Familjen von Tratt

Återbesök hos veterinären med djuren igår.
Katten Kennedy fick högsta betyg och väl godkänt och får sluta med både tratt och medicin redan imorgon.
Hundarna var bättre, men kräver längre behandling. Och de som inga trattar hade, de fick med sig denna gång.

Då Cheyenne är grov i omfång, var hennes tratt en storlek större än Tequilas. Och så lilla Kennedys katt-tratt.
Vi kan kalla oss Familjen von Tratt numer!
Nästan som Sound of Music (Family von Trapp), men här hemma hörs sällan ljuv musik i samband med örondroppsbehandlingarna.
Min mage har dessutom flera vackra klösmärken som jag kan springa och visa upp på stranden om jag vill. Men det vill jag inte.

Jag som alltid älskat sol och värme, börjar bli lite fundersam om jag inte ska ta och boka en tid hos farbror doktorn för att kolla upp hyperpigmenteringen som jag erhöll i ansiktet förra sommaren.
Den bleknade under vintern och jag har varit överdrivet noggrann ända ifrån början i år och smörjt in mig med solskyddsfaktor 50+. Men det har inte hjälpt.
Pigmenteringen är tillbaka, den är stor och har lagt sig som skuggor under och runt båda ögonen.
Det ser inte allvarligt ut, men jag är ingen person som haft detta tidigare. Jag har inte många leverfläckar heller.

Kanske bäst att slå en signal iaf, bättre en koll för mycket. Med tanke på hur vanligt det har blivit med hudcancer, så ska man kanske inte bara strunta i det.
Eller vad tycker ni?

April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Min stora skräck

Så kom då dagen jag bävat för genom åren.
Mina eksem från barndomen hittade tillbaka till den här trötta, sjuka, slitna kroppen och vill hjälpa till att fördärva mig lite mer.

Atopiska eksem, kontakteksem, böjveckeksem, överkänslighet emot väta, parfym, olika textilier och diverse annat, listan från födsel till 11-12-årsåldern kan göras lång.
Men det växte bort precis som läkarna lovade mina päron. Och de hade rätt i en sak till, att det ofta kommer tillbaka någon gång i vuxen ålder.

Efter läkarbesöket igår känner jag bara hopplöshet. Varför skulle det här komma också?
Jag har ju precis börjat tänka positivt, men nu är det inte så lätt att fortsätta.

Några kortisonsalvor fick jag med mig hem till de värsta eksemen (de som sitter på insidan låren är högst knäckande...), men annars fick jag uppmaning att byta ut alla hygien- tvätt- och hudvårdsprodukter till ekologiska, parfymfria och milda produkter.

Tvättmedel och handtvål är väl ingen konst. Lite dyrare än det vi har nu blir det väl, men vi tvättar ju inte överdrivet mycket.
Känner mer ångest över att köpa in (och hitta!) ansiktskrämer, bodylotions, schampo, balsam, make-up...
Och nej, jag fjällar bort hela jag om jag inte smörjer mig efter åtminstone varannan dusch, så att inte smörja är ingen lösning. Mitt ansikte är överdrivet känsligt och skört, speciellt så här års.

Mina torra ögon håller på att gå åt de få gånger jag använder mascara, så egentligen borde jag sluta helt med smink.
Men ibland vill man ju faktiskt vara lite fin, och inte se så glåmig och grå ut.

Jag har grinat som fasen det här dygnet. Jag hade hoppats på något bättre vid det där läkarbesöket.
Svamp eller nåt kanske, men samtidigt så visste jag ju innerst inne.
Det är svårt att glömma den här sidan av min barndom. Det var alltid min stora skräck att behöva uppleva den tiden igen och nu är den åter.
Med risk för att stanna. :(

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Lååång dag, hälften bortglömt

Det får bli ett småtråkigt inlägg. Orkar inte skriva egentligen, men jag har lovat min sjukgymnast att jag ska försöka göra lite saker ändå, trots att orken tryter.
Så idag försöker jag mig på ett blogginlägg, men allra helst vill jag somna in med en morfintablett i kroppen framför TV:n.

Det blev en lång dag idag. Det är därför orken är slut, kroppen gör ont och hjärnan lackar.
Började med läkarbesök och lämnade blodprover på vårdcentralen.
Det onda i min mage ser lite bättre ut efter några månader med medicin och det är positivt! Ska tillbaka i augusti igen för utvärdering.

Därefter tittades det in på Jysk på jakt efter dynor till trädgårdsmöblerna. Gästerna som kommer på lördag vill nog inte bli varken kalla om bumpen eller få flisor i den samma...
Jag kunde inte bestämma mig och turnén fortsatte till Rusta. Där storshoppades grillar, kol, tändvätska och braständare. Solcellslanternorna var dessvärre slut. :(

IKEA nästa stopp. Innan vi gick in, satt jag länge i bilen och försökte piggna till med en Coca-Cola Zero. Kroppen hade redan lagt av. Precis när vi passerade entrédörrarna började mitt medicinlarm ringa och medicinen, ja, den låg kvar hemma... :/
Jag hängde över vagnen igenom varuhuset och såg i tunnelseende. Glömde massor av festsakerna jag skulle handla, men hittade solcellslanternor istället och blev glad.

Biltema skulle ha billiga engångsbestick i polystyren - lite bättre kvalité än vanliga vita plastbestick. Men knivarna var slut, så fick bara med mig gafflar och skedar. :S
Väl ute i bilen igen, så är det svart ända tills vi kom hem. Jag minns knappt att jag stängde bildörren om mig utanför Biltema. Jag sa när vi kom hem att "jag tror vi åkte med öppen dörr hela vägen".
Min kompis sa att det hade hon hört i så fall. Dörren var garanterat inte öppen.

Jag har fått hjälp att packa upp, tagit medicinen och fått lagad mat i magen.
Vad vore livet utan riktiga vänner?
Nu har jag gjort min sjukgymnast till viljes också. Men nu är det dags att lyssna på kroppen.
Soffan nästa.

"Säkerligen helt ofarligt"

Igår var jag på läkarbesök.
Tänk att man aldrig kan få gå därifrån någon gång och veta att man är bättre, frisk, "på G" eller att man bara helt enkelt "står still".
Nej, nog fasen ska de hitta något nytt eller något som har blivit sämre!
Igår var det något nytt som hittades, och nog för att det är bra att veta att det troligen är den stora orsaken till mina magbesvär, så var det bara jobbigt att få höra.

Akut blodprovtagning innan jag fick gå hem.
Lämna nya blodprover om 10 dagar.
Äta medicin.
Nytt besök om 3 månader för utvärdering och i värsta fall...
OP om ca 6 månader eller tidigare.

Att en specialistläkare sitter och säger att "detta är inte ovanligt och säkerligen helt ofarligt" gör mig ju inte lugnare. Vadå "säkerligen helt ofarligt"? Är det farligt eller inte??
Och ännu en börda att bära innan jag vet vart det hamnar.
Det är inte kul att gå och ha förjäkla ont i magen alldeles för ofta, men jag hade ändock blivit lyckligare av om gubben sagt att det inte var något fel på mig.

Försök till harmoni:
Solen skiner.
Spela Wordfeud.
Dricka kaffe.
Klappa hundar.
Läsa böcker.
Njuta av säsongstart av Grey's Anatomy på 5:an ikväll.

Ingen är gladare än jag...

Det blev inget av med läkarbesök idag.
En timme innan min taxi skulle plocka upp mig, ringer det ifrån avdelningen på sjukhuset.
Gynekologen jag ska träffa är sjuk, så mitt besök blir framflyttat.

Haha, ingen kunde bli gladare än jag!
Jag vaknade med en helt sanslös huvudvärk, garanterat pga spänningar inför det där besöket. Så mycket sömn vart det inte heller, av samma anledning.
Så när jag fick det där samtalet i ottan, så ville jag nästan grina av lycka. Huvudvärken släppte ganska så snart därefter också.

Dock var nog sköterskan lite trött, för efter att hon berättat att läkaren var sjuk och gett mig en ny tid, så informerade hon sedan sakligt om att det skulle komma en räkning på 250:- för uteblivet besök.

"Jag hoppas att ni skickar den till läkaren då.", svarade jag lika sakligt.

Det tog henne ett bra tag till innan hon fattade poängen och kom på att, just det, det var ju hon som hade ringt till mig. Och hon som hade bokat om besöket för att läkaren var sjuk.
Jag skulle förvisso utebli ifrån besöket, men inte på eget bevåg.
Jag hoppas att hon gick och drack sig en redigt stor och stark...kaffe efter vårt samtal.

Så nu blir det fortsatt utredning i Mars istället.
Är glad att jag slapp idag, men faktum kvarstår.
Jag ska fortfarande iväg och träffa gynekologen så småningom. :/

Utredningen fortgår

Vilken fin Alla hjärtans det blev till slut! :)
Tack till er fina som skickade hälsningar via bloggen, sms och mail! <3

Imorgon fortsätter utredningen på mina konstiga magsmärtor.
Sist var ju cystoskopi i Oktober och efter det har visst alla läkare haft jullov eller fulla besökslistor. För remissen för morgondagens besök skrevs i September...

Ja, inte för att jag gnäller, inte alls faktiskt.
För efter den där jäkla cystoskopin, så har jag haft ångest för alla slags läkarbesök.
Det har till och med varit jobbigt att gå till sjukgymnasten och bli klämd på.

Imorgon så ser jag absolut inte fram emot något besök, för då är det en gynekolog jag ska träffa. :(

Livet går vidare

Jag skulle kunna lägga upp ett otäckt scenario ifrån gårdagens undersökning.

Jag skulle kunna skriva och berätta om en grinig, hårdhänt läkare, om en bedövning som inte gjorde ett skit, om smärtan som fick mig att både grina och be läkaren att sluta - mer än en gång. Jag skulle kunna skriva och berätta om hur jag efteråt fick veta att jag sabbat hela läkarens tidsrytm för dagens övriga patienter, hur jag for hem, sittandes på ena höften i taxin, för att det gjorde så ont att sitta normalt.
Att jag grinade när jag kom hem och tänkte på hur andra kvinnor kände sig vid en sådan här upplevelse. Hur våldförd man känner sig.
Hur jag fortfarande, 27 timmar efter undersökningen har fruktansvärt ont och fortfarande knappt kan sitta normalt. Och hur ont det fortfarande gör i själen.

Men vad som än sker i ens liv, så går det vidare.
Det stannar inte upp för att man går igenom en otäck undersökning, inte ens när någon dör står tiden still ett tag.
Jag grät mig till sömns i natt och det sista jag tänkte innan jag somnade var att "detta är de sista tårarna som är för den här dagen och den här gången. Nästa tårar ska vara för något annat."

Livet går vidare och idag är en ny dag.
Och idag vill jag inte gråta över något om det är möjligt.

Cystoskopi

På torsdag ska jag iväg och göra en cystoskopi.
Är väldigt nervös och känner mig faktiskt gråtfärdig så fort jag tänker på det.
Tänk att jag, som lever med kronisk led- och muskelvärk, sitter och oroar mig för att det ska göra ont?! Så ont att jag kommer att dö dessutom. Eller i allafall svimma. Eller ännu värre, gråta...

Om någon har genomgått en cystoskopi, så får ni gärna vara så pedagogiska berätta om det för mig! Förhoppningsvis har ni inga skräckhistorier som gör att jag blir självmordsbenägen under morgondagen...

Jag borde väl skriva...

Jag har faktiskt känt att jag behöver skriva. Skriva mycket! Få ut allt.
Men orken sinar. Känslorna går på högvarv och tankarna riktigt mal runt uppe i hjärnbalken. Det är så mycket som behöver ut, men det går liksom inte.

I måndags kom jag i allafall iväg till doktorn med min mage som värkt sönder och samman sedan slutet på Maj. Därav mitt "tisdagstips".
Det är bara dumt att gå så länge och ha ont, för det kan ju faktiskt vara något allvarligt!
Själv tänkte jag mest att det ju inte gjorde ont hela tiden och så var jag så trött på sambon som hela tiden kommenterade mitt "gnäll"(när det gjorde ont) med att jag bara var hypokondrisk.

Men jag är inte hypokondrisk, tvärtom.
Jag söker bara läkare om jag inte orkar ha ont mer eller om jag verkligen tror att jag håller på att dö. Därav brukar jag också få stanna kvar på sjukhuset när jag väl ämnar dyka upp hos en läkare eller akuten, eftersom jag då oftast är redigt sjuk och-/eller illa däran.

Denna gång fick jag dock åka hem, med stränga order om att följa ordination, ta alla nya mediciner som jag fick hämta ut och lova att befinna mig på minst två återbesök inom kort.
Och det var ingen glättig stund hos läkaren heller...
Det gjorde skitont och till slut höll inte ramarna runt poker fejset längre, och jag grinade som ett såll och tjöt som en griskulting. Eller om det började tvärtom?

Man börjar åtminstone tänka ganska mycket när en läkare berättar att man kunde ha dött.
Att jag kunde ha dött.
Tankarna är därför väldigt jobbiga och jag tänker mer på nu vad jag verkligen vill med mitt liv.
Så jag skrev en lista och radade upp en massa punkter som jag ska stå ut med och hur länge jag tror mig orkar/förtjänar stå ut med dem.
Sen satte jag en sista punkt där jag beslutade när det var slut på "stå ut:andet".
Där endera vägen börjar räta ut sig eller där jag vandrar iväg på något nytt.

Överansträngd

Mina knän visar sig från den dåliga sidan.
Under alla dessa år med smärtor, krämpor, svullna leder och annat negativt, så har mina knän varit fantastiska.
När fötterna lagt av, så har knäna stått pall och de leder som gjort minst ont har suttit i eller runt knäna.

Men nu har mina knän fått nog. Överarbetade och underbetalda har de sagt ifrån.
Strejken är ett faktum.
Jag har meddelat läget till reumatologen.
De vill nämligen alltid veta om något inträffar som är nytt, annorlunda eller om något blir värre.
Än så länge ska jag försöka tänka på att inte överanstränga knäna. Men blir det värre, så är det in till doktorn som gäller.

Lätt att inte försöka överanstränga dem, för det räcker ju med att jag ställer mig upp och väger mitt tresiffriga belopp i kroppsvikt!
Men jag antar att resan till Ullared blev för mycket.
Och en överansträngning går ju tillbaka, med lite vila och kärlek.
Det gäller bara att vara tålmodig och tänka sig för.
Två saker som jag inte alls är bra på, men nu har jag en anledning att träna på dem åtminstone.

En topp, sen en svacka

Jag vet inte hur allvarligt det är. Kanske det inte är allvarligt alls.
Kanske det bara är en tillfällighet, något övergående?

I fredags lämnade jag som vanligt blod- och urinprov, som jag gör ca var 6:e vecka. (Ja, jag vet. Blir lite privat här nu.) Ibland har jag fått lämna ett nytt efter en omgång, oftast beroende på att sänkan varit orimligt hög eller att något visade annorlunda än normalt.
Men jag har aldrig fått meddelande om att jag ska lämna något prov akut.

Idag fick jag brev per post ifrån min specialistläkare att jag omedelbums måste lämna nytt urinprov.
På grund av den numera "försenade" posten, som har blivit kvällspost, så hann jag inte få och läsa brevet innan jag åkte till sjukhuset.
Ja, för jag var på rehab idag. På sjukhuset. Samma ställe som jag måste lämna nytt urinprov hos.
Typiskt.

Sedan vi flyttade har telefonsvararen blivit urkopplad och detta hade läkaren skrivit om.

"Har försökt nå dig flera gånger på hemtelefon."

Jag blir så stressad av att den ringer, att jag ofta stänger av signalen.
Förut gick det bra, för då kunde man lyssna av svararen varje dag. Hade någon ringt som ville något viktigt, så fanns det ett lämnat meddelande.

Jag har i allafall äggvita och blod i senast lämnade urinprov och ska in snarast och lämna ett nytt.
Det kanske inte alls är någon fara, helt ofarligt till och med.
Men när ordet AKUT används någonstans, så brukar innebörden inte vara bra.
Så jag känner mig orolig och nedstämd.

Inte mer nu, snälla, jag orkar inte med mer.

Att inte sluta hoppas

Igår var jag på ett möte med reumatologen och sjukgymnasten.
Jag hade mycket frågor gällande min framtid, min sjukdom, mina möjligheter.
De satt vänligt i 1,5 timme och besvarade alla mina frågor på bästa sätt och jag gick därifrån med lite mod i hjärtat. Ett mod som jag inte känt att jag har haft på väldigt länge.

Jag kan. Jag kan faktiskt.
Jag får bara hitta andra lösningar, stå ut med lite mer, bita ihop dubbelt så ofta och kämpa som 100 människor för min sak.
Men jag kan, om jag bara ger mig fasen på det.

Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag kan välja att leva mitt liv som en lyckligt sjuk.
Jag kan välja att leva, istället för att bara låta hjärnan grusas igen av sorger, smärta och elände.
Sorg, smärta och elände kommer inte att försvinna, men jag kan välja att leva igenom det.

Detta möte gav mig hopp.
En vacker dag är det min tur, mitt liv är inte slut. Jag kommer en dag, jag också.
För att jag kan. Jag kan faktiskt.
Och nu ska jag bara få in det i huvudet på min ensidiga sambo också, för han verkar tro att jag är färdig för graven både en och två gånger om...