Tobias Registret

När jag ändå är igång med "pay it forward" och försöker hålla kvar känslan av att jag gör något bra, så har jag nu anmält mig till Tobias Registret.

Jag vet inte om de godtar mig som donator pga min sjukdom, men det kostar mig inget att fråga om jag kan vara till nytta i allafall.

För tillfället så känner jag mig allt annat än frisk, då jag sedan förra helgen har dragits med en jobbig spänningshuvudvärk som inte vill släppa taget.
Idag när jag vaknade, så hade jag väldigt ont i käkarna och tänderna, så troligen har jag börjat gnissla tänder igen. :(
Inte konstigt att jag har huvudvärk då inte.
Ska ge det några dagar och försöka med avslappning, annars blir det väl att ringa farbror tandläkaren om utprovning av bettskena.

Allt kanske ligger i att jag är ensam här hemma för tillfället också, jag vet inte.
Överhuvudtaget så tycker jag att det är stressande att sambon inte bor här hemma, trots att jag vet att det bara är tillfälligt. Det är vanemänniskan i mig som protesterar.
Jag hoppas att det här månaden går fort så att han kommer hem snart igen. Tänk vad man kan sakna.

Ingen bra början

Vaknade med jordens huvudvärk.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.

Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.

Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.

Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.

Ingen är gladare än jag...

Det blev inget av med läkarbesök idag.
En timme innan min taxi skulle plocka upp mig, ringer det ifrån avdelningen på sjukhuset.
Gynekologen jag ska träffa är sjuk, så mitt besök blir framflyttat.

Haha, ingen kunde bli gladare än jag!
Jag vaknade med en helt sanslös huvudvärk, garanterat pga spänningar inför det där besöket. Så mycket sömn vart det inte heller, av samma anledning.
Så när jag fick det där samtalet i ottan, så ville jag nästan grina av lycka. Huvudvärken släppte ganska så snart därefter också.

Dock var nog sköterskan lite trött, för efter att hon berättat att läkaren var sjuk och gett mig en ny tid, så informerade hon sedan sakligt om att det skulle komma en räkning på 250:- för uteblivet besök.

"Jag hoppas att ni skickar den till läkaren då.", svarade jag lika sakligt.

Det tog henne ett bra tag till innan hon fattade poängen och kom på att, just det, det var ju hon som hade ringt till mig. Och hon som hade bokat om besöket för att läkaren var sjuk.
Jag skulle förvisso utebli ifrån besöket, men inte på eget bevåg.
Jag hoppas att hon gick och drack sig en redigt stor och stark...kaffe efter vårt samtal.

Så nu blir det fortsatt utredning i Mars istället.
Är glad att jag slapp idag, men faktum kvarstår.
Jag ska fortfarande iväg och träffa gynekologen så småningom. :/

Vissa saker vill man bara inte veta

Har legat, suttit och stått med huvudvärk gällande en sak de senaste dagarna.
Vissa saker vill man bara inte veta...
Jag hör inte till de personerna som doppar näsan i blöt och lägger mig i andras privatliv. Jag hör till dem som man kan vända sig till med allt och det stannar här.

Jag hör också till de personerna som innerligt hoppas att mina godaste vänner är så goda, att de skulle tala om för mig om de får höra eller veta något, även som de vet skulle såra mig. För så gör de godaste av vänner. De är ärliga och stöttar och backar upp i vått och torrt oavsett.

Så det är med mycket vånda jag har funderat och funderat å det senaste.
Kan jag såra någon så med det jag fått veta (som jag vet är riktigt och korrekt, inga lösa rykten), eller ska jag tiga? Vara kompisen som vet, men inte säger något?

Jag hör också till de personerna som inte kan ljuga.
Jag kan försöka ibland men blir endera totalt genomskådad, eller så får jag så dåligt samvete direkt efteråt att jag är tvungen att berätta att jag ljög.
Så om allt skulle komma i dagen (vilket saker och ting alltid brukar göra i sinom tid) och jag blir frågad om jag visste något?
Snacka om sämsta kompisen jag skulle bli då. Vara då.

Skulle det vara jag som var min kompis, så hade jag velat att någon berättade för mig, utan pardon. Jag skulle bli skitförbannad om jag fick höra att folk visste, men inte sagt något.
Men min fina vän är sårbar och skör i grund och botten, jag vet att informationen skulle fullkomligt knäcka personen i fråga och jag skulle aldrig vilja såra någon så, inte ens min värsta fiende.
Så hur ska jag bete mig? Jag vet inte själv.
Bara att känna till informationen är jobbigt nog. :/