Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.

Tobias Registret

När jag ändå är igång med "pay it forward" och försöker hålla kvar känslan av att jag gör något bra, så har jag nu anmält mig till Tobias Registret.

Jag vet inte om de godtar mig som donator pga min sjukdom, men det kostar mig inget att fråga om jag kan vara till nytta i allafall.

För tillfället så känner jag mig allt annat än frisk, då jag sedan förra helgen har dragits med en jobbig spänningshuvudvärk som inte vill släppa taget.
Idag när jag vaknade, så hade jag väldigt ont i käkarna och tänderna, så troligen har jag börjat gnissla tänder igen. :(
Inte konstigt att jag har huvudvärk då inte.
Ska ge det några dagar och försöka med avslappning, annars blir det väl att ringa farbror tandläkaren om utprovning av bettskena.

Allt kanske ligger i att jag är ensam här hemma för tillfället också, jag vet inte.
Överhuvudtaget så tycker jag att det är stressande att sambon inte bor här hemma, trots att jag vet att det bara är tillfälligt. Det är vanemänniskan i mig som protesterar.
Jag hoppas att det här månaden går fort så att han kommer hem snart igen. Tänk vad man kan sakna.

Babyboom

Oj vilken babyboom det har varit i februari!
Gamla arbetskamrater, en god vän, en bekant och en gammal skolkompis har fått barn och en skock med hundvalpar har kommit till världen.
Dessutom vet jag en person till som har gått över tiden redan och troligtvis kommer att föröka världen med +1 innan månaden är slut.

Jag är glad för allas skull och skrattar och gråter över alla söta, fina bilder på underbara, snosiga ungar som flockas på sms och Facebook.
Grattis till er alla! Lyckliga ni!
...

Idag åkte sambon iväg på en månads tid. Han är inte långt bort, för han ska sköta hem och djur åt sin mor och svärfar medan de är utomlands.
Men han jobbar mycket och vi försöker spara pengar. Bensin är dyrt.
Vi kommer naturligtvis att ses, inget snack om saken. Men det blir ju inte "som vanligt".
Han kommer inte att sova här någon natt tex. Och nu är man ju van att han alltid gör det. Han har inte sovit borta en endaste gång sedan han flyttade hit i November, ja knappt sedan i Juni förresten.

Samtidigt så tror jag att det är bra med lite space ibland. Att göra saker på egen hand och ha sin egen frihet, trots att man är i ett förhållande.
Men man vänjer sig för fort vid en del saker...

Så nu sitter jag ensam, med en skvätt vin i en plastmugg med jätteöron och gråter floder över alla söta ungar...som inte är mina.

Igen och igen

Så var det helg. Igen.
Tycker bara att det är helg hela tiden.
Kanske för att det är då alla andra pustar ut, suckar förnöjt, dricker öl eller vin på balkongen i underbart väder och njuter av lite välförtjänt ledighet.

Jag har också saker inplanerade på veckorna, men det blir ändå att dagarna rullas ihop och det enda jag minns är helgerna, för då är alla andra så glada och nöjda och för mig är det...ungefär som alla andra dagar.
Helgerna känns som längst och ofta längtar jag till kommande veckan istället för fredag till söndag.

Jag klagar inte. Jag bara berättar. Skriver av mig.
För att jag tänker på det och för att det är ännu en lång, dryg och tråkig helg.

Lite bitter sådär

Det är lördag.
Jag har haft en bra dag, om än trött.

Jag ställde mig därför i duschen och gjorde mig i ordning I FALL att någon kanske hörde av sig och ville göra något. Det är ju ändå lördag. Helg.
Jag har inga pengar, men med tanke på vädret så tror jag att många valde altanen, grillen och vindunken denna kväll. Till att sitta på någons altan och grilla och dricka vin, det brukar inte kosta något i jämförelse som att gå på krogen.

Klockan 18 var både jag och hockeyn redo för att ta resten av kvällen som den ville te sig.
Två timmar senare skickade jag ut några "trevare", helt utan respons.
Grilltimmen var över, men vintimmen hade ju bara börjat. Och ifrån en altan kan man alltid söka värme inåt.

Men nu är klockan snart halv tolv.
Jag är visst inte så populär längre. Det kanske har med åldern att göra?
Eller så har jag varit så otillgänglig under en längre tid att folk helt enkelt har tröttnat.

Istället för grill och vin på någons altan, så blev det te och knäckebröd framför den välbekanta TV:n hemma i vardagsrummet.
Inte fy skam förstås, men ibland så skulle det vara både roligt och skönt att komma bort, komma hemifrån och få träffa människor.

Snälla, rara ni...
Glöm inte bort mig! Jag har nämligen inte glömt bort er och jag tänker på er väldigt, väldigt ofta.

Drömland

Jag vaknade denna dag utav att mitt ansikte var indränkt i tusen tårar och jag ropade "Pappa, pappa!" flera gånger.
Jag minns att jag i nattens drömland besökte barndomshemmet som var stökigt, rörigt, tomt, skitigt och mörkt. Det luktade rök och ruttet och det enda som stod helt och kvar på sin plats, om än dammigt, var alla pappas böcker i bokhyllorna.

Alla pappas böcker som vi (på riktigt, inte i drömmen) slängde när han och mamma flyttade ifrån barndomshemmet, för vi visste inte vart vi skulle göra av det.
Det gjorde hemskt ont att slänga de där böckerna och allra helst ville jag lägga allihop i lådor och ta med hem, men jag bodde så litet då och det fanns ingen plats. De hade blivit förstörda i skjulet som det både blåste och regnade in i. Det fanns ingenstans att göra av dem!
Jag har i alla år därefter ångrat detta och hade verkligen velat ha kvar pappas böcker, ställa upp dem i mina hyllor och läsa dem under min livstid.

I drömmen kändes den där smärtan extra hårt och tillslut hittade jag även alla gamla fotoalbum i en annan hylla. Fotoalbum som jag inte har sett sedan barnsben, för de har också försvunnit.
Då släppte alla spärrar och jag kände mig bara så ensam och liten.
Jag visste i drömmen att pappa var död och att mamma var någon annanstans, men jag ropade efter pappa och helt plötsligt så stod han där.
I för stora, utslitna jeans och en av sina stickade tröjor. Den grå med fasaner.

Så rann tårarna och med kinden tryckt emot hans tröja så grät jag ut min sorg över att han är borta och att jag känner mig så ensam och otillräcklig.
Och där stod vi tills jag vaknade.

Idag går jag alltså bara runt och tänker på pappa och grinar hela tiden.

Nu känns det tomt

Idag är det en sådan där dag då allt bara känns tråkigt, dystert, ensamt och tomt.

Jag försökte tappert hitta fikakamrat under dagen, men de jag började fråga hade en massa annat för sig och till slut tappade jag lusten att jaga gäst.
Om de vill, så kan de ju faktiskt komma hit på eget bevåg eller höra av sig på detsamma och det gör de ju faktiskt titt som tätt också.
Det var bara att jag verkligen kände att jag behövde ha någon här idag. Någon som bara var.

Jag trivs med ensamhet i vanliga fall, jag vet inte varför det plötsligt blev så jobbigt idag.
Det började redan när jag slog upp ögonen i morse.
Sängen kändes så stor och övergiven och redan där och då, inkrupen i jättetäcket, så kände jag en stor sorg över att jag vaknade upp ensam.
Hade det inte varit för hundarna, så hade jag legat kvar och gråtit resten av dagen. Jag hade skitigt fullständigt i om så hela huset frös till is.

Jag vet att alla har "sina dagar". Men det här kändes lite för mycket för mig.
Nog för att jag är känslig, men stundtals under dagen har jag känt mig så övergiven och oälskad, och känslan har varit så svår och stark att det skulle kunna ha varit så under en livstid.
Ett riktigt svårmodigt allena-mörker. En hel värld med bara mig, alla andra har åkt till månen i limousiner.
De lämnade dock några konserver. För gammal vänskaps skull.

Det är - tack och lov - bara en känsla och den infann sig av alla dagar idag.
Varför vet jag inte.
Men jag hoppas innerligt att den inte finns kvar där bredvid mig i sängen när jag vaknar imorgon igen.

Första dagen på resten av mitt liv

"Nej. Inte roligt."

Men så blev det ändå. Jag försökte trots allt göra det bästa av det.
Jag åt god mat, lyssnade på bra musik, tittade på Grevinnan & Betjänten och fnissade som sig bör.
Och när klockan slank närmare tolvslaget, byltade jag så på mig vinterjackan och tog med vinglaset ut. Halkade över vägen och ut på grannens gärde, där möjligheten att se så mycket fyrverkerier som möjligt uppenbarade sig.
23.59 skickade jag ett enda sms och sedan öppnade sig ett nytt år.

Stora, vackra kinesiska lyktor flög högt ovan mitt huvud och det small, sprakade och lyste av alla dess färger runtomkring.
Kom på mig själv att fälla en tår eller två, men inte för att jag var ledsen utan av lättnad.
Äntligen var så det där jäkla, enda långa skitåret över!
Många skitår har kommit och gått, men 2011 tog nog fasen priset.
Redan innan det tog slut, så lättade många stenar och öppnade sig några dörrar, men det känns som en befrielse att det äntligen är över.

Härifrån till evigheten. Första dagen på resten av mitt liv.
Nu kan det väl bara bli bättre.
God fortsättning alla fina!