Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Frid. Tystnad. Lite oro.

Hotell. Kaffemaskin på rummet. Stor dusch med gratis hygienartiklar. Dubbelsäng. Gratis Wi-Fi.
Det sista behöver jag egentligen inte, för tanken var bara att få komma bort några timmar.
Vara ensam. Sova. Njuta. Sakna.

Samtidigt så görs nu ett test av sambon. Klarar han att vara förälder med sina svårigheter?
Han är självfallet inte ensam hemma med älskade barnet, någon mer är där och håller uppsikt och koll medan jag är borta.

Jag började dagen som alla andra dagar. Tog befälet över skutan.
06.20 vaknade barnet på min arm och tjöt "TOAAAA". Han har börjat känna av att han är nödig och vill titt som tätt gå på toa under alla dygnets 24 timmar.
Inte potta, toa. Toasitsen som jag köpte för några månader sen på ren impuls(för pottan är bara intressant att stoppa leksaker i, så potträning är inte grejen), kom snabbare till användning än vi kunnat ana.

07.15. Frukost. Vi väckte sambon under stora svårigheter innan. Gav hundarna mat. Gav snoriga barnet nässpray och kortison.

08.00. Stoppade in en tvättmaskin. Tjatade på sambon om att beställa färdtjänst till på måndag. Letade febrilt efter fjärrkontrollen till TV:n.

08.30. Vilade i 15 minuter medan skrotungen såg på Emil i Lönneberga.

Sen rullade det på.
Hundar ut, hundar in. Mellanmål. Rita på griffeltavlan(ny favorit hemma). Måla andra strykningen(helvete, det behövs en tredje strykning...) i det nyrenoverade rummet. Leka ute. Gå på promenad. Plocka ur tvättmaskinen. Laga lunch. Tjata på sambon om att plocka ur och i diskmaskinen(hans enda fasta uppgift varje dag). Bäddar i gästsängen till gästen. Mår dåligt över att smöret tagit slut.

16.00. Mamman tar sin lätt packade väska, kramar och pussar, och vinkar extra länge till det älskade barnet som ser måttligt road ut.

16.45. Mamman åker in i en Drive-in och beställer onyttig mat. Åker sedan till en parkering med sjöutsikt och svullar i njutning över att det är tyst. Och lugnt.

17.30. Mamman går in i en mataffär och ska köpa smör, men kommer på att jag inte ska åka hem sen. Köper istället naturgodis. Och bubbelvatten.

18.00. Mamman går på bio. Bridget Jones' Baby var precis lagom rolig. Mamman är glad.

20.20. Mamman checkar in på hotell. Berättar kort för den gulliga tjejen i receptionen vadan min hotellnatt, varav en annan anställd ansluter och mitt ekonomirum kostnadsfritt höjs upp till ett superiorrum(!).

20.30. Mamman sitter på en stooor dubbelsäng i ett stort rum, med kaffemaskin och stor dusch med gratis hygienartiklar och gratis Wi-Fi. Drar jag undan den fördragna gardinen så har jag en finfin utsikt också. Imorgon serveras gratis hotellfrukost.

Men det är inte därför jag är här.
Det är tyst. Frid.
Jag är trött och jag tror att jag kommer att sova som en prinsessa.
Visst känner jag lite oro för hur det går därhemma. Och jag saknar mina prinsar.
Men imorgon är det en ny dag och jag kommer att träffa dem redan vid lunch igen.

God natt. :)

När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

Tiden springer

Jösses, vart tar egentligen tiden vägen??
Dum fråga faktiskt, för jag vet precis vart all min tid går. Den går till att försöka trösta och natta på nätterna, och för att hålla mig vaken och alert på dagen.
För nu går det undan, hujedamej!

Vi har firat 1-årskalas i dagarna två och den otroligt snälle och rare gossen vaknade en morgon och hade ett sjuhelsikes temperament. Ojoj, det var vi inte riktigt beredda på.
Han är fortfarande snäll och rar, men har senaste veckorna uppvisat en otroligt stark vilja och personlighet.
Vi klagar inte, vi gillar stark vilja och personlighet i det här huset. Vi blev bara lite tagna på sängkanten.

I övrigt så sover barnet ytterst sällan och när han sover, så är det väldigt korta intervaller.
Jag blåljuger för både mig själv och alla andra om jag säger att jag inte är fruktansvärt avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som sover gott nätterna igenom.
Samtidigt så skulle jag inte vilja byta bort en dag, en timme, en minut, inte ens en sekund.
Jag ser på sonen och jag är så förbenat stolt, så att det värker både här och där.
"Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman".

Tryggt känns det också emellan mig och sambon. Hur många föräldrar går inte skilda vägar under det första småbarnsåret?
Jobbigt som fasen har det varit, och är det, men vi jobbar bra tillsammans.
Team work så det skriker i dammråttorna under soffan. 
Det känns som om vi aldrig gjort något annat, som om lilleman alltid varit här och tagit plats och hållit oss vaken på nätterna.
Meningen med livet har fått en helt ny, och alldeles underbar innebörd.

Söndagsbloggen fortsätter...

Ett inlägg varje söndag?
Det verkar ju nästan så. Jag hoppas på mer ork, mer tid, så att jag kan bättra mig.

Hur gick det nu denna veckan?
Jo, måndagen började med dåligt besked. Två stycken till och med.
Men tisdagen strålade upp rejält, med goda affärer och ett bra besked!

Onsdagen ställdes in då vädergudarna inte ville vara med min lekamen och jag låg i soffläge hela dagen som ett kolli, medan snön yrde utanför fönstren.
Specialistläkarbesök på torsdagen som ställde mer frågor och lite oro på sin kant. Men jag får förlita mig på proffsen i det här fallet och hoppas att jag är i goda händer trots allt.

Ett kort rehab-besök på fredagen orkades med. Eller ja, rehab förresten. Vi pratade mest. :)
Lååång, men väldigt rolig dag på lördagen med loppis som vi gjorde massor med fynd på. Tyckte att vi handlade hur mycket som helst, men inte betalade ett dugg!
Glad i hågen kom vi slutligen hem och jag slocknade som en klubbad säl i soffan och sov mig igenom större delen av Earth Hour.
Vaknade av att hela huset lyste som en enda stor fackla (min sambo knäpper alltid på alla knappar överallt...) och tittar ut i ett mörkt och nedsläckt grannskap. Undrar vad de tänkte om oss då...

Idag har jag fått själsfrid med 20 min i skritt i skogen på mina sex extraben (fyra på hästen och två på min ledare) och mina skrattmuskler och lungkapaciteten fick jobba på körövningen ikväll.
Och som varje söndag (oftast), så står sambon för all markservice här hemma. Jag har med andra ord legat extra länge i sängen, druckit kaffe i solen och halvslumrat framför TV:n, medan han har dammsugit, diskat, tvättat och lagat mat.
Nej, det är inget som jag har bestämt.
Han vill göra detta, för han vet hur bra jag mår och hur glad jag blir av att rida och sjunga. Och han vill att jag ska orka göra båda dessa, ganska krävande saker, på söndagarna.Och om jag ska orka, så måste jag vila.

Min sambo är bäst. Så enkelt är det.

Snart är det slut

Näst sista dagen på året.
Jag vet inte hur den sista kommer att sluta, men jag har förberett för en trerättersmiddag på tu man hand med sambon och djuren här hemma.
Ena hunden har det lite jobbigt med smällare och raketer, så därför vill jag inte gärna åka hemifrån och lämna dem hemma.

I år har vi tappert försökt att få lite sällskap, så som vi hade förra året, men vi har inte fått något napp alls.
Jag vet att sambon, som är mycket social, helst skulle vilja åka in på en nyårs-/födelsedagsfest i stora staden, men har dåligt samvete för att jag blir ensam hemma.
För mig så får han gärna åka om han vill.
Jag känner inte de där personerna ändå, och jag sitter hellre ensam med hundarna och vet att jag är hos dem om det blir något, än att jag sitter i en trång lägenhet bland en massa fulla, okända människor och har tankarna hemmavid och allra helst vill åka hem.

Visst är det roligare att fira in nyår med andra, men vi kan ju inte tvinga hit folk...
Ser hellre att åtminstone en av oss har roligt, än att vi sitter i varsin ände på soffan och är uttråkade båda två.
Men men, morgondagen får utvisa hur det blir.
God mat och en flaska mousserande står i allafall redo i kylen till imorgon.
Och jag tänker njuta oavsett.
Vill du göra mig sällskap, så är du hjärtligt välkommen! :)

Hur ska du/ni fira in det nya året?

Två år igår

Igår var det vår 2-årsdag!
Vi firade den dock i söndags, eftersom sambon jobbade extra långt pass igår.
Precis som för ett år sedan, så valde vi att gå på bio och istället för förra årets The Hobbit, så blev det i år The Hobbit 2.
Förra året unnade vi oss en varsin varmrätt på Texas Longhorn efter filmen, men i år kändes det bättre och billigare att åka hem och laga middag.
Dock gjorde vi en avstickare på hemvägen och tog en kaffe hos ett par kompisar. Och jo, det gjorde vi visst förra året också...

Iallafall så springer åren och tiden på.
Det känns fortfarande som att det var igår som snygge sambon släntrade in genom dörren och gav mig en kram.
Sen tittade vi på film. Och åt en liten middag. Och drack kaffe.
Kanske inte konstigt att vi båda tycker att det känns som ett bra sätt att fira årskärlek med film och mat.
Det var ju liksom så det började. :)

Andra advent

Andra Advent har kommit och gått.
Imorgon är det ännu en ny vecka och snart ska det tredje ljuset tändas. Tiden går jättefort och det känns bra ibland och jättejobbigt ibland.

Vi har fortfarande inte tagit emot någon bekräftelse på remissen, men det borde väl dimpa ned i postlådan under veckan som kommer.
Nelson Mandela gick bort och jag har legat sjuk större delen av veckan.
Ikväll deltog jag i körens julkonsert, och lyckades genomföra den hyfsat med hjälp av febernedsättande och massor med vatten och vila.

Om några dagar är det Lucia.
Planen var att försöka baka lussekatter med en kompis under veckan, men jag är fortfarande risig och hon meddelade för någon timma sen att hon också insjuknat.
Baka något som jag inte längre äter vet jag inte om jag har vare sig ork eller lust till, kanske en liten sats LCHF-lussekatter då. Jag får fundera på saken.

Jag har lovat att försöka ta mig in till stora staden och hjälpa mamma att julhandla någon dag under veckan också. Och så blir det Luciafirande i kyrkan på fredag.
På söndag ska jag och sambon ta oss en dag för tidigt årsfirande, för han jobbar mastodontpass på den riktiga dagen.

Det rullar på. Inte konstigt att det känns som att tiden springer.
När jag sitter här och skriver så kommer nämnda sambo och frågar om vi inte ska ta fram några tomtar i år?
Ja just det ja. Julpyntet är inte framme, bara adventspyntet.
Och det är definitivt läge att börja spana efter årets gran.

Jag har visst fullt upp med att fördriva den där tiden som inte finns.  

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Vi väntar vidare

Nu har vi fått läkartid till fertilitetsmottagningen. Om sex veckor. Drygt. Nästan sju. Eller det kanske är sju?
Orkar nästan inte bry mig längre. Ja, det är en sådan där likgiltig period just nu.

Vet inte riktigt vad det är med folk runt omkring. Tycker att jag har underbara och fina vänner som stöttar och peppar, men så finns det tyvärr några familjemedlemmar som kommer med smått dumma kommentarer.
Kanske försöker de bara vara realistiska, kanske skämtar de som jag gör ibland - lite kallt och hårt.

Men idag reagerade vi båda två ganska starkt när XX ifrågasatte varför det var så viktigt med barn.

"Är det hela världen att få barn då? Det är faktiskt inte allt, livet fortsätter ju oavsett. Måste ni verkligen ha barn? Man kan ju faktiskt vara barnvakt om man nu känner att man så gärna vill ha barn, och då skulle ni nog ångra er!"

Kommentarerna haglade i fem minuter efter att vi äntligen vågat berätta att vi sökt hjälp.
Vi hade väl hoppats på lite stöd, men fick smaka rottingen istället.
Frågorna är så klart befogade. Men det är inte de vi vill höra just nu.
Jag blev ställd och ledsen och kände mig otroligt tacksam när sambon genast tog rodret och rodde oss i land där och då.

Nu står vi tveksamma till om vi verkligen ska berätta vidare?
Vi kanske ska lägga locket på här och nu och kämpa på tillsammans istället?
Men vi kände båda att det nog är bra att berätta för närmsta familjen, för man vet ju inte vad som händer på vägen. Och familjen ska ju stå där i både vått och torrt, i glädje och sorg.
Eller det var vad vi trodde i allafall...  

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Bra trots allt

Vilken mysig lördag det blev till slut!
Först gick vi på bio.
Jag blev själaglad över att matbutiken bredvid bion börjat med naturgodis på lösvikt. Istället för att välja en påse med samma nötter i, så blandade jag en finfin blandning med flera favoriter!
Filmen var Kick-Ass 2, och även om jag gillade den första filmen så var ju detta ett bottennapp.
De första 30 minuterna var bra och gjorde intryck, men sedan var det platt fall.
Men vi var på bio, sambon pröjsade och jag hade mina blandade nötter. Det var helt okej ändå. :)

Efter filmen kände vi oss båda lite stela och eftersom jag inte hade så ont, så bestämde vi oss för en promenad runt den fina udden på vägen till restaurangen.
Eftersom vi båda fortfarande inte är (och kommer aldrig att bli...) några atleter, så såg var vi båda två lika flåsiga och lytta ut när vi kom fram.

Mongolisk mat stod på agendan. En av mina favoritrestauranger.
Vi slaffsade och göttade oss i över 2 timmar, innan färden bar hemåt.
Väl hemma blev det en film till, innan vi stöp i säng.

*   *   *   *   *

På söndagen vaknade jag betydligt sämre. Regn i luften och onda leder som rördes för mycket dagen innan.
Idag skulle handikappridningen börja och jag skulle ståta till häst i mina nya, fula 87-kronors ridbyxor.
Jag insåg ganska så raskt att idag kommer inte detta att hända.
Inte alls glad i hågen ringde jag och lämnade återbud.

Under dagen lättade dock stelheten ganska mycket och även om det gjorde ont, så övertalades jag att följa med sambon och en av hans kompisar att besöka stans Brigad Museum.
Trots hälta, krämpor och besvär, så är jag glad att jag följde med. Det var intressant, spännande och rörande. Hela museet var snyggt och bra upplagt med väldigt mycket detaljer i allt.
Vi tog det i min takt och blev därför där ganska länge. För länge, för när jag försökte läsa sista halvtimmen så kände jag mig svimfärdig och dyslektiskt.

Minns knappt hur vi kom hem, men jag vet att det enda jag ville var att ta morfin och lägga mig i soffan när jag kom innanför dörren.
Eftersom morfin är ett stort no-no nu, så blev det Citodon och TENS istället.
Inte lika effektivt, men jag föll i sömn till slut och sov mig igenom kvällens regnoväder.

Summa summarum så blev det en bra helg trots allt, jag kan absolut inte säga annat.
Jag har gjort mycket trots att jag har mått tjyvens, så jag är jättenöjd.
Det känns dock i kroppen idag att det varit några ihärdiga och tuffa dagar, men jag tar det utan att blinka.
Den här veckan blir det fertilitetsbesök. Något säger mig att dagarna fram kommer att sega riktigt...

Avloppet 2013

Som ni märker så dundrar det in inlägg så här på lördagen.
Om jag har en superdag? Nja, den är medelmåttig.
Jag gör helt enkelt bara så som jag brukar, jag börjar skriva och sen sparar jag, så att jag kan skriva mer en annan gång.
Nu var det flera skrivna/påbörjade utkast som jag inte hade gjort klart eller publicerat och det är alltså det som jag gör idag. Därav att det kommer flera inlägg på samma dag.

Men ni kanske är lässugna? :)

Fredagen började alltså hiskeligt bra. Oh, så nöjd jag var!
Men även bra dagar har sin baksida, och denna skulle inte förneka sig...

Efter allt prövande av ridbyxor så var jag tämligen svettig. Så på kvällskvisten ställde jag mig i en varm och lång dusch och njöt riktigt. Ända tills jag drog undan duschdraperierna och fick se poolen som uppenbarade sig i hela badrummet och en bit utanför...
Stopp i avloppet. :(

Detsamma hände vintern 2011. Och då kändes det som om hela världen hatade mig, eftersom jag och exet nyss hade flyttat isär. Jag grät i timmar varje dag och saker gick sönder, kompisar försvann och...avloppet svämmade över.
Ja, ni förstår själva känslan.
Det var inte ju roligare eller lättare den här gången, men eftersom inte avloppet inte blivit rensat sedan 2011, så var det väl inte så konstigt att det täppte igen heller.
Och världen runt om ser inte lika nattsvart ut nu som den gjorde då heller.

Fredagen slutade alltså med översvämning.
Lördagen började med stora avloppsrensningen 2013.

Ikväll ska sambon bjuda mig på bio och restaurang, för han har erhållit semesterersättning och känner sig rik.
Minsann.
Ja, inte fasen tänker jag tacka nej till det.

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Steget är taget

Hamnade oväntat på akuten igår kväll. Infektion i magen och antibiotika.
Tänk att det alltid är något hela tiden... :/

Idag har vi dock tagit det där sista steget över tröskeln och skrivit in oss på fertilitetsutredning.
Det känns bra.
Om tre veckor fick vi en tid för ett första besök och samtal med läkare och sen får vi se vad som händer. Det här är nytt för oss och vi känner väldigt få som gått igenom fertilitetsutredning.
Skriv gärna och berätta om era egna erfarenheter!

Första telefonkontakten kändes dock mycket bra och trygg och vi skulle börja med att få varsin hälsodeklaration hemskickat. Dessa ska vi fylla i och skicka tillbaka innan första besöket.
Våra respektive sjukjournaler från det senaste året (fast för mig skulle det bli för iallafall två år pga mina sjukdomar) skulle skickas efter, och sedan kanske det skulle komma remiss på blodprover innan också, beroende på hur hälsodeklarationerna såg ut.

En början med andra ord.
Jag har nog inte tänkt skriva så utförligt om vår fertilitetsresa framöver, det blir liksom för privat.
Men lite kommer jag nog att delge, vi får se.
Just nu känns tre veckor som väldigt lång tid, men jag hoppas att de går fort. 

Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv. 

Skojigt men också ledsamt

Så har hästveckan gått med råge och jag tog en time-out den här veckan och bara vilade, sov, kurerade mig(för jag vaknade ju förstås genomförkyld på söndag morgon förra veckan) och tittade lamt på dåliga TV-repriser.

Det är likadant varje år, men trots att det är så jobbigt efteråt, så känns det ändå värt det. Det är så roligt att träffa alla vänner och alla nya människor varje år, liksom det är kul att få se hur långt ryttare och hästar har kommit sedan förra året.
Jag kommer att försöka göra en likadan vecka nästa år, och nästa, och nästa... Det finns egentligen bara en sak som skulle hindra mig.

Nästa vecka bör dock energin vara på topp igen, för då kommer minsta brorsonen att flytta hit i några dygn. Han kommer på onsdag och ska troligen stanna till på fredag.
Det ska bli så roligt!
Jobbigt också, för grabben har energi för hundra ungar, men mest roligt.
Vi har inhandlat lite roliga "sommarleksaker", såsom en uppblåsbar pool, badminton-set, fotboll, swingball-set och lite nya barnböcker.
Kanske dumt att köpa en massa nya grejer för bara några dagar, men sambon jobbar långa dagar nästa vecka och då ska vi sitta här hemma, jag och lillkillen. Då är det bra om det finns lite att göra!
Och grejerna försvinner ju inte, de har vi ju kvar. En liten investering alltså. :)   

Även om det var skojigt att ställa i ordning ett rum till grabben, så kändes det dock ganska vemodigt. Allra helst hade vi velat göra ett babyrum till en kommande liten egen knodd, men det verkar inte vara vår närmaste framtid. :/
Vi får väl vara glada för att vi får låna ett barn lite då och då, och ett barnrum blev det ju ändå. Bara inte ett som vi helst hade velat ha.

Hoppas att junior kommer att trivas iaf och att det blir bra, fina och glada dagar!
Så här ser rummet ut nu:

Lång dag innan den längsta

Puh..!
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.

Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.

Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.

Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.

Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)