Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Skit, skit, skit...

Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.

På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?

Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.

Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.

Lång dag innan den längsta

Puh..!
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.

Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.

Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.

Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.

Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)

Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.

Tiden läkar alla sår?

Med tiden läker såren och med tiden uppstår nya.
Finns det verkligen tid i livet då man är utan sår?
Jag har inte upplevt det än.

Förhållandet har fått sina törnar. Vi har haft ett tufft första år.
Saker har i omgångar kommit fram i ljuset som har skingrat de rosa molnen ständigt. De är nu nästan helt borta och den bittra verkligheten börjar bita sig fast i röven igen.
Kvar finns orubblig kärlek, o ja, men också besvikelse.

Mest har vi kanske svårt att kommunicera.
Eller snarare berätta för den andre vad vi verkligen känner innerst inne, de där allra känsligaste tankarna som ibland smyger inpå.
Saker och känslor som man behöver få ur sig emellanåt, men som gör så ont eller gräver så djupt att man inte kan sätta ord på dem.
Jag vet att vi båda har de där känslorna. Men vi har svårt att prata om dem.
Intuitionen säger dock att det är där vi måste jobba. Vi måste båda lägga skyddsmurarna och släppa in den andre helt och hållet.

Vi har roligt ihop! Vi börjar ofta dagen med skratt och avslutar den oftast med det samma.
Vi gör saker tillsammans, men kanske inte så ofta som vi vill. Ibland för att jag inte orkar, ibland för att han är trött efter jobb, ibland för att det kostar för mycket pengar. Men vi gör så gott vi kan.
Framför allt så har vi båda två en gemensam dröm om hur vi vill att framtiden ska se ut.
Vi vill båda ha barn. Snart.
Men min hälsa sätter käppar i hjulen. Och käppar påverkar oss båda, så även förhållandet.

Visst känns det skit ändå.
När man väl träffar Han, då är det en annan sårskorpa som inte vill läka.

När tar eländet slut??

Sitter här mitt i natten och grinar. Hur ska saker och ting lösa sig egentligen?
Hur fasen ska jag kunna betala för mig, hur fasen ska jag klara mig?

Förra månaden fick jag för lite pengar ifrån den berömda och människovänliga "kassan".
Jag ringde och efter inte alls lång tid så kom man fram till att det blivit fel, men inte varför. Jag fick förklarat för mig att de saknade mynten "borde komma som extra till nästa månad".

Idag är det utbetalning och eftersom jag har räkningar kvar sedan förra månaden, så loggade jag in direkt vid midnatt för att göra rätt för mig.
Gissa om jag svalde halva förståndet när summan som ståtar på mitt lilla bankkonto är ännu mindre än förra månaden??
Jag kände färgen försvinna från ansiktet där ett tag och lunkade ut i köket och började faktiskt leta efter en påse att andas i.

Nej. Jag brukar inte ha ångest eller hyperventilera i vanliga fall. Jag kan känna av stress och ibland en viss ångest precis som alla andra, men det är sällan jag får den där riktiga "hjälp, nu bryter jag ihop och dör-känslan".
Men nu kom den.
Inte "jag dör", men inte långt därifrån.

Tårarna kom som ett brev på posten strax därefter och jag satte mig på köksgolvet och grinade precis som den där dottern som förlorade sin älskade pappa för nästan åtta år sen.
I en gardin av salt vätska kom hundarna med pussar och buffades förtvivlat, katten Mysan kom och jamade hjärtskärande och jag, jag bara lipade som om världen gått under.

Det har säkert blivit något fel. Igen.
Men det blev ju fel förra månaden och hur stor är chansen att det händer igen?
Mig ska det ta mig fasen hända.
Imorgon måste jag upp tidigt och ringa till dem.
Därefter måste jag ringa hyresvärden och berätta att jag inte kan betala hyran, för de räkningarna som det inte fanns pengar till förra månaden måste ju betalas nu.

Allt ordnar sig. Javisst.
Men det är väldigt svårt att ta sig ur en ond cirkel och just nu ser det jäkligt mörkt ut.

Kärleken kommer, kärleken går...

Går mestadels i mitt fall.
Kommer en liten stund, rör upp starka känslor och väcker sövande fjärilar i magen, för att sedan vandra vidare på roligare äventyr.
Och kvar står jag med ett kaos av känslor och fjärilsvingar som inte förstår att de måste lägga sig och sova tills kärleken behagar komma tillbaka igen.

Det är som när man var ung.
Vilket betyder att livet inte blir varken lättare eller bättre ju äldre man blir.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Tillit

Tillit.
Ett bra ord, javisst. Men jäklar så dumt också.
Det kan ta en halv livstid att arbeta in tillit, men man kan tappa den på två röda.

Hur vet man om man kan lita på någon?
Jag har så svårt för det.
Ändå öppnar jag själv upp ganska så enkelt och släpper in, utan att egentligen veta om det är rätt.
Men hur ska annars någon kunna lita på mig, om jag inte visar att jag är att lita på?

Att visa tillit och förtroende är ju att släppa in. Ta till sig, välkomna och dela med sig.

Jag tror att jag är ganska bra på det, mina törnar och bakslag till trots.
Jag ger det lite mer tid dock, men sen så visar jag och talar om vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig.
Jag tror att jag är ganska varm och generös. Omtänksam och lätt att prata med. Kommer med bra idéer och förstår.
Jag förstår (tydligen) väldigt mycket och man kan (uppenbarligen) prata med mig om allt.
Eller ja...det är vad folk säger i allafall. Jag får väl tro på deras ord.

Men det är jag.
Alla är inte jag och tur som tusan är väl det!

Vad jag menar är, att det är förbannat jobbigt när man själv öppnar upp och gör sitt bästa, när man inte får speciellt mycket tillbaks.
Hur mycket ska man försöka? Hur lång tid behöver en annan människa?
Jag borde ju veta.

Jag har innerst inne svårt att lita på människor.
Även fast jag släpper in, så släpper jag inte garden på ganska lång tid. Jag låter inte den andra se det, men jag vet att jag har min osynliga mur.
Kanske jag kan räknas lite som en köttätande växt som ser sådär inbjudande ut in i det sista?
Näe...det var ingen bra jämförelse.
Jag har ju inte ihjäl någon, även om den visar sig vara en irriterande, snyltande och ful fluga.

Vad jag menar är att även om jag släpper in, så betyder inte det att jag litar på. Det tar lång tid innan jag litar på, men det märks inte.
Jag vet dock att jag ju måste ge tillit, för att kunna få någon tillbaka. Jag måste öppna om jag ska få en öppen dörr tillbaks.
Och först där och då, med två öppna dörrar, där kan tillit skapas, finnas och frodas.

Just nu är bara min dörr öppen och den har varit det ett bra tag.
Det börjar kännas aningens dystert och tröstlöst att stå där i dörröppningen och titta in i en vägg varje gång...

Underbart är skräck

Magen som det fladdrar i av miljoner fjärilsvingar.
Hjärtat som slår så hårt att det känns som om det ska slå ut ur bröstet.
Leendet som omedvetet sprider sig från kind till kind.
Tanken som inte vill sluta tänka.

Den allra mest underbara av livets känslor.
Men också den mest skräckinjagande.
För tänk om inte du känner likadant..?

Stora hagelkorn som det står "STRESS" på

Igår var sista dagen för att skicka julkort med julfrimärke - om man ska vara säker på att de kommer fram innan jul.

Vi brukar alltid beställa julkort med eget fotografi som bild, så även i år. Men de har inte kommit!
Jag ringde tillverkaren(som vi använt i flera år, många plus och rekommendationer!) i onsdags, för då började jag känna mig aningens stressad.
En trevlig och tillmötesgående arbetande på företaget svarade att vårt brev - som ska gå direkt till brevlåda, inget vi behöver hämta ut - skickades ifrån dem i måndags. Med A-post.
När man skickar något med A-post, så ska det inte ta mer tid än en vardag i postgång för brevet att komma fram.

Igår, torsdag. Tredje dagen ute i Sverige för våra julkort.
Brevbäraren delade ut "kvällsposten" närmare kl. 18 denna dag, men fanns där några julkort? Icke!
Vi bestämde under samtalet med företaget att jag skulle återkomma på torsdagen om julkorten fortfarande inte kommit, så att de kunde ringa Posten och se över vart brevet hade tagit vägen.
Men efter som brevbäringen är så sen, så hade ju julkortföretagets växel förstås stängt när jag ringde igår kväll.

Jag har haft riktigt usla dagar i ett par veckor, till och från. Det sliter hårt.
När väl alla adventsstakar och julgardiner kommit på plats för nära tre veckor sedan, så dog jag lite grann.
Jag har inte orkat julpyssla alls.
Jag vill så gärna och mår otroligt dåligt över de gamla porslinstomtarna som ligger nedpackade i en flyttlåda och längtar ut.
Men jag orkar inte. Och så blir jag så stressad, och då orkar jag absolut inte.

Idag är det fredag den 17 December, 2010.
Vi har inte skickat julkort.
Vi har inga julkort att skicka.
Jag har inte julpysslat.
Jag har 90% av alla julklappar kvar att inhandla.
Jag har inga pengar förrän tidigast den 21:e.
Vi har inte börjat baka och förbereda mat inför Jul, trots att vi ska ha gäster både Julafton, Juldagen och Annandagen.
Vi har inte städat...

Det värker nog mer i mitt huvud nu, än i resten av kroppen.
Sparlågan är slut och jag vet inte om jag ska skylla på julkorten som saknas eller om det är något annat som inte vill komma till ro.
ALDRIG någonsin tidigare har jag varit så sjuk, så stressad, så dålig eller så ledsen att jag inte kunnat firat Jul på mitt heliga lilla vis trots allt.
Ska detta bli den första riktiga katastrofjulen?

En topp, sen en svacka

Jag vet inte hur allvarligt det är. Kanske det inte är allvarligt alls.
Kanske det bara är en tillfällighet, något övergående?

I fredags lämnade jag som vanligt blod- och urinprov, som jag gör ca var 6:e vecka. (Ja, jag vet. Blir lite privat här nu.) Ibland har jag fått lämna ett nytt efter en omgång, oftast beroende på att sänkan varit orimligt hög eller att något visade annorlunda än normalt.
Men jag har aldrig fått meddelande om att jag ska lämna något prov akut.

Idag fick jag brev per post ifrån min specialistläkare att jag omedelbums måste lämna nytt urinprov.
På grund av den numera "försenade" posten, som har blivit kvällspost, så hann jag inte få och läsa brevet innan jag åkte till sjukhuset.
Ja, för jag var på rehab idag. På sjukhuset. Samma ställe som jag måste lämna nytt urinprov hos.
Typiskt.

Sedan vi flyttade har telefonsvararen blivit urkopplad och detta hade läkaren skrivit om.

"Har försökt nå dig flera gånger på hemtelefon."

Jag blir så stressad av att den ringer, att jag ofta stänger av signalen.
Förut gick det bra, för då kunde man lyssna av svararen varje dag. Hade någon ringt som ville något viktigt, så fanns det ett lämnat meddelande.

Jag har i allafall äggvita och blod i senast lämnade urinprov och ska in snarast och lämna ett nytt.
Det kanske inte alls är någon fara, helt ofarligt till och med.
Men när ordet AKUT används någonstans, så brukar innebörden inte vara bra.
Så jag känner mig orolig och nedstämd.

Inte mer nu, snälla, jag orkar inte med mer.

Jag vet faktiskt inte

Jag har svårt att sätta ord på senaste dagarnas utveckling.
Hur gick det så här och vad händer nu?
Känner mig väldigt orolig i hjärtat för vad som komma skall.

Så sent som dagen före valet stod och vi och diskuterade vad vi hade för alternativ om jag blir utförsäkrad ännu en gång när den försäkringsmedicinska utredningen är klar.
För att få pengar för min del så finns bara Socialkontoret som alternativ. Jag är för sjuk för att klara av ett jobb i nuläget.
Men när man är sambo så är det inte så lätt att få ekonomisk hjälp.
Vi pratade om alternativet att flytta isär för att jag i så fall skulle stå som ensam på adressen. Men då har inte sambon råd att bo kvar här själv, utan måste flytta också.
Och så blir det ju två hyror istället för en, så det skulle bli dyrare för oss båda i slutändan.
Man får inte ha djur eller äga någonting när man får socialbidrag, så sambon måste i så fall hitta ett bra alternativ för att ha hundarna och katterna hos sig.
Och jag måste bo på ett ställe där jag ska kunna klara så mycket som möjligt själv i den mån jag kan, för att sambon ska ta hand om två hem är inte tänkbart.
Fast i så fall är det väl läge att söka hemhjälp förvisso.

Men vad dumt ändå. Så mycket som måste till för att ens eventuellt kunna få socialbidrag beviljat. Och så mycket mer pengar som måste ut, än om vi skulle fortsätta leva som vi gör nu.
Men det är ju bara i värsta fall. Om jag blir utförsäkrad och socialtjänsten inte kan hjälpa till som det är nu.
Jag väntar på att få besked ifrån FK, för nu har jag genomgått hela den försäkringsmedicinska undersökningen.
Nervöst som fasen är det.

I fantasins värld

En ganska så svår skrivtorka har infunnit sig hos mig. Det är mycket ovanligt!
Ofta har jag så mycket i hjärnan som jag bara längtar efter att få ut någonstans, så att jag kan få lite ro där uppe. Och det är överflöd, trångt och ganska jobbigt en våning högre upp.
Men jag har inte orkat få ut det, inte ens orkat tänka ut det.

Istället valde jag en helt annan väg, en väg som jag nästan alltid valde när jag var yngre.
Vägen som leder till dit där bara fantasin hägrar.
Man låter oron, tankarna, stressen och allt annat gråsprängt ligga kvar i de överfyllda, skitiga motellrummen emellan hjärnhalvorna, men fyller upp bollhavet och bygger Lego i lekrummen i Fröken Höger istället.
Saker och ting blir inte lättare, men lite roligare.

Jag har lätt för fantasin. När jag var liten kunde jag nästan fastna i den ibland, nu är jag äldre nog att veta bättre. Men jag älskar den där världen, där man bara kan drömma sig bort och låta människor och varelser som inte finns ta del av livet som egentligen bara är mitt.
Och fantasin är också bara min, den delar jag inte med någon annan. Det är min värld som bara existerar för mig.

"Nu har hon ätit konstiga svampar igen. Flum-Sundinska i sitt esse..."

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen.
En frisk människa kan springa av sig tankar, hon kan sova bort oro, hon kan äta bort stenen i magen och hon kan nära sig med goda och bra energier som bara kommer till henne.
Men när en annan som inte är frisk(i kroppen) börjar känna stress, oro, magvärk, huvudvärk, ledvärk, muskelsmärta, att huden kliar, men man kan inte klia den, när håret trillar av och man bara träffar människor som formligen äter upp det lilla ljus man lyckas producera fram...

Jag kan inte ge mig ut en timme i elljusspåret. Jag kan inte gå ut på krogen och dansa bort en kväll. Jag får aldrig sova mer än 2-3 timmar åt gången, vilket bara gör mig tröttare.
Jag kan rada upp mängder med "kan inte", men jag vill inte skriva mer "kan inte"!
Men så är det tyvärr. Jag kan inte göra så mycket längre. Med kroppen.

Men med hjärnan kan jag göra massor. Vilket också är lite tyvärr.
För hjärnkontoret behöver också hållas rent, städat och i ordning precis som alla andra kontor. Dessvärre har jag ingen städerska som tuggar tuggummi och skvallrar hela dagarna, som kan fixa skiten där uppe bland mina motellrum. Jag måste göra det själv.
Men när jag inte orkar, när jag inte vill bry mig, då går jag in i lekrummen istället.
För i lekrum, där får det vara precis hur stökigt och tokigt och busigt som helst.

Lucy, kom hem!

Lucy, vår käraste lilla rara katt har gett sig ut på turné igen. En lång sådan denna gång.
Sista gången vi såg henne var när svågern och svägerskan var här.
6 Juli.
Ingen tid för en bekymmerslös katt, men lång tid för oss som söker henne.
Hon brukar dessutom inte lämna hemmet någon längre stund.

Vi ska flytta i Augusti. Egentligen inte förrän 1 September, men troligtvis får vi börja flytta in tidigare enligt hyresvärden.
Gissa vår oro! Lucy borta och vi kanske kan börja flytta om en månad. Tänk om vi inte hittar henne till dess!

Vi har ropat och skränat, "kissekissat" och lockat med mat och lovord om varma bäddar, egen säng och lyxig burkmat.
De andra katterna kommer som spjut och ser oerhört besvikna ut över att de inte får ut något av lovorden.

Det gör mig nervös att hon inte kommer när jag ropar.
Hon kommer alltid när man i falsett skriker "Luuuuuccccyyyyyyy" så högt tills rösten spricker. Alltid kommer hon. Men inte nu.
Ingen har sett henne, ingen vet något. Jag har skickat mail till grannar som jag inte känner via Facebook, är det någon som vet?

Skulle bli så glad om hon kurade i en varm filt i ett hemtrevligt vardagsrum i något grannhus. Att någon pysslar om henne lite extra och ger henne smaskig burkmat och grädde varje dag.
Men vi måste bara få veta!
Vi måste få veta var hon är och att hon har det bra.
Om någon bara matar henne för att hon är liten och tunn(som hon alltid har varit och alltid kommer att vara), så vill vi gärna att den slutar göra det.
Då kan hon vandra hem igen, sova i vår säng igen, ligga på sambons bröstkorg när han spelar spel på datorn och få äta sin egen lyxiga burkmat här hemma. Precis som hon brukar.

Och om någon råkat köra över henne på vägen och lämnat henne krossad i ett dike, så vill vi ändå veta. Vi måste få veta vad som hänt, varför hon försvunnit.
Att inte veta är värst. Om man bara får veta, så känns det bättre. Då behöver vi inte leta natt och dag längre, inte skrika oss hesa dygnet runt.
Att bara få veta är gott nog, oavsett utgång.

Lucy, kom hem! Vi saknar dig så!

Nothing makes sense

Tillvaron känns...något bisarr just nu. Och väldigt oviss.
Min framtid har på något sätt alltid varit oviss, men jag har alltid haft mina drömmar. Man kan inte leva på drömmar, men i mitt fall så har jag klarat mig bra ändå.

Jag har levt nästan hela tiden så här långt.
Jag har ofta mått ganska så bra.
Jag har inte älskat så mycket som jag drömde om och många hjärtesorger har jag haft.
Jag har kunnat se mig själv i spegeln och sagt "Bra". Flera gånger faktiskt.
Jag har aldrig haft en enda betalningsanmärkning, men jag har fått både svälta, svartjobba och slita ont för att göra rätt för mig.

Jag känner att jag med facit i hand för det mesta har handlat rätt. Rätt för mig ska tilläggas.
Nu läser säkert folk som ser tillbaka och undrar hur i all världen jag kan säga att jag handlat rätt?!
Missade ni att jag började med "för det mesta"? Titta igen då.

Jag är bara en simpel mänsklig varelse och jag är precis lika felbar som alla andra människor. Men jag har tagit lärdom, jag har skämts, jag har gråtit, jag har sörjt och framför allt så har jag ångrat. Och jag har bett om ursäkt.
Sen har jag vandrat vidare på min egen krokiga väg emot nya erfarenheter. Och med i bagaget har alltid de gamla legat, både bra och dåliga.
Oavsett så är jag nöjd med vad jag har kunnat åstadkomma så här långt med det jag fick i händerna och huvudet vid födseln.

Men även om mitt liv ändå har varit hyfsat hittills, så är det inte bra nu.
Verkligheten lyser inte med några svar, jag kan inte hitta några när jag ser runt omkring mig. Allt är bara grumligt, hörnen är svarta och som en tavla på väggen hänger ett stort frågetecken och lyser mig irriterat i ögonen.
För första gången i livet känner jag mig så förvirrad att jag inte ens vet vart i vägskälet jag ska titta.

När kroppen säger ifrån

Jag fick på inga som helst vis få en förkylning eller något otäckt virus för tillfället.

Jag teamutreds på smärtkliniken 1-2 ggr/veckan, Arbetsförmedlingen kallar till "måste"-möten, Försäkringskassan kallar till överlämningsmöten, kommunen kallar till möte ang. mamma, rehab:en på sjukhuset vill dra igång den här veckan(helst för två veckor sen, men jag har inte orkat)...
Det är rena rama heltidsjobbet bara att vara sjukskriven!

Fram till nu har jag gått på den där lilla kvarvarande sparlågan, den där lilla extra skvätt med bensin som ändå finns i tanken fastän bensinlampan lyser.
Men i lördags började jag okynneshosta, igår började näsan rinna lite och idag kan jag utan att skämmas klassas som förkyld. Dock på väg att bli sämre än vad jag är just nu.

Det finns förstås många mindre fina ord som trängs uppe i hjärnkontoret över detta.
Jag vet att det blir vår ekonomi och min mamma som blir lidande om jag inte kommer iväg.
Ja, och jag själv förstås.
Samtidigt är jag fascinerad över hur länge motorn ändå har varvat runt denna gång. I vanliga fall brukar den skära mycket tidigare.

Jag kan ju inte göra mer än att göra så gott jag kan och jag vet också att det inte är rimligt att besöka något möte med 40 graders feber, hosta, halsont, illamående och en konstant rinnande snok.
Men som det ser ut nu, så måste jag försöka åka iväg ändå, hur jobbigt det än är.

Motigt

Vilken jobbig jul. Allt från dagarna innan till nu.

Julaftons eftermiddag och kväll var den bästa, även om det under dagen bara blev mer och mer smärtsamt.

På Juldagen hade jag stora svårigheter att både gå, stå och sitta. Jag klistrade dock på ett leende inför brorsbarnen så att de inte skulle känna av för mycket av det. Inombords ville jag bara dö.

Annandagen - sov till 13.30 och väl uppe intogs horisontalläge i soffan där jag mestadels sov resten av dagen och hela kvällen.

Söndag efter jul.
Jag känner bara smärta och ångest. Jag måste verkligen ta mig iväg till Arbetsförmedlingen den här veckan. Men jag är livrädd att kroppen inte orkar.

På torsdag är det Nyårsafton.
En dag med avslut, nystart, nya mål, drömmar och förhoppningar.
Jag känner bara ångest. Orkeslöshet. Trötthet. Osäkerhet. Och smärta.
Allt kommer inte av att jag blev utförsäkrad, det är så mycket mer i mitt liv som oroar mig och ger mig ångest.
Kommer jag aldrig att bli bättre än så här? Hur ska jag göra för att mamma ska få den hjälp hon behöver och förtjänar? Alla framtidsdrömmar, var de bara meningen att drömma om?

Vad hände egentligen med framtiden, varför blev den så sotig och svart?
Tittade igenom gamla dikter före Jul. De flesta skrevs för 14-15 år sedan.
Mina tankar och känslor var lika sotiga och svarta då som nu. Livet har dock bara blivit svårare.
Jag som såg fram emot att bli vuxen och känna hur jag växte mig genom livet.
Ändå verkar allting bara ha stått still...