Hektisk tid

Några dagar efter Kennedys 16-årsdag fick hon följa med båda hundarna och besöka tant veterinären.
Efter att ha tampats med öronskabb på alla djuren hela våren, så fick det nu vara nog.
Tyvärr visade det sig att djuren inte bara hade öronskabb längre, utan även akut öroninflammation och svamp! :(
Så gissa hur roligt vi har det här hemma nu för tiden...eller hur roligt vi inte har det snarare.

Mitt i kaoset av örondroppar och rengöring valde Lucy att dra sin kos igen. Åter en katt på vift, i över en vecka denna gång.
Tack och lov dök hon plötsligt upp under gårdagen och gjorde mig lycklig, lyckligare, lyckligast!
Ända tills brevbäraren kom med posten och veterinärvårdsräkningen...

Idag har jag varit och lämnat bort en gammal porslinsblomma till sin nya ägare. Jag kände att den inte kom ut till sin rätt här hemma och den behövde mer kärlek än jag iddes ge den.
Nya ägaren blev superglad och där får nog blomman terapi för livet och mer kärlek än den önskar.
På vägen hem gick jag igenom marknaden i barndomsbyn och träffade goda vänner som jag inte sett på länge. Vi bestämde oss för att träffas och grilla och kackla till helgen. Det ska bli roligt.

Knappt hann jag innanför dörren här hemma innan brorsonen stod utanför densamme, för han sover här i natt. Imorgon ska vi lämna honom på fritids, men först ska vi ta sovmorgon.
Eller jag hoppas att vi ska det i allafall!

Efter gott kommer sämre tider

Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.

Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(

Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.

Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.

Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.

Lite grönt, lite skönt, lite sommar

Hemma under trappan

Fastväxt

Igår kom en kompis och röjde i min stora trädgård.
Det beskärdes rosbuskar, en syrén, ett plommonträd och ett äppelträd.
Träden är ju ett höstgöra, men de har nog aldrig blivit beskärda, plus att de blev angripna av något förra året, så de ser döda ut i barken. Inga nya skott hade kommit på dem i år heller, så jag tror nog att de kanske faktiskt är döda.

Vi stod länge och diskuterade om vi bara skulle klippa lite (nej, inte jag. Klippte gjorde vännen. Men den känns bättre att skriva "vi". :)) eller ta ned mycket.
Eftersom de ser heldöda ut, tog vi ned dem mycket.
Om de nu heldör på riktigt pga den vådliga beskärningen, så får jag väl göra dem en tjänst och ta hit någon som sågar av dem till hösten.
Lite ledsamt, men två döda träd i en annars grönskande trädgård ser ju inte heller så roligt ut.

Då vännen klippte och klippte för glatta livet, så gjorde jag min plikt och samlade ihop "skräpet" i en skottkärra.
Vet ni hur stora och vassa och envetna taggar det är på rosbuskar?
Jag vet.
Efter tårar, svordomar och blodutgjutelse, gick jag surandes upp på vinden och letade fram mina gamla MC-handskar.
De gled lätt på händerna (wow!) och om ni vill ha tips inför rosbuskeröjning, så får ni det här: Köp MC-handskar i skinn! Inte en tagg tog sig igenom dem!

Men...
När kompisen klippt färdigt och röjt undan allt av tyngre karaktär, så åkte hon hem. För hon skulle jobba kväll.
Jag vinkade glatt och tacksamt med mina skinnbeklädda händer, varmt och skönt var det i solen också.
Ni som använt skinnbrallor i era dagar vet vad som händer när man har skinn emot hud och blir varm.
Man får inte av sig. Och får man mot all förmodan av sig, så får man inte på sig igen. Och skinnet färgar av sig på huden.

Så där stod jag då igen ute i trädgården, grinandes och surandes, denna gång med två fastväxta skinnhandskar på händerna. Och det började göra ont, för händerna hade svullnat av både arbetet och värmen.
Men så kom en granne på sin kvällspromenad efter vägen, och jag lommade fram till grinden och hängde över den och såg antagligen ut som de där gråtande barnen som finns avbildade på tavlor i massor.
Och jag fick hjälp.
Grannen skrattade när mina svarta klumpar dök upp, medan jag bara andades ut över att de där jäkla skinnhandskarna försvann.
Tackade och bockade till den skrattande grannen och kom så in för att ta morfin och det blev att kyla händerna med en påse frusen spenat.

MC-handskarna, som var så bra med rosbuskarna, de ligger kvar ute vid grinden och där kan de fasen ligga och skämmas ett tag till!

Pillerier

Svordomsdagen.
Men vad gör man inte för lite sommarprakt?
Idag har jag alltså sått fröer för ögonens fröjd om några månader. Ett jäkla pilleri och det kanske är tur att man inte har barn, med tanke på alla hemskheter som hittar ut genom munnen...

Förutom purvinda, som jag sådde förra året, så blev det även blomman för dagen.
Vindorna är underbara blommor som klättrar fort och smidigt och som blommar i mängder hela sommaren.
Om några veckor hoppas jag på att se livstecken och sen får de hitta ut i blomurnor när det blir varmare.

Det blir varmare och varmare, men framför allt ljusare.
DET gör mycket!
Jag sover mindre, men känner mig ändå ganska utvilad efter natten.
Tyvärr så har jag ondare nu, också ett tecken på att naturen håller på att ställa om sig. Jag hoppas på att det blir bättre snart.

Trots smärtan, så längtar jag mest efter slutet på månaden och pengar, för nu har jag levt på 100:- de senaste två veckorna.
Tur i oturen att jag hade en välfylld frys!

Purpurvinda ifrån sommaren 2011

Blåsippor

Blåsippan inunder trappen står
Niger och säger att nu är det Vår

Himlen öppnade

Vi tänkte att vi skulle umgås och få lite gjort idag, dagen innan jag åker till Uppsala.

Vid lunch åkte vi till en Handelsträdgård i närheten och köpte lite roliga blommor för urnor, krukor och lådor. En del har vi(läs: sambon) förodlat själva, men Million Bells, stjärnöga, två ovanliga, flerfärgade dahlior, och smultronsplantor kom med på inköpsvagnen i allafall.
Vi ska tillbaka nästa helg igen och köpa sommar/höstblommor till pappas grav, Surfinia och fler Million Bells, och så ska vi köpa lite fler lådor med fästen för de hade väldigt bra priser på dessa.

Innan vi åkte hem, var vi till pappa och satte penséer så det inte skulle se alldeles tomt ut.
Idén att sätta höstlökar blev en stor flopp, så därför kommer vi i fortsättningen att sätta blommor efter säsong igen. Det blir lite pengar som man lägger ut, men jag gör gärna det för att det ska vara fint hos pappa.

Ni tycker kanske att "Så dumt! De ser han ju inte ändå!"
Nej, det kanske inte han gör.
Men jag vill inte att det ska se lika bart och nattsvart ut på min älskade pappas grav, som det gör på graven bredvid honom.

När jag ser det gapande jordhålet till rabatt vid stenen bredvid pappa, så tänker jag bara att den mannen måste ha varit endera mycket ensam eller mycket illa omtyckt.
Det ser tomt, kallt och mörkt ut, och jag undrar ofta varför ingen bryr sig om att åka dit med en blomkvast någon gång ibland.

Jag har ett par gånger överköpt för många plantor till pappas grav, och då brukar jag sätta den eller de som blir över vid den stenen.
Sen kom jag på att mannen i fråga kanske avskydde allt vad blomster, färger och växter heter, och förbjöd någon att sätta något dylikt på hans viloplats. Det vet man ju inte.
Det kanske är ren respekt för hans önskan som det faktiskt inte finns några blommor på hans grav.
Så nu gör jag det inte längre.
Men jag går ofta förbi och tittar, och tänker på att det ser så ledsamt ut. Så ensamt ut.

Väl hemma hann vi precis få blommorna i krukor, innan himlen öppnade sig, och vi tog flykten in i huset.
Nu väntar vi bara på uppehåll, för jag längtar så efter att grilla bananer med choklad i, och det skulle vi göra innan jag åker till Uppsala. Och det är ju inte så värstans många timmar kvar nu...