känsla.)
Jag är rädd för mötet, för att ni ska bli besvikna på hur jag är idag. Och jag är rädd för att ni inte tycker om mig längre.

Skaffa hjälp för fasen då, om det är så jäkla jobbigt! -tänker ni nu.
Och jag kan berätta att jag redan har skaffat den och kontinuerligt går hos någon och pratar och försöker träna upp mig igen.
Jag ringer sällan, men jag försöker i möjligaste mån ta kontakt på mail, Facebook och sms.
Men det är svårt, jättesvårt.
Men jag försöker.

Tills dess att saker och ting går enklare för mig, så ber jag om lite hjälp på traven.
Samtidigt som jag har full förståelse för om ni inte har någon lust längre.

Lite bitter sådär

Det är lördag.
Jag har haft en bra dag, om än trött.

Jag ställde mig därför i duschen och gjorde mig i ordning I FALL att någon kanske hörde av sig och ville göra något. Det är ju ändå lördag. Helg.
Jag har inga pengar, men med tanke på vädret så tror jag att många valde altanen, grillen och vindunken denna kväll. Till att sitta på någons altan och grilla och dricka vin, det brukar inte kosta något i jämförelse som att gå på krogen.

Klockan 18 var både jag och hockeyn redo för att ta resten av kvällen som den ville te sig.
Två timmar senare skickade jag ut några "trevare", helt utan respons.
Grilltimmen var över, men vintimmen hade ju bara börjat. Och ifrån en altan kan man alltid söka värme inåt.

Men nu är klockan snart halv tolv.
Jag är visst inte så populär längre. Det kanske har med åldern att göra?
Eller så har jag varit så otillgänglig under en längre tid att folk helt enkelt har tröttnat.

Istället för grill och vin på någons altan, så blev det te och knäckebröd framför den välbekanta TV:n hemma i vardagsrummet.
Inte fy skam förstås, men ibland så skulle det vara både roligt och skönt att komma bort, komma hemifrån och få träffa människor.

Snälla, rara ni...
Glöm inte bort mig! Jag har nämligen inte glömt bort er och jag tänker på er väldigt, väldigt ofta.

Fastväxt

Igår kom en kompis och röjde i min stora trädgård.
Det beskärdes rosbuskar, en syrén, ett plommonträd och ett äppelträd.
Träden är ju ett höstgöra, men de har nog aldrig blivit beskärda, plus att de blev angripna av något förra året, så de ser döda ut i barken. Inga nya skott hade kommit på dem i år heller, så jag tror nog att de kanske faktiskt är döda.

Vi stod länge och diskuterade om vi bara skulle klippa lite (nej, inte jag. Klippte gjorde vännen. Men den känns bättre att skriva "vi". :)) eller ta ned mycket.
Eftersom de ser heldöda ut, tog vi ned dem mycket.
Om de nu heldör på riktigt pga den vådliga beskärningen, så får jag väl göra dem en tjänst och ta hit någon som sågar av dem till hösten.
Lite ledsamt, men två döda träd i en annars grönskande trädgård ser ju inte heller så roligt ut.

Då vännen klippte och klippte för glatta livet, så gjorde jag min plikt och samlade ihop "skräpet" i en skottkärra.
Vet ni hur stora och vassa och envetna taggar det är på rosbuskar?
Jag vet.
Efter tårar, svordomar och blodutgjutelse, gick jag surandes upp på vinden och letade fram mina gamla MC-handskar.
De gled lätt på händerna (wow!) och om ni vill ha tips inför rosbuskeröjning, så får ni det här: Köp MC-handskar i skinn! Inte en tagg tog sig igenom dem!

Men...
När kompisen klippt färdigt och röjt undan allt av tyngre karaktär, så åkte hon hem. För hon skulle jobba kväll.
Jag vinkade glatt och tacksamt med mina skinnbeklädda händer, varmt och skönt var det i solen också.
Ni som använt skinnbrallor i era dagar vet vad som händer när man har skinn emot hud och blir varm.
Man får inte av sig. Och får man mot all förmodan av sig, så får man inte på sig igen. Och skinnet färgar av sig på huden.

Så där stod jag då igen ute i trädgården, grinandes och surandes, denna gång med två fastväxta skinnhandskar på händerna. Och det började göra ont, för händerna hade svullnat av både arbetet och värmen.
Men så kom en granne på sin kvällspromenad efter vägen, och jag lommade fram till grinden och hängde över den och såg antagligen ut som de där gråtande barnen som finns avbildade på tavlor i massor.
Och jag fick hjälp.
Grannen skrattade när mina svarta klumpar dök upp, medan jag bara andades ut över att de där jäkla skinnhandskarna försvann.
Tackade och bockade till den skrattande grannen och kom så in för att ta morfin och det blev att kyla händerna med en påse frusen spenat.

MC-handskarna, som var så bra med rosbuskarna, de ligger kvar ute vid grinden och där kan de fasen ligga och skämmas ett tag till!

Visst, folk ändrar sig...

Man växer ju upp och blir förstås inte som man en gång var.
Men jag blir alltid lika konfunderad när den där sk. förvandlingen smäller till över en natt, speciellt på en vuxen människa.

Hur kan en person som man trodde man kände utan och innan sedan flera år, helt plötsligt bli och bete sig helt annorlunda bara på några veckor?
Tycker att det är både skumt och obehagligt faktiskt.

All min kärlek till er änglar med hjärtan av guld

Nu känns det tomt

Idag är det en sådan där dag då allt bara känns tråkigt, dystert, ensamt och tomt.

Jag försökte tappert hitta fikakamrat under dagen, men de jag började fråga hade en massa annat för sig och till slut tappade jag lusten att jaga gäst.
Om de vill, så kan de ju faktiskt komma hit på eget bevåg eller höra av sig på detsamma och det gör de ju faktiskt titt som tätt också.
Det var bara att jag verkligen kände att jag behövde ha någon här idag. Någon som bara var.

Jag trivs med ensamhet i vanliga fall, jag vet inte varför det plötsligt blev så jobbigt idag.
Det började redan när jag slog upp ögonen i morse.
Sängen kändes så stor och övergiven och redan där och då, inkrupen i jättetäcket, så kände jag en stor sorg över att jag vaknade upp ensam.
Hade det inte varit för hundarna, så hade jag legat kvar och gråtit resten av dagen. Jag hade skitigt fullständigt i om så hela huset frös till is.

Jag vet att alla har "sina dagar". Men det här kändes lite för mycket för mig.
Nog för att jag är känslig, men stundtals under dagen har jag känt mig så övergiven och oälskad, och känslan har varit så svår och stark att det skulle kunna ha varit så under en livstid.
Ett riktigt svårmodigt allena-mörker. En hel värld med bara mig, alla andra har åkt till månen i limousiner.
De lämnade dock några konserver. För gammal vänskaps skull.

Det är - tack och lov - bara en känsla och den infann sig av alla dagar idag.
Varför vet jag inte.
Men jag hoppas innerligt att den inte finns kvar där bredvid mig i sängen när jag vaknar imorgon igen.

Ibland blir saker och ting bra ändå

Jag hade inte ens hunnit skriva klart mitt förra inlägg förrän det stod en vänlig själ och knackade på min ytterdörr i lördags.
Jag hade lagt ut en vink på Facebook om mitt tillstånd och en god vän som inte bor så långt undan kom till undsättning med en TENS-apparat! Halleluja!

Jag har ju fått låna TENS ifrån sjukhuset i omgångar, men efter sista gången så får jag inte låna något mer, utan måste köpa en själv.
Jag har inte riktigt de pengarna nu och det svider faktiskt, för TENS är det bästa jag kan använda emot min smärta. Den är tusen gånger bättre än all morfin i världen.

Så jag lade mig på soffan, med duntäcke, filtar, värmekudde, TENS och smärtstillande i ca tre timmar.
Efteråt kände jag mig mör och smärtan satt ju i, men jag åkte på fest, drack lite alkohol trots allt och kände mig social och delaktig i diverse samtal och födelsedagsfirande.
Jag åkte hem relativt tidigt (för att vara mig), men jag kände mig nöjd trots allt.
Jag kom alltså mot alla odds iväg och jag överlevde. Och - framför allt - jag var inte någon börda.

Ibland så blir liksom saker och ting bra ändå i slutändan.

Vissa saker vill man bara inte veta

Har legat, suttit och stått med huvudvärk gällande en sak de senaste dagarna.
Vissa saker vill man bara inte veta...
Jag hör inte till de personerna som doppar näsan i blöt och lägger mig i andras privatliv. Jag hör till dem som man kan vända sig till med allt och det stannar här.

Jag hör också till de personerna som innerligt hoppas att mina godaste vänner är så goda, att de skulle tala om för mig om de får höra eller veta något, även som de vet skulle såra mig. För så gör de godaste av vänner. De är ärliga och stöttar och backar upp i vått och torrt oavsett.

Så det är med mycket vånda jag har funderat och funderat å det senaste.
Kan jag såra någon så med det jag fått veta (som jag vet är riktigt och korrekt, inga lösa rykten), eller ska jag tiga? Vara kompisen som vet, men inte säger något?

Jag hör också till de personerna som inte kan ljuga.
Jag kan försöka ibland men blir endera totalt genomskådad, eller så får jag så dåligt samvete direkt efteråt att jag är tvungen att berätta att jag ljög.
Så om allt skulle komma i dagen (vilket saker och ting alltid brukar göra i sinom tid) och jag blir frågad om jag visste något?
Snacka om sämsta kompisen jag skulle bli då. Vara då.

Skulle det vara jag som var min kompis, så hade jag velat att någon berättade för mig, utan pardon. Jag skulle bli skitförbannad om jag fick höra att folk visste, men inte sagt något.
Men min fina vän är sårbar och skör i grund och botten, jag vet att informationen skulle fullkomligt knäcka personen i fråga och jag skulle aldrig vilja såra någon så, inte ens min värsta fiende.
Så hur ska jag bete mig? Jag vet inte själv.
Bara att känna till informationen är jobbigt nog. :/

Luftad

Igår kväll efter att jag suttit hemma några timmar och jäst julmat, så sprätte det plötsligt till i kroppen. Det var som om kolsyra bubblade i lederna och jag kände så otroligt starkt att jag ville dansa!
Men ut på krogen lockade inte. Visste att några goda vänner hade talat om en trubadurkväll på lokala pizzerian hemma i ursprungsbyn, men de skulle inte dit längre.

21.15 gick gasen i bott. Hittade andra vänner med samma mål.
21.30 stod jag i mysbyxor i köket och beställde färdtjänst.
21.55 hade jag lyckats tråckla på mig snyggare kläder, smetat in fejset i diverse färger och stod och väntade på bilen som fem minuter senare tog mig till mina gamla hemtrakter.

22.25 satt jag smått obekvämt på ett vardagsrumsgolv och pussades med tre söta hundar(varav en alldeles underbar 10-veckorsvalp, åååh!) och försökte dricka lite rött och prata med alla trevliga.
23.00 gick vi så ner till lokala pizzerian som jag inte varit till på nästan fyra år. Så gissa om det var roligt när en i personalen kände igen och kom ihåg mig!
Det mesta var sig likt sedan sist, både interiör och människor. :)

Jag var ju så danssugen innan jag åkte hemifrån, men trubaduren sög verkligen...
Jag fann istället att jag trivdes alldeles utmärkt med att sitta till bords och prata med människor, varav en del jag inte sett på mycket länge.
En del vin slank förstås ned och personalen såg verkligen till att jag fick valuta för pengarna. Så välfyllda glas får man inte ens hemmavid!

Vi avslutade med en ganska lugn efterfest som kändes som ett bra avslut på kvällen.
Väl hemma intog jag julmaten i kylen, tittade på film och kom så i sängs när natten gick över till morgon. Mätt och nöjd. :)

Det blev inget luftande av de lurviga, men ibland har man bara ett behov av att träffa andra människor helt enkelt.
Kändes bra att sätta det behovet först, istället för att sitta kvar på röven här hemma och bara låta tiden rulla.
Och...jag mår finemang på alla sätt och vis, så här dagen efter!