Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.
Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.
Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.
Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)
Visar inlägg med etikett smärta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett smärta. Visa alla inlägg
torsdag 12 september 2013
måndag 19 augusti 2013
Bra trots allt
Vilken mysig lördag det blev till slut!
Först gick vi på bio.
Jag blev själaglad över att matbutiken bredvid bion börjat med naturgodis på lösvikt. Istället för att välja en påse med samma nötter i, så blandade jag en finfin blandning med flera favoriter!
Filmen var Kick-Ass 2, och även om jag gillade den första filmen så var ju detta ett bottennapp.
De första 30 minuterna var bra och gjorde intryck, men sedan var det platt fall.
Men vi var på bio, sambon pröjsade och jag hade mina blandade nötter. Det var helt okej ändå. :)
Efter filmen kände vi oss båda lite stela och eftersom jag inte hade så ont, så bestämde vi oss för en promenad runt den fina udden på vägen till restaurangen.
Eftersom vi båda fortfarande inte är (och kommer aldrig att bli...) några atleter, så såg var vi båda två lika flåsiga och lytta ut när vi kom fram.
Mongolisk mat stod på agendan. En av mina favoritrestauranger.
Vi slaffsade och göttade oss i över 2 timmar, innan färden bar hemåt.
Väl hemma blev det en film till, innan vi stöp i säng.
På söndagen vaknade jag betydligt sämre. Regn i luften och onda leder som rördes för mycket dagen innan.
Idag skulle handikappridningen börja och jag skulle ståta till häst i mina nya, fula 87-kronors ridbyxor.
Jag insåg ganska så raskt att idag kommer inte detta att hända.
Inte alls glad i hågen ringde jag och lämnade återbud.
Under dagen lättade dock stelheten ganska mycket och även om det gjorde ont, så övertalades jag att följa med sambon och en av hans kompisar att besöka stans Brigad Museum.
Trots hälta, krämpor och besvär, så är jag glad att jag följde med. Det var intressant, spännande och rörande. Hela museet var snyggt och bra upplagt med väldigt mycket detaljer i allt.
Vi tog det i min takt och blev därför där ganska länge. För länge, för när jag försökte läsa sista halvtimmen så kände jag mig svimfärdig och dyslektiskt.
Minns knappt hur vi kom hem, men jag vet att det enda jag ville var att ta morfin och lägga mig i soffan när jag kom innanför dörren.
Eftersom morfin är ett stort no-no nu, så blev det Citodon och TENS istället.
Inte lika effektivt, men jag föll i sömn till slut och sov mig igenom kvällens regnoväder.
Summa summarum så blev det en bra helg trots allt, jag kan absolut inte säga annat.
Jag har gjort mycket trots att jag har mått tjyvens, så jag är jättenöjd.
Det känns dock i kroppen idag att det varit några ihärdiga och tuffa dagar, men jag tar det utan att blinka.
Den här veckan blir det fertilitetsbesök. Något säger mig att dagarna fram kommer att sega riktigt...
Först gick vi på bio.
Jag blev själaglad över att matbutiken bredvid bion börjat med naturgodis på lösvikt. Istället för att välja en påse med samma nötter i, så blandade jag en finfin blandning med flera favoriter!
Filmen var Kick-Ass 2, och även om jag gillade den första filmen så var ju detta ett bottennapp.
De första 30 minuterna var bra och gjorde intryck, men sedan var det platt fall.
Men vi var på bio, sambon pröjsade och jag hade mina blandade nötter. Det var helt okej ändå. :)
Efter filmen kände vi oss båda lite stela och eftersom jag inte hade så ont, så bestämde vi oss för en promenad runt den fina udden på vägen till restaurangen.
Eftersom vi båda fortfarande inte är (och kommer aldrig att bli...) några atleter, så såg var vi båda två lika flåsiga och lytta ut när vi kom fram.
Mongolisk mat stod på agendan. En av mina favoritrestauranger.
Vi slaffsade och göttade oss i över 2 timmar, innan färden bar hemåt.
Väl hemma blev det en film till, innan vi stöp i säng.
* * * * *
På söndagen vaknade jag betydligt sämre. Regn i luften och onda leder som rördes för mycket dagen innan.
Idag skulle handikappridningen börja och jag skulle ståta till häst i mina nya, fula 87-kronors ridbyxor.
Jag insåg ganska så raskt att idag kommer inte detta att hända.
Inte alls glad i hågen ringde jag och lämnade återbud.
Under dagen lättade dock stelheten ganska mycket och även om det gjorde ont, så övertalades jag att följa med sambon och en av hans kompisar att besöka stans Brigad Museum.
Trots hälta, krämpor och besvär, så är jag glad att jag följde med. Det var intressant, spännande och rörande. Hela museet var snyggt och bra upplagt med väldigt mycket detaljer i allt.
Vi tog det i min takt och blev därför där ganska länge. För länge, för när jag försökte läsa sista halvtimmen så kände jag mig svimfärdig och dyslektiskt.
Minns knappt hur vi kom hem, men jag vet att det enda jag ville var att ta morfin och lägga mig i soffan när jag kom innanför dörren.
Eftersom morfin är ett stort no-no nu, så blev det Citodon och TENS istället.
Inte lika effektivt, men jag föll i sömn till slut och sov mig igenom kvällens regnoväder.
Summa summarum så blev det en bra helg trots allt, jag kan absolut inte säga annat.
Jag har gjort mycket trots att jag har mått tjyvens, så jag är jättenöjd.
Det känns dock i kroppen idag att det varit några ihärdiga och tuffa dagar, men jag tar det utan att blinka.
Den här veckan blir det fertilitetsbesök. Något säger mig att dagarna fram kommer att sega riktigt...
måndag 29 juli 2013
Det är ju inte bara åldern
Först så, tack.
Tack för att en del av er faktiskt försöker ge mig positiva tankar och berättar ur positiv synvinkel.
Det betyder mycket!
Jag vet att jag låter så himla nere och negativ, men det är ju inte bara åldern som gör allt så jobbigt.
Jag är ju faktiskt inte frisk i kroppen heller.
Alla mediciner som jag äter, ätit, sprutat in eller fått intravenöst på sjukhuset sedan 2006, alla är ju inte i klass med Alvedon. Ingen alls för att vara exakt.
Hela 2007 och delar av 2008 medicinerades jag med cellgifter.
2008/2009 var det biologiska mediciner som gällde.
2010 börjades med cellgifter, men eftersom jag blev tusen resor sämre än första vändan (och då måste jag pest och pina), så sattes en annan medicinering in.
Jag äter bara en medicin sen en kort tid tillbaka nu.
Inte för att jag inte behöver de övriga medicinerna, utan för att jag helt enkelt inte får ha dem i kroppen OM jag skulle bli gravid.
Det har varit tufft! Det ÄR tufft.
Inte nog med att jag har så jäkla ont hela tiden, att lederna bara vill krulla ihop sig och sängen är en hinderbana som är omöjlig att komma ur, jag går och oroar mig så otroligt mycket över att det inte går. Och att det inte kanske kommer att gå. Och ibland när jag har ljusstunder, då oroar jag mig för hur det ska gå OM det går...
Men tack och lov för denna underbara, varma högsommar! Den har gjort mitt liv lite lyckligare mitt i allt annat.
Jag är mycket väderkänslig, så det är skönt att det är något som går i medvind i allafall. Värmen är underbar och jag försöker tillåta mig att njuta av den.
Dock har jag varit lite för frikostig med sol och snålat med bra UV-skydd, för jag har fått fula pigmentförändringar i ansiktet.
Så går det när man är dum. Tyvärr så kan jag inte skylla på att jag är ung längre. ;)
Tack för att en del av er faktiskt försöker ge mig positiva tankar och berättar ur positiv synvinkel.
Det betyder mycket!
Jag vet att jag låter så himla nere och negativ, men det är ju inte bara åldern som gör allt så jobbigt.
Jag är ju faktiskt inte frisk i kroppen heller.
Alla mediciner som jag äter, ätit, sprutat in eller fått intravenöst på sjukhuset sedan 2006, alla är ju inte i klass med Alvedon. Ingen alls för att vara exakt.
Hela 2007 och delar av 2008 medicinerades jag med cellgifter.
2008/2009 var det biologiska mediciner som gällde.
2010 börjades med cellgifter, men eftersom jag blev tusen resor sämre än första vändan (och då måste jag pest och pina), så sattes en annan medicinering in.
Jag äter bara en medicin sen en kort tid tillbaka nu.
Inte för att jag inte behöver de övriga medicinerna, utan för att jag helt enkelt inte får ha dem i kroppen OM jag skulle bli gravid.
Det har varit tufft! Det ÄR tufft.
Inte nog med att jag har så jäkla ont hela tiden, att lederna bara vill krulla ihop sig och sängen är en hinderbana som är omöjlig att komma ur, jag går och oroar mig så otroligt mycket över att det inte går. Och att det inte kanske kommer att gå. Och ibland när jag har ljusstunder, då oroar jag mig för hur det ska gå OM det går...
Men tack och lov för denna underbara, varma högsommar! Den har gjort mitt liv lite lyckligare mitt i allt annat.
Jag är mycket väderkänslig, så det är skönt att det är något som går i medvind i allafall. Värmen är underbar och jag försöker tillåta mig att njuta av den.
Dock har jag varit lite för frikostig med sol och snålat med bra UV-skydd, för jag har fått fula pigmentförändringar i ansiktet.
Så går det när man är dum. Tyvärr så kan jag inte skylla på att jag är ung längre. ;)
torsdag 20 juni 2013
Lång dag innan den längsta
Puh..!
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.
Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.
Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.
Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.
Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.
Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.
Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.
Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.
Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)
fredag 31 maj 2013
Tömd
Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.
Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.
Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.
Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.
Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.
Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.
Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.
Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.
Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.
onsdag 20 mars 2013
En "sådan" dag
Den började med att jag trampade i en stor hundspya som låg utfläkt över fyra trappsteg - i trappen.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!
Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.
Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?
Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!
Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.
Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?
Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.
måndag 5 november 2012
Tänk om jag inte vaknar
Denna sanslösa, sjukliga trötthet i kombination med helvetessmärtor är ingen höjdare.
När jag i vanliga fall känner behov av att inta morfin, så är jag kanske inte trött(sovtrött). Men bara en halvtimme efter att jag tagit morfinet, så sover jag likt ett barn utan morgondag.
När man gått med sådana smärtor under en tid, så känns det som något underbart, fantastiskt att kunna somna tack vare medicin.
Men nu, när hela jag är ett enda stort sömnmedel, så törs jag bara inte ta något morfin och gudarna ska veta att jag har haft behovet hela dagen...
Men jag tänker hela tiden att när jag är så trött och hur jag svarar på morfin i "vanliga fall"...tänk om jag inte vaknar?
Så här halvsitter jag i soffan, men våta kinder och fnasiga, illröda ögon som bara gör ont. Med tår som jag hela tiden tittar så de sitter kvar och med axlar och armbågar som skriker. Huvudet som en stor zombie.
Jag behöver morfinet, men jag törs inte.
Det blir åter en lång och jobbig natt utan återvändo.
När jag i vanliga fall känner behov av att inta morfin, så är jag kanske inte trött(sovtrött). Men bara en halvtimme efter att jag tagit morfinet, så sover jag likt ett barn utan morgondag.
När man gått med sådana smärtor under en tid, så känns det som något underbart, fantastiskt att kunna somna tack vare medicin.
Men nu, när hela jag är ett enda stort sömnmedel, så törs jag bara inte ta något morfin och gudarna ska veta att jag har haft behovet hela dagen...
Men jag tänker hela tiden att när jag är så trött och hur jag svarar på morfin i "vanliga fall"...tänk om jag inte vaknar?
Så här halvsitter jag i soffan, men våta kinder och fnasiga, illröda ögon som bara gör ont. Med tår som jag hela tiden tittar så de sitter kvar och med axlar och armbågar som skriker. Huvudet som en stor zombie.
Jag behöver morfinet, men jag törs inte.
Det blir åter en lång och jobbig natt utan återvändo.
söndag 14 oktober 2012
Nu är tyvärr tiden inne
Det är dags. Jag bara insåg det idag. Jag har skjutit upp det hela hösten, för jag har hellre velat blunda. Men nu kan jag inte blunda längre. Jag måste få det gjort.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.
Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.
Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.
Det är dags för min älskade katt att få somna in.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.
Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.
Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.
Det är dags för min älskade katt att få somna in.
torsdag 30 augusti 2012
:/
Idag var ingen bra dag.
Jag fick lite saker gjort trots väder och värk, men det spelar ju ingen roll hur kroppen mår eller vädret är när det skär i hjärtat.
Jag fick lite saker gjort trots väder och värk, men det spelar ju ingen roll hur kroppen mår eller vädret är när det skär i hjärtat.
tisdag 24 juli 2012
Jag vill inte bli imorgon
Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.
"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?
Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.
Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.
"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?
Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.
Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.
onsdag 11 juli 2012
Bilder i väntan på återhämtning
Bilder tagna under förra veckan finns att skåda HÄR.
Återhämtningen fortgår och jag är snart tillbaka i form igen. Tror jag.
Återhämtningen fortgår och jag är snart tillbaka i form igen. Tror jag.
tisdag 3 juli 2012
Idag är jag stark
Dagen började stelt. Tuff dag igår och förkylningen ligger i lite smått.
Överansträngde jag mig?
Efter några timmar i solen kände jag mig mjuk. I jämförelse. Smärtan lade sig nästan på lägsta nivå i samband med lunch, vilket var bra och tur, för mina kulpiller låg kvar hemma på bänken.
När taxin kom och skulle hämta mig kändes det nästan som att jag skulle kunna ha sprungit fram till den!
Så lätt i kroppen som jag är nu, hemma igen, det var ett tag sen.
Jag tänkte nästan sätta mig på den åkbara kärleksmaskinen och klippa gräset nu, men nej! Idag ska njuta av lättnaden och känslan av att kunna flyga lite.
Idag är jag stark.
Överansträngde jag mig?
Efter några timmar i solen kände jag mig mjuk. I jämförelse. Smärtan lade sig nästan på lägsta nivå i samband med lunch, vilket var bra och tur, för mina kulpiller låg kvar hemma på bänken.
När taxin kom och skulle hämta mig kändes det nästan som att jag skulle kunna ha sprungit fram till den!
Så lätt i kroppen som jag är nu, hemma igen, det var ett tag sen.
Jag tänkte nästan sätta mig på den åkbara kärleksmaskinen och klippa gräset nu, men nej! Idag ska njuta av lättnaden och känslan av att kunna flyga lite.
Idag är jag stark.
onsdag 16 maj 2012
DFFH ansluter
Och så anslöt då DFFH = DunderFörkylningenFrånHelvetet till skovet...
Ja, jag tycker synd om mig själv. Massor och mycket.
Ja, jag tycker synd om mig själv. Massor och mycket.
tisdag 15 maj 2012
Skov
Det har inte blivit så mycket skrivet på sistone, mest bilder och ordspråk.
Det finns en anledningen och den heter SKOV.
Jag har kommit in i ett helt sjukt jobbigt skov i min sjukdom, som tar musten ur mig.
Förra veckan fick jag föraningar, sen fick jag trots allt en hyfsad helg.
Gårdagen vaknade jag upp tillsammans med en smärre förkylning och under dagen bara small det till i kroppen. Jag har så ont och jag är så stel och jag knaprar tabletter som värsta knarkaren.
Dejten skulle ha kommit hit idag, men ringde återbud igår och om jag blev lite ledsen i ögat först, så är jag väldigt tacksam nu.
Detta är inget skede av mitt liv som jag vill dela med någon jag inte känner så bra än. Han har redan fått se några dåliga sidor och det gör mig inget, för dåliga sidor har vi alla, så även han.
Men just det här...när jag bara gråter och känner mig så hjälplös och liten och kroppen skakar av smärta.
Min sjukdom är min mörka sida, mitt svarta får, min mest negativa "egenskap" som jag helst inte vill dela med mig av.
Jag vet, med en ny kärlek i livet är det oundvikligt så småningom.
Men just nu så får det gärna vänta ett tag till. Tills han tycker om mig så mycket att han kan leva med det.
Det finns en anledningen och den heter SKOV.
Jag har kommit in i ett helt sjukt jobbigt skov i min sjukdom, som tar musten ur mig.
Förra veckan fick jag föraningar, sen fick jag trots allt en hyfsad helg.
Gårdagen vaknade jag upp tillsammans med en smärre förkylning och under dagen bara small det till i kroppen. Jag har så ont och jag är så stel och jag knaprar tabletter som värsta knarkaren.
Dejten skulle ha kommit hit idag, men ringde återbud igår och om jag blev lite ledsen i ögat först, så är jag väldigt tacksam nu.
Detta är inget skede av mitt liv som jag vill dela med någon jag inte känner så bra än. Han har redan fått se några dåliga sidor och det gör mig inget, för dåliga sidor har vi alla, så även han.
Men just det här...när jag bara gråter och känner mig så hjälplös och liten och kroppen skakar av smärta.
Min sjukdom är min mörka sida, mitt svarta får, min mest negativa "egenskap" som jag helst inte vill dela med mig av.
Jag vet, med en ny kärlek i livet är det oundvikligt så småningom.
Men just nu så får det gärna vänta ett tag till. Tills han tycker om mig så mycket att han kan leva med det.
fredag 20 april 2012
Aprilvädret knäcker
Jag orkar snart inte med det här längre!
Vädret som bara ändrar för varje timme. Lederna skriker, kroppen hänger inte med och jag blir så trött.
Att jag intar full dos morfin gör mig avtrubbad och jag går runt som en zombie i lightversion här hemma eller om jag åker någonstans.
Jag lyckades avhålla mig från just morfin i onsdags när jag skulle träffa barn, för då ville jag vara "klar". Inte förrän jag kom hem dukade jag under med en liten "mår-finare" och några Pamol.
Men igår till körövningen så var det oundvikligt. Det gjorde så jäkla ont.
Jag funderade större delen av dagen på att ringa återbud, men ville göra ett försök ändå.
Jag preparerade och väntade på verkan under övningens gång, men det gjorde bara ont och jag orkade inte koncentrera mig. All fokus rann ur huvudet och flera gånger hörde jag inte ens vad körledaren sa eller spelade. Allt bara flöt ihop och jag fick ångest för att jag inte klarade min stämma.
Först i bilen på hemvägen lossnade det lite, men då blev jag istället så där "rusflamsig" och så här i efterhand så minns jag inte vad jag sa under färden heller.
Måtte jag inte ha skrämt slag på min underbart snälla chaufför Ann och tjejerna...
Jag vaknade av att det knackade på dörren tidigt i morse, eller snarare - hundarna väckte mig då det knackade på dörren i morse.
Men jag kunde inte ens röra benen över sängkanten. Så försökte jag resa överkroppen och sätta mig upp, men det gick inte heller.
Inte en enda förgrening emellan hjärnan och resten av kroppen ville fungera, och även om det händer då och då så blev det så jobbigt i morse.
För tänk om den där stackaren som stod och knackade (ganska länge dessutom) trodde att jag bara illvilligt vägrade att öppna? Kanske stod och gluttade i smyg i något fönster och bara gömde mig?
Så hörde jag efter en bra stund en bil åka iväg och pressen släppte lite.
Fyra timmar senare lyckades jag krypa ned för trappen på alla fyra baklänges och, i sittande ställning, släppa ut hundarna i det där jäkla pissvädret som bara ställer till problem.
Aprilvädret fullkomligt knäcker mig.
Vädret som bara ändrar för varje timme. Lederna skriker, kroppen hänger inte med och jag blir så trött.
Att jag intar full dos morfin gör mig avtrubbad och jag går runt som en zombie i lightversion här hemma eller om jag åker någonstans.
Jag lyckades avhålla mig från just morfin i onsdags när jag skulle träffa barn, för då ville jag vara "klar". Inte förrän jag kom hem dukade jag under med en liten "mår-finare" och några Pamol.
Men igår till körövningen så var det oundvikligt. Det gjorde så jäkla ont.
Jag funderade större delen av dagen på att ringa återbud, men ville göra ett försök ändå.
Jag preparerade och väntade på verkan under övningens gång, men det gjorde bara ont och jag orkade inte koncentrera mig. All fokus rann ur huvudet och flera gånger hörde jag inte ens vad körledaren sa eller spelade. Allt bara flöt ihop och jag fick ångest för att jag inte klarade min stämma.
Först i bilen på hemvägen lossnade det lite, men då blev jag istället så där "rusflamsig" och så här i efterhand så minns jag inte vad jag sa under färden heller.
Måtte jag inte ha skrämt slag på min underbart snälla chaufför Ann och tjejerna...
Jag vaknade av att det knackade på dörren tidigt i morse, eller snarare - hundarna väckte mig då det knackade på dörren i morse.
Men jag kunde inte ens röra benen över sängkanten. Så försökte jag resa överkroppen och sätta mig upp, men det gick inte heller.
Inte en enda förgrening emellan hjärnan och resten av kroppen ville fungera, och även om det händer då och då så blev det så jobbigt i morse.
För tänk om den där stackaren som stod och knackade (ganska länge dessutom) trodde att jag bara illvilligt vägrade att öppna? Kanske stod och gluttade i smyg i något fönster och bara gömde mig?
Så hörde jag efter en bra stund en bil åka iväg och pressen släppte lite.
Fyra timmar senare lyckades jag krypa ned för trappen på alla fyra baklänges och, i sittande ställning, släppa ut hundarna i det där jäkla pissvädret som bara ställer till problem.
Aprilvädret fullkomligt knäcker mig.
tisdag 17 april 2012
måndag 19 mars 2012
Pillerier
Svordomsdagen.Men vad gör man inte för lite sommarprakt?
Idag har jag alltså sått fröer för ögonens fröjd om några månader. Ett jäkla pilleri och det kanske är tur att man inte har barn, med tanke på alla hemskheter som hittar ut genom munnen...
Förutom purvinda, som jag sådde förra året, så blev det även blomman för dagen.
Vindorna är underbara blommor som klättrar fort och smidigt och som blommar i mängder hela sommaren.
Om några veckor hoppas jag på att se livstecken och sen får de hitta ut i blomurnor när det blir varmare.
Det blir varmare och varmare, men framför allt ljusare.
DET gör mycket!
Jag sover mindre, men känner mig ändå ganska utvilad efter natten.
Tyvärr så har jag ondare nu, också ett tecken på att naturen håller på att ställa om sig. Jag hoppas på att det blir bättre snart.
Trots smärtan, så längtar jag mest efter slutet på månaden och pengar, för nu har jag levt på 100:- de senaste två veckorna.
Tur i oturen att jag hade en välfylld frys!
Purpurvinda ifrån sommaren 2011måndag 20 februari 2012
Kan ingen ta bort ordet "måste"?
Jag måste sova.
Jag ska upp tidigt som satan imorgon, så jag måste verkligen sova. Nu.
Är uppe och inväntar behjälplighet av en liten morfintablett. Inte för att sova, enbart, jag kan inte sova för att det gör ont. Morfinet måste verkligen hjälpa. Snart. Helst nu.
Det är väderkaos med blåst och snöblandat regn ute och mina leder skriker. Jämt måste de jäklarna vrida sig i pinor när vädergudarna har fått knäppjuck.
Är så trött på eländet. Både smärtan och vädret.
Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp när klockan ringer imorgon.
Inte pga att jag inte fått sova särskilt mycket (vilket är troligt), utan för att jag är så otroligt morgonstel. Smärtan ökar på stelheten.
Jag ser inte fram emot det, men jag måste försöka komma upp imorgon bitti.
Jag måste upp, jag måste duscha av mig, jag måste elda lite, jag måste sköta om djuren. Allt måste jag göra innan färdtjänsttaxin kommer och den måste vara i tid.
Jag tror att världen borde se betydligt mer beundransvärd ut utan det där förbenade ordet.
"Måste".
Jag ska upp tidigt som satan imorgon, så jag måste verkligen sova. Nu.
Är uppe och inväntar behjälplighet av en liten morfintablett. Inte för att sova, enbart, jag kan inte sova för att det gör ont. Morfinet måste verkligen hjälpa. Snart. Helst nu.
Det är väderkaos med blåst och snöblandat regn ute och mina leder skriker. Jämt måste de jäklarna vrida sig i pinor när vädergudarna har fått knäppjuck.
Är så trött på eländet. Både smärtan och vädret.
Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp när klockan ringer imorgon.
Inte pga att jag inte fått sova särskilt mycket (vilket är troligt), utan för att jag är så otroligt morgonstel. Smärtan ökar på stelheten.
Jag ser inte fram emot det, men jag måste försöka komma upp imorgon bitti.
Jag måste upp, jag måste duscha av mig, jag måste elda lite, jag måste sköta om djuren. Allt måste jag göra innan färdtjänsttaxin kommer och den måste vara i tid.
Jag tror att världen borde se betydligt mer beundransvärd ut utan det där förbenade ordet.
"Måste".
torsdag 16 februari 2012
Utredningen fortgår
Vilken fin Alla hjärtans det blev till slut! :)
Tack till er fina som skickade hälsningar via bloggen, sms och mail! <3
Imorgon fortsätter utredningen på mina konstiga magsmärtor.
Sist var ju cystoskopi i Oktober och efter det har visst alla läkare haft jullov eller fulla besökslistor. För remissen för morgondagens besök skrevs i September...
Ja, inte för att jag gnäller, inte alls faktiskt.
För efter den där jäkla cystoskopin, så har jag haft ångest för alla slags läkarbesök.
Det har till och med varit jobbigt att gå till sjukgymnasten och bli klämd på.
Imorgon så ser jag absolut inte fram emot något besök, för då är det en gynekolog jag ska träffa. :(
Tack till er fina som skickade hälsningar via bloggen, sms och mail! <3
Imorgon fortsätter utredningen på mina konstiga magsmärtor.
Sist var ju cystoskopi i Oktober och efter det har visst alla läkare haft jullov eller fulla besökslistor. För remissen för morgondagens besök skrevs i September...
Ja, inte för att jag gnäller, inte alls faktiskt.
För efter den där jäkla cystoskopin, så har jag haft ångest för alla slags läkarbesök.
Det har till och med varit jobbigt att gå till sjukgymnasten och bli klämd på.
Imorgon så ser jag absolut inte fram emot något besök, för då är det en gynekolog jag ska träffa. :(
måndag 13 februari 2012
Dagen före den där dagen
Det var så längesen, men jag minns det så väl. Det där telefonsamtalet.
Året hade slagit om till 1997, jag var 18 år och upp över öronen kär i "Musikern".
Vi skulle fira 6-månadersdag (för sånt firade man när man var ung och dum) och eftersom vår 6-månadersdag sammanföll med Alla hjärtans dag, så kändes det extra speciellt. Extra kärleksfullt och vackert.
Att han hade varit otrogen på turnén i Tyskland månaden innan, det där "jag är musiker och att ha groupies är min plikt", det hade jag visst redan glömt bort...
Det var Alla hjärtans dag 1997 som delvis tog bort romantiken ur mig. Som delvis tog bort mycket av tillit, drömmar och tron på kärleken. Tron på den andra människan.
Vi skulle äta middag hemma hos honom. Jag hade handlat.
Jag hade minst pengar av oss två, men det var alltid jag som handlade. Alltid jag som betalade. Kär, lycklig och så jäkla blind.
Jag tror att jag hade planerat för den där dagen ganska länge.
Jag hade klippt mig, solat solarium, köpt nytt smink, gjort manikyr och en massa skit bara för att vara den snyggaste tjejen just den där dagen.
Då ska ni ändå veta att jag faktiskt inte såg så illa ut innan den där dagen heller.
Nya underkläder, nya läderbrallor och en väldigt urringad överdel låg inhandlat för dagen D. Jag visste ju vad "Musikern" gillade.
Så kom den, dagen den 14 Februari 1997.
Jag gick upp tidigt och började dagen i min lilla dusch. Åt ingen frukost, för på den tiden ville man inte se tjock ut. "Musikern" hatade dessutom tjocka tjejer.
Jag var smal, men min mage kunde ju se svullen ut om jag åt frukost.
Smuttade på en kopp kaffe vid lunch (det var lunchen) och väntade på att tiden skulle gå. Klockan 15.15 skulle bussen gå in till stan. Till min älskade kille på vår dag. Förväntningarna steg.
Halv tre.
Jag höll på att sätta i örhängen i öronen, det var det sista jag hade kvar att göra.
Jag svarade på första signalen på hemtelefonen.
Jag blev så glad när jag hörde att det var Han! "Musikern".
Jag hann väl pladdra glatt och kärleksfullt i säkert en minut innan jag kände det.
Känslan av att något var fel. Väldigt fel.
På Alla hjärtans dag. På 6-månadersdagen. På telefon.
"Musikern" känner sig låst.
Han vill vara fri och knulla runt med alla groupisar i hela världen, för det är hans plikt.
Jag får gärna fortsätta att knulla med honom, men vi kan inte vara ihop. Han känner sig så trängd då.
Bara så att jag vet.
När kommer jag och lagar maten och knullar och kan jag köpa med cigaretter?
Jag minns att jag till slut tog mig ur fosterställningen på golvet och kröp in på toaletten där jag kräktes galla och kaffe.
När jag dragit mig upp i handfatet till stående möter jag så plötsligt sanningen i spegeln.
Rödgråten, med mascara rinnande längs med kinder, hals och den djupa urringningen, stirrade jag tillbaka på mig själv. Den rödmålade munnen var utsmetad och gapade som ett frågetecken emot mig.
Men det var den trasiga själen som syntes mest. Och det överkörda lilla hjärtat.
Alla hjärtans dag fick ett nytt namn efter den där dagen.
Jag kallade den "alla smärtans dag" under många år och fullkomligt vägrade att beblanda mig med den på något sätt.
Hade jag ett förhållande, så gjorde jag mig helt otillgänglig och låtsades som att det regnade. Romantik var bara skit, och skit höll bara idioter på med.
Med exet så började jag att ta del av den 14 Februari igen.
Alla smärtans, blev till slut Alla hjärtans.
För mig med.
Men det tog 10 år innan jag började lita på att kärlek fanns igen.
Vad som händer imorgon?
Jag har faktiskt ingen aning. Men jag tror fortfarande på kärleken.
Året hade slagit om till 1997, jag var 18 år och upp över öronen kär i "Musikern".
Vi skulle fira 6-månadersdag (för sånt firade man när man var ung och dum) och eftersom vår 6-månadersdag sammanföll med Alla hjärtans dag, så kändes det extra speciellt. Extra kärleksfullt och vackert.
Att han hade varit otrogen på turnén i Tyskland månaden innan, det där "jag är musiker och att ha groupies är min plikt", det hade jag visst redan glömt bort...
Det var Alla hjärtans dag 1997 som delvis tog bort romantiken ur mig. Som delvis tog bort mycket av tillit, drömmar och tron på kärleken. Tron på den andra människan.
Vi skulle äta middag hemma hos honom. Jag hade handlat.
Jag hade minst pengar av oss två, men det var alltid jag som handlade. Alltid jag som betalade. Kär, lycklig och så jäkla blind.
Jag tror att jag hade planerat för den där dagen ganska länge.
Jag hade klippt mig, solat solarium, köpt nytt smink, gjort manikyr och en massa skit bara för att vara den snyggaste tjejen just den där dagen.
Då ska ni ändå veta att jag faktiskt inte såg så illa ut innan den där dagen heller.
Nya underkläder, nya läderbrallor och en väldigt urringad överdel låg inhandlat för dagen D. Jag visste ju vad "Musikern" gillade.
Så kom den, dagen den 14 Februari 1997.
Jag gick upp tidigt och började dagen i min lilla dusch. Åt ingen frukost, för på den tiden ville man inte se tjock ut. "Musikern" hatade dessutom tjocka tjejer.
Jag var smal, men min mage kunde ju se svullen ut om jag åt frukost.
Smuttade på en kopp kaffe vid lunch (det var lunchen) och väntade på att tiden skulle gå. Klockan 15.15 skulle bussen gå in till stan. Till min älskade kille på vår dag. Förväntningarna steg.
Halv tre.
Jag höll på att sätta i örhängen i öronen, det var det sista jag hade kvar att göra.
Jag svarade på första signalen på hemtelefonen.
Jag blev så glad när jag hörde att det var Han! "Musikern".
Jag hann väl pladdra glatt och kärleksfullt i säkert en minut innan jag kände det.
Känslan av att något var fel. Väldigt fel.
På Alla hjärtans dag. På 6-månadersdagen. På telefon.
"Musikern" känner sig låst.
Han vill vara fri och knulla runt med alla groupisar i hela världen, för det är hans plikt.
Jag får gärna fortsätta att knulla med honom, men vi kan inte vara ihop. Han känner sig så trängd då.
Bara så att jag vet.
När kommer jag och lagar maten och knullar och kan jag köpa med cigaretter?
Jag minns att jag till slut tog mig ur fosterställningen på golvet och kröp in på toaletten där jag kräktes galla och kaffe.
När jag dragit mig upp i handfatet till stående möter jag så plötsligt sanningen i spegeln.
Rödgråten, med mascara rinnande längs med kinder, hals och den djupa urringningen, stirrade jag tillbaka på mig själv. Den rödmålade munnen var utsmetad och gapade som ett frågetecken emot mig.
Men det var den trasiga själen som syntes mest. Och det överkörda lilla hjärtat.
Alla hjärtans dag fick ett nytt namn efter den där dagen.
Jag kallade den "alla smärtans dag" under många år och fullkomligt vägrade att beblanda mig med den på något sätt.
Hade jag ett förhållande, så gjorde jag mig helt otillgänglig och låtsades som att det regnade. Romantik var bara skit, och skit höll bara idioter på med.
Med exet så började jag att ta del av den 14 Februari igen.
Alla smärtans, blev till slut Alla hjärtans.
För mig med.
Men det tog 10 år innan jag började lita på att kärlek fanns igen.
Vad som händer imorgon?
Jag har faktiskt ingen aning. Men jag tror fortfarande på kärleken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)