Krasch

Igår kväll kraschade Blogger som handhar min blogg. Därför försvann några inlägg, men enligt Blogger så ska de komma tillbaka. Undrar när? Det märks väl.

Idag är det fredagen den 13 maj. Fredagen den 13:e, en sk. "otursdag".
Jag har alltid sett den som tvärtom, för fredagen den 13:e brukar vara en sådan dag som allt bara klaffar för mig. Men idag fick jag tji för det.

Dagen började med att jag i godan ro satt och vilade i värmen ute på altanen. Som vanligt dök en drös med getingar upp, men varför ställa till med en scen för det? De brukar ju bara flyga runt, surra lite och flyga iväg igen.
Denna gång fick jag närkontakt av tredje graden då en slog sig ned på min fot, nyfiket kröp över stortån och...AAAJJJ! Helvetet bet mig, helt jäkla oprovocerat dessutom!
Jäkla, förbannade...*********, *******..!

Jag är inte allergisk, men lite känslig, så jag fick lägga mig ned på köksgolvet några timmar tills den värsta svullnaden lagt sig.
Till slut tyckte hundarna att de behövde ut, så det var bara att påbörja uppstigning av femte graden.

Inte hinner de vara ute i den inhägnade trädgården förrän det skriks och skälls av åttonde graden utanför.
Slänger ett getöga i fönstret och ser en av två hundar INNE i trädgården, den andra springer i 120 utanför, ute på vägen, samtidigt som två andra lösa hundar, deras ägare och dess cyklar försökte ta sig samman och hitta in på vägkanten.
Klockan har precis slagit halv fem och trafiken är tyngre än vanligt vid den tiden.
Nu löste sig allt, alla överlevde, alla hundar fångades in och jag insåg att vår största hund lyckats pressa sig ut under staketet, en yta på ca 8x12 cm.
Sambon jobbade förstås, så den rara grannen(som både var hundägare och cyklist) erbjöd sig att slå ned några stolp och på så sätt trycka ned staketnätet lite.
Jag tackade glatt och kunde därmed lättat stå och se på hur käre grannen först slog sönder grinden, sedan en hörnstolpe. Sedan tittade jag på när han gick hem.

För säkerhets skull låste jag in både mig och hundarna i huset, medan magen kurrade pillemariskt. Bilden av ett tomt kylskåp som ekar när man tittar in i det, gör att man känner sig mer hungrig än någonsin.

Och om det inte vore jobbigt nog med en sådan här dag för en sådan som mig, ja, då är det ju så att den 13 Maj även är en årsdag. En sådan årsdag som man inte firar, men som man aldrig glömmer.
Så nu står det ett ljus här och fladdrar på bordet och ännu ett vid en gammalt fotografi på gamla skänken.

Jag tänker på dig Kära Pappa.
Varje dag, inte bara denna dag. Men detta är dagen då du flydde eländet, eller tog semester snarare. Somnade in och valde att inte vakna upp. Den dag då ditt ljus slocknade, ditt hjärta slutade slå och din själ blev en himlakropp som aldrig dör.
Så på ett sätt är du inte borta, bara någon annanstans.
Men det gör inte sorgen och saknaden lättare att leva med.
Jag tänker väldigt mycket på dig, min Kära Älskade Pappa. <3