Tobias Registret

När jag ändå är igång med "pay it forward" och försöker hålla kvar känslan av att jag gör något bra, så har jag nu anmält mig till Tobias Registret.

Jag vet inte om de godtar mig som donator pga min sjukdom, men det kostar mig inget att fråga om jag kan vara till nytta i allafall.

För tillfället så känner jag mig allt annat än frisk, då jag sedan förra helgen har dragits med en jobbig spänningshuvudvärk som inte vill släppa taget.
Idag när jag vaknade, så hade jag väldigt ont i käkarna och tänderna, så troligen har jag börjat gnissla tänder igen. :(
Inte konstigt att jag har huvudvärk då inte.
Ska ge det några dagar och försöka med avslappning, annars blir det väl att ringa farbror tandläkaren om utprovning av bettskena.

Allt kanske ligger i att jag är ensam här hemma för tillfället också, jag vet inte.
Överhuvudtaget så tycker jag att det är stressande att sambon inte bor här hemma, trots att jag vet att det bara är tillfälligt. Det är vanemänniskan i mig som protesterar.
Jag hoppas att det här månaden går fort så att han kommer hem snart igen. Tänk vad man kan sakna.

Tandvärk

Jag har haft värk till och från i några tänder ganska länge nu. Men det finns inte pengar att ta av för tandvård, även fast både jag och gubben verkligen behöver gå till tandläkaren.

För egen del är jag förvisso ganska glad att jag slipper, för jag har sedan länge en obotlig skräck för allt vad som innefattar en tandvårdsklinik. Kanske det har att göra med att jag redan från början i livet har haft dåliga tänder och mycket hål som behövts lagas.
Tror inte det finns någon som kan se glädje med att behöva laga tänder, men motbevisa mig gärna!

Jag tror inte att jag på något sätt har varit någon tandläkarfavorit, mina många besök till trots heller. Jag klarar nämligen hur mycket bedövning som helst.
Och de kan bara drömma om att få börja borra förrän den tar!
Jag är med andra ord både tidskrävande och dominant av min "tandläkarnatur", och även om jag betalar för mig i slutändan, så hoppas de nog hellre på patienter som ligger tyst och stilla och vilar stämbanden. Och som bedövningen tar på direkt.

Eftersom tandvård är såpass dyrt och jag fruktar det så i övrigt, så blev det inte att jag besökte tandläkaren efter att det började kosta. Jag fullkomligt vägrade, oavsett alla kallelser som skickades. Och det var ju dumt, det ska jag erkänna.

2004 fick jag alldeles outhärdlig tandvärk. Jag ringde runt, men eftersom jag inte längre hade någon fast tandläkare så ville ingen ta emot mig. För långa köer.
Det slutade med att jag fick ringa 112 SOS Alarm.
Nej, jag skojar inte, det är sant! Man ska ringa dit om man har akut tandvärk.
Jag skämdes järnet över att behöva ringa dit, och hoppades innerligt att jag inte blockerade linjen för någon brand eller trafikolycka.
Men de var snabba, och några timmar senare satt jag då hos den dagens "jourtandläkare".

Två inflammerade blivande rotfyllningar konstaterades. Och jourtandläkaren förberedde mig på en hel hög småjobb också.
Jag lät honom pumpa i mig mängder med bedövning innan jag stelt lade mig tillrätta, för vad jag trodde skulle ta minst fem timmar...
En timme tog det att rensa de två trasiga tänderna och provisoriskt laga till dem för en tandläkare som inte hade jour.
Blev lite putt att de inte kunde göra rubbet, utan att jag måste gå till en till.

Operation hitta bra tandläkare påbörjades, men det fanns ju för tusan inga som hade tid!
Efter 14 dagar fick jag komma till en riktig grinkärring, och då hade det gått såpass med tid att jag insåg att det var lika bra att ta tag i det som fanns i munnen.
Kosta vad det kosta ville, men tandlös vid 25 års ålder vill väl ingen bli?

Första besöket och det gjordes en stor undersökning med röntgenbilder och hela baletten.
Sen tittade grinkärringen på mig och frågade vad jag jobbade med.
När jag nämnde att jag var deltidspostis, spände hon ögonen i mig och frågade hur mycket jag kunde betala av varje månad.
Jag hade mycket utgifter under den tiden, men jag sa att jag trodde 300:-.
Varpå grinkärringen grymtade och sa att jag nog behövde punga ut mer om jag inte skulle ha skuld till Folktandvården de nästkommande fem åren.

18500 kronor.
Slutsumman för vad det skulle kosta att laga alla hål och rotfyllningar i min mun.
Jag satte mig i min rosthög till bil och bara grinade. Vart fasen skulle jag ta de pengarna ifrån?
Samtidigt så visste jag att det här var något som var tvunget att göras.
I Januari 2006 hade jag betalat av precis allt. Och jag kände mig megastolt.
Lovade mig att gå iväg på jämna kontroller för att undvika detta igen. Och det gjorde jag också. Jag var faktiskt jätteduktig!

Men så blev jag sjukskriven, och det fanns inte längre pengar att ta utav till tandvård. Då hade jag ändå lite mer i sjuklön, men nu har jag ju 70% av min deltidslön minus skatt. Det blir inte så många kronor.
Det är ju inte meningen att man ska bli rik på att vara sjuk, så allt är rätt så långt.
Men vad gör man nu, när man sitter med en sjuhelsikes tandvärk igen och minns hur det slutade sist?

Jag bävar, jag mår så dåligt över detta.
Och nej, det är inte tandläkarskräcken som gör mig orolig, det är utgifterna som kommer i slutändan utav det. De påverkar ju inte bara mig, utan min sambo också.
Finns det något som kan göra en människa mer orolig och nervös än just pengar?
Eller rättare sagt bristen på pengar.
Inte i mitt fall just nu iallafall.