1 December

Det känns som att jag har slagit huvudet i en betongvägg, blivit överkörd av ett tåg och tagit en överdos - samtidigt.
Jag önskar att jag kunde skriva, men jag kan inte.
Lederna värker något alldeles sjukligt och jag knaprar piller som en pundare.

Det är så mycket jag önskar annorlunda, speciellt nu.
Nu när väggarna rämnar och det regnar in.
Men jag kan inte göra något, det ligger inte i mina händer.
Det är jag som har tagit allt det mentala. Den biten som faktiskt sliter mest.

Tänk om jag inte vaknar

Denna sanslösa, sjukliga trötthet i kombination med helvetessmärtor är ingen höjdare.

När jag i vanliga fall känner behov av att inta morfin, så är jag kanske inte trött(sovtrött). Men bara en halvtimme efter att jag tagit morfinet, så sover jag likt ett barn utan morgondag.
När man gått med sådana smärtor under en tid, så känns det som något underbart, fantastiskt att kunna somna tack vare medicin.

Men nu, när hela jag är ett enda stort sömnmedel, så törs jag bara inte ta något morfin och gudarna ska veta att jag har haft behovet hela dagen...
Men jag tänker hela tiden att när jag är så trött och hur jag svarar på morfin i "vanliga fall"...tänk om jag inte vaknar?

Så här halvsitter jag i soffan, men våta kinder och fnasiga, illröda ögon som bara gör ont. Med tår som jag hela tiden tittar så de sitter kvar och med axlar och armbågar som skriker. Huvudet som en stor zombie.
Jag behöver morfinet, men jag törs inte.
Det blir åter en lång och jobbig natt utan återvändo.

Aprilvädret knäcker

Jag orkar snart inte med det här längre!
Vädret som bara ändrar för varje timme. Lederna skriker, kroppen hänger inte med och jag blir så trött.
Att jag intar full dos morfin gör mig avtrubbad och jag går runt som en zombie i lightversion här hemma eller om jag åker någonstans.

Jag lyckades avhålla mig från just morfin i onsdags när jag skulle träffa barn, för då ville jag vara "klar". Inte förrän jag kom hem dukade jag under med en liten "mår-finare" och några Pamol.
Men igår till körövningen så var det oundvikligt. Det gjorde så jäkla ont.
Jag funderade större delen av dagen på att ringa återbud, men ville göra ett försök ändå.

Jag preparerade och väntade på verkan under övningens gång, men det gjorde bara ont och jag orkade inte koncentrera mig. All fokus rann ur huvudet och flera gånger hörde jag inte ens vad körledaren sa eller spelade. Allt bara flöt ihop och jag fick ångest för att jag inte klarade min stämma.
Först i bilen på hemvägen lossnade det lite, men då blev jag istället så där "rusflamsig" och så här i efterhand så minns jag inte vad jag sa under färden heller.
Måtte jag inte ha skrämt slag på min underbart snälla chaufför Ann och tjejerna...

Jag vaknade av att det knackade på dörren tidigt i morse, eller snarare - hundarna väckte mig då det knackade på dörren i morse.
Men jag kunde inte ens röra benen över sängkanten. Så försökte jag resa överkroppen och sätta mig upp, men det gick inte heller.
Inte en enda förgrening emellan hjärnan och resten av kroppen ville fungera, och även om det händer då och då så blev det så jobbigt i morse.
För tänk om den där stackaren som stod och knackade (ganska länge dessutom) trodde att jag bara illvilligt vägrade att öppna? Kanske stod och gluttade i smyg i något fönster och bara gömde mig?

Så hörde jag efter en bra stund en bil åka iväg och pressen släppte lite.
Fyra timmar senare lyckades jag krypa ned för trappen på alla fyra baklänges och, i sittande ställning, släppa ut hundarna i det där jäkla pissvädret som bara ställer till problem.
Aprilvädret fullkomligt knäcker mig.

Fastväxt

Igår kom en kompis och röjde i min stora trädgård.
Det beskärdes rosbuskar, en syrén, ett plommonträd och ett äppelträd.
Träden är ju ett höstgöra, men de har nog aldrig blivit beskärda, plus att de blev angripna av något förra året, så de ser döda ut i barken. Inga nya skott hade kommit på dem i år heller, så jag tror nog att de kanske faktiskt är döda.

Vi stod länge och diskuterade om vi bara skulle klippa lite (nej, inte jag. Klippte gjorde vännen. Men den känns bättre att skriva "vi". :)) eller ta ned mycket.
Eftersom de ser heldöda ut, tog vi ned dem mycket.
Om de nu heldör på riktigt pga den vådliga beskärningen, så får jag väl göra dem en tjänst och ta hit någon som sågar av dem till hösten.
Lite ledsamt, men två döda träd i en annars grönskande trädgård ser ju inte heller så roligt ut.

Då vännen klippte och klippte för glatta livet, så gjorde jag min plikt och samlade ihop "skräpet" i en skottkärra.
Vet ni hur stora och vassa och envetna taggar det är på rosbuskar?
Jag vet.
Efter tårar, svordomar och blodutgjutelse, gick jag surandes upp på vinden och letade fram mina gamla MC-handskar.
De gled lätt på händerna (wow!) och om ni vill ha tips inför rosbuskeröjning, så får ni det här: Köp MC-handskar i skinn! Inte en tagg tog sig igenom dem!

Men...
När kompisen klippt färdigt och röjt undan allt av tyngre karaktär, så åkte hon hem. För hon skulle jobba kväll.
Jag vinkade glatt och tacksamt med mina skinnbeklädda händer, varmt och skönt var det i solen också.
Ni som använt skinnbrallor i era dagar vet vad som händer när man har skinn emot hud och blir varm.
Man får inte av sig. Och får man mot all förmodan av sig, så får man inte på sig igen. Och skinnet färgar av sig på huden.

Så där stod jag då igen ute i trädgården, grinandes och surandes, denna gång med två fastväxta skinnhandskar på händerna. Och det började göra ont, för händerna hade svullnat av både arbetet och värmen.
Men så kom en granne på sin kvällspromenad efter vägen, och jag lommade fram till grinden och hängde över den och såg antagligen ut som de där gråtande barnen som finns avbildade på tavlor i massor.
Och jag fick hjälp.
Grannen skrattade när mina svarta klumpar dök upp, medan jag bara andades ut över att de där jäkla skinnhandskarna försvann.
Tackade och bockade till den skrattande grannen och kom så in för att ta morfin och det blev att kyla händerna med en påse frusen spenat.

MC-handskarna, som var så bra med rosbuskarna, de ligger kvar ute vid grinden och där kan de fasen ligga och skämmas ett tag till!

Kan ingen ta bort ordet "måste"?

Jag måste sova.
Jag ska upp tidigt som satan imorgon, så jag måste verkligen sova. Nu.

Är uppe och inväntar behjälplighet av en liten morfintablett. Inte för att sova, enbart, jag kan inte sova för att det gör ont. Morfinet måste verkligen hjälpa. Snart. Helst nu.

Det är väderkaos med blåst och snöblandat regn ute och mina leder skriker. Jämt måste de jäklarna vrida sig i pinor när vädergudarna har fått knäppjuck.
Är så trött på eländet. Både smärtan och vädret.

Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp när klockan ringer imorgon.
Inte pga att jag inte fått sova särskilt mycket (vilket är troligt), utan för att jag är så otroligt morgonstel. Smärtan ökar på stelheten.

Jag ser inte fram emot det, men jag måste försöka komma upp imorgon bitti.
Jag måste upp, jag måste duscha av mig, jag måste elda lite, jag måste sköta om djuren. Allt måste jag göra innan färdtjänsttaxin kommer och den måste vara i tid.

Jag tror att världen borde se betydligt mer beundransvärd ut utan det där förbenade ordet.
"Måste".

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...