En topp, sen en svacka

Jag vet inte hur allvarligt det är. Kanske det inte är allvarligt alls.
Kanske det bara är en tillfällighet, något övergående?

I fredags lämnade jag som vanligt blod- och urinprov, som jag gör ca var 6:e vecka. (Ja, jag vet. Blir lite privat här nu.) Ibland har jag fått lämna ett nytt efter en omgång, oftast beroende på att sänkan varit orimligt hög eller att något visade annorlunda än normalt.
Men jag har aldrig fått meddelande om att jag ska lämna något prov akut.

Idag fick jag brev per post ifrån min specialistläkare att jag omedelbums måste lämna nytt urinprov.
På grund av den numera "försenade" posten, som har blivit kvällspost, så hann jag inte få och läsa brevet innan jag åkte till sjukhuset.
Ja, för jag var på rehab idag. På sjukhuset. Samma ställe som jag måste lämna nytt urinprov hos.
Typiskt.

Sedan vi flyttade har telefonsvararen blivit urkopplad och detta hade läkaren skrivit om.

"Har försökt nå dig flera gånger på hemtelefon."

Jag blir så stressad av att den ringer, att jag ofta stänger av signalen.
Förut gick det bra, för då kunde man lyssna av svararen varje dag. Hade någon ringt som ville något viktigt, så fanns det ett lämnat meddelande.

Jag har i allafall äggvita och blod i senast lämnade urinprov och ska in snarast och lämna ett nytt.
Det kanske inte alls är någon fara, helt ofarligt till och med.
Men när ordet AKUT används någonstans, så brukar innebörden inte vara bra.
Så jag känner mig orolig och nedstämd.

Inte mer nu, snälla, jag orkar inte med mer.

När vattnet tinar

Tänk vad fort det kan gå att tina fruset vatten i vattenrör om man bara har rätt saker - och har det hemma!
Vi fick tillbaka vatten i kranarna lika fort som det hade försvunnit, och ångesten lättade lite.

På eftermiddagen åkte vi på årets första husvisning, och åkte besvikna därifrån. Tänk vad bilder kan lura!
Det såg så fint ut på internet, och sen kommer man och får inspektera ett gränsfall till ruckel. Som dessutom nyss hade varit inbrottsdrabbat, så sönderslagna fönster som hjälpligt tejpats igen var det första som mötte en ute i köket.
Och så en helt blåst mäklare som bara verkade sååå oseriös.
Vi åkte därifrån och såg fram emot resten av årets "hus till salu", det kunde väl knappast bli sämre än så här i allafall.

På måndag ska jag åka till Uppsala igen.
Känslan är väl lite avtrubbad denna gång.
Förra gången var jag både nervös, lite skraj och hade lite ångest. Det var flera saker som spelade in och gjorde mig nervig.
Jag är fortfarande lite nervös även denna gång, men jag vet vad bra de tog hand om mig sist jag var där. Och vad kan jag egentligen påverka?
Det bästa är väl att låta läkarna göra sitt jobb, och svara så gott jag kan på deras frågor, och i all möjligaste mån bita ihop när de klämmer, trycker och känner på mina onda leder, senor och muskler.

Jag hoppas att de törs prova ut någon ny medicin denna gång i allafall, för det har stått stilla ända sedan i somras på den fronten.
De har inte vågat prova något nytt sen infusionen jag fick, som jag hamnade på sjukhus utav. Tydligen är jag överkänslig för allt... *suck*