Den vackra snön som låg så fint på mark och buskar, regnade ju bort i sedvanlig tradition.
Och sedan dess har det varit några dagars mildväder, lite regn, gråtungt och ganska så tråkigt.
Men idag när jag slog upp ögonen så sken solen in med ett leende på min kudde och när jag till slut lyckats forcera upp till sittande, så möts mina ögon av att hela världen utanför är alldeles gnistrande frostvit.
Man känner efter, jo, det gör ont.
Man tänker efter, jo, jag vill ut och titta.
Man låter tiden bero en aning och ,jo, idag kan det gå.
Jag VILL att det ska gå!
Hundarna joggade ut med saliga leenden och efter kom jag, vankades av och an i mina trotjänare(de ljusgula fejk-Fopporna).
Och tänk, UT kom jag.
Det tog sin lilla tid, men skam den som ger sig.
Men väl inne igen, så säger nu kroppen att det får vara nog.
Det är okej.
Det bruna guldet fyller min strupe där jag sitter vid kaminen och låter lederna värmas upp.
Kanske de orkar med igen lite senare på dagen efter lite "ugnsvärme".
Jag tittar ut genom fönstret och det är så vackert och ljust.
Frosten lyser vit på taken och i detta huset är Hönan vaken. :)
När solen skiner måste till och med jag som är vinterhatare erkänna att det är lite vackert och att gå ut när det är ljust är rena hälsokuren så bra att du tog dig ut en sväng trots värken
SvaraRadera