Fars Dag

Även om du inte lever så är du alltid min pappa och denna dagen kommer jag alltid att tillägna dig.

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Tio år

För tio år sedan somnade du in.
När jag tänker på det känns det fortfarande som igår. Jag minns ganska exakt alla detaljer, vad som sades, vad som gjordes och hur jag kände.
Och jag gråter lika mycket idag som då.
Du är väldigt saknad kära Pappa. <3 p="">

I wish there was visiting hours in heaven

Idag Pappa, är det nio år sedan du somnade in efter flera dagars kämpande inne på IVA.

Jag vet inte om du somnade lugnt och stilla, men jag vill gärna tro det. 

Jag vill låta bilden i mitt inre tro att när maskinerna stängdes av och slangarna togs bort, då somnade du in utan komplikationer och försvann lugnt in i evigheten.

Och i evigheten fann du ro och du hittade det starka kärleksfulla ljuset som man hör talas om. 
Där togs du emot av alla som redan finns där. 
Farmor och Farfar. Mormor. Gunnel. Och alla andra kära där borta.
Kanske kom även Morfar dit och sade hej och välkommen.

Jag satt på berget vid sjön den där kvällen och bad dem alla där uppe att se till att du skulle få det finaste av mottaganden och det mysigaste rummet med den bästa utsikten.

Jag vet inte om det blev så, men jag vill gärna tro det.

Jag har inte varit till graven idag och tänt ljus som jag brukar. Jag ber om ursäkt för det.

Jag försöker spara de få slantarna som finns kvar vet du.

Men jag har tänkt på dig hela dagen. 

Inte bara idag, jag tänker på dig ofta. 

Jag undrar vad du gör och hur du har det?

Jag minns saker vi gjorde och sånger du sjöng. 
Jag minns ditt skratt och din lätta, öppna naturliga personlighet.

Jag minns inte de dåliga sakerna, jag minns de bra. Så oroa dig inte över om du inte var en tillräckligt bra far. 

För mig är, och kommer du alltid att vara den bästa.

JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.

En resa

Jag satte mig att meditera en stund under kvällen idag.
Jag har inte gjort det på över ett år och kände mig mer än ringrostig. Men när jag bad om lite hjälp så slappnade jag av och fick mig en resa med mycket känslor och väldigt mycket ljus.

Jag skrev ner några ord som "kom" på en lapp efteråt.

Kärlek
Barn
Föräldrar
Lyssna
Älska
Rosa

Går runt med en väldigt lätt och bra känsla efteråt. Jag borde meditera oftare, för det gör mig gott och får mig att se saker i ett annat ljus.

Bara fantasier...tänker nog en del.
Om det så är så är jag gudaglad ändå, för tänk att man kan få så otroligt mycket kärlek av sin bortgångne pappa genom att blunda, andas och slappna av. Och att känna det så länge efteråt.
Då är jag glad om jag har så stark fantasi.
Jag önskar att ni har så mycket av den själva, så att ni få kan uppleva det samma.

Grattis Pappa

...på Fars dag.

Tyvärr orkar jag inte åka till dig på kyrkogården, för jag mår inte alls bra. Men här hemma lyser det ljus för dig och jag tänker på dig.

Alla Helgons Dag

Idag tänder jag ljus för alla där uppe
Som jag saknar här nere

Dagarna rusar

Så kom och gick helgen.
I lördags följde jag med och blev bjuden på gott grillat hemma hos dejtens mamma och styvfar och senare samma kväll såg vi Loreen vinna Eurovision Song Contest för Sveriges räkning. Grattis Loreen!

Söndag var lagom, varm, loj och skön. FFH i all ära, men jag tror att den börjar tröttna lite på mig faktiskt. Jag grillade en köttbit på kvällen och tittade på film.
På måndagen kom dejten ut på kvällen och vi grillade igen. Det är liksom den tiden, det vädret nu. Och grillat är så gott!

Idag är det tisdag.
Dejten följde med mig till pappas grav för vattning, men väl där var blommorna som jag planterade för mindre än 2 veckor sedan nästintill döda av värmen som varit. Typiskt! :(
Vi vattnade gravarna, gick in i lokala bykyrkan och tittade på sköldar, innan vi besökte nyöppnade byaffären på hemvägen. Och hem kom vi - och grillade för fjärde dagen i rad!

Imorgon är det onsdag och läkarbesök och provtagning.
Jag inser att dagarna fullkomligen rusar och att det snart är helg igen.
Just den här veckan hoppas jag på bra dagar, gott om tid och tur. Flyt! För på lördag ska jag ha fest för stallfolket här hemma på altanen och jag behöver planera mer, handla mer, göra mer och städa!

Den här veckan behöver jag ha, så jag hoppas att jag får den.
Jag hoppas, önskar och ber om att jag får ha den.

Idag är det åtta år sedan

Idag är det åtta år sedan min pappa somnade in.
Det känns fortfarande som igår.

Drömland

Jag vaknade denna dag utav att mitt ansikte var indränkt i tusen tårar och jag ropade "Pappa, pappa!" flera gånger.
Jag minns att jag i nattens drömland besökte barndomshemmet som var stökigt, rörigt, tomt, skitigt och mörkt. Det luktade rök och ruttet och det enda som stod helt och kvar på sin plats, om än dammigt, var alla pappas böcker i bokhyllorna.

Alla pappas böcker som vi (på riktigt, inte i drömmen) slängde när han och mamma flyttade ifrån barndomshemmet, för vi visste inte vart vi skulle göra av det.
Det gjorde hemskt ont att slänga de där böckerna och allra helst ville jag lägga allihop i lådor och ta med hem, men jag bodde så litet då och det fanns ingen plats. De hade blivit förstörda i skjulet som det både blåste och regnade in i. Det fanns ingenstans att göra av dem!
Jag har i alla år därefter ångrat detta och hade verkligen velat ha kvar pappas böcker, ställa upp dem i mina hyllor och läsa dem under min livstid.

I drömmen kändes den där smärtan extra hårt och tillslut hittade jag även alla gamla fotoalbum i en annan hylla. Fotoalbum som jag inte har sett sedan barnsben, för de har också försvunnit.
Då släppte alla spärrar och jag kände mig bara så ensam och liten.
Jag visste i drömmen att pappa var död och att mamma var någon annanstans, men jag ropade efter pappa och helt plötsligt så stod han där.
I för stora, utslitna jeans och en av sina stickade tröjor. Den grå med fasaner.

Så rann tårarna och med kinden tryckt emot hans tröja så grät jag ut min sorg över att han är borta och att jag känner mig så ensam och otillräcklig.
Och där stod vi tills jag vaknade.

Idag går jag alltså bara runt och tänker på pappa och grinar hela tiden.

Fars Dag

Grattis Pappa på Fars Dag <3

Med en enkel tulipan

Idag skulle min pappa ha fyllt 62 år.
Den sista födelsedagen för pappa som jag egentligen minns, är hans 50-årsdag.
Han var så vacker i sin grå finkostym och han var så glad och tacksam över alla presenter och släkten, vännerna som kom.
Det var så lätt att se när pappa var nöjd med livet.
Jag önskar att han hade fått vara det oftare. Och längre.

Men oavsett vad som hände på vägen, så är han min pappa och kommer alltid att vara det. Och det är jag stolt över.
Idag är det din födelsedag pappa. Jag saknar dig.

Krasch

Igår kväll kraschade Blogger som handhar min blogg. Därför försvann några inlägg, men enligt Blogger så ska de komma tillbaka. Undrar när? Det märks väl.

Idag är det fredagen den 13 maj. Fredagen den 13:e, en sk. "otursdag".
Jag har alltid sett den som tvärtom, för fredagen den 13:e brukar vara en sådan dag som allt bara klaffar för mig. Men idag fick jag tji för det.

Dagen började med att jag i godan ro satt och vilade i värmen ute på altanen. Som vanligt dök en drös med getingar upp, men varför ställa till med en scen för det? De brukar ju bara flyga runt, surra lite och flyga iväg igen.
Denna gång fick jag närkontakt av tredje graden då en slog sig ned på min fot, nyfiket kröp över stortån och...AAAJJJ! Helvetet bet mig, helt jäkla oprovocerat dessutom!
Jäkla, förbannade...*********, *******..!

Jag är inte allergisk, men lite känslig, så jag fick lägga mig ned på köksgolvet några timmar tills den värsta svullnaden lagt sig.
Till slut tyckte hundarna att de behövde ut, så det var bara att påbörja uppstigning av femte graden.

Inte hinner de vara ute i den inhägnade trädgården förrän det skriks och skälls av åttonde graden utanför.
Slänger ett getöga i fönstret och ser en av två hundar INNE i trädgården, den andra springer i 120 utanför, ute på vägen, samtidigt som två andra lösa hundar, deras ägare och dess cyklar försökte ta sig samman och hitta in på vägkanten.
Klockan har precis slagit halv fem och trafiken är tyngre än vanligt vid den tiden.
Nu löste sig allt, alla överlevde, alla hundar fångades in och jag insåg att vår största hund lyckats pressa sig ut under staketet, en yta på ca 8x12 cm.
Sambon jobbade förstås, så den rara grannen(som både var hundägare och cyklist) erbjöd sig att slå ned några stolp och på så sätt trycka ned staketnätet lite.
Jag tackade glatt och kunde därmed lättat stå och se på hur käre grannen först slog sönder grinden, sedan en hörnstolpe. Sedan tittade jag på när han gick hem.

För säkerhets skull låste jag in både mig och hundarna i huset, medan magen kurrade pillemariskt. Bilden av ett tomt kylskåp som ekar när man tittar in i det, gör att man känner sig mer hungrig än någonsin.

Och om det inte vore jobbigt nog med en sådan här dag för en sådan som mig, ja, då är det ju så att den 13 Maj även är en årsdag. En sådan årsdag som man inte firar, men som man aldrig glömmer.
Så nu står det ett ljus här och fladdrar på bordet och ännu ett vid en gammalt fotografi på gamla skänken.

Jag tänker på dig Kära Pappa.
Varje dag, inte bara denna dag. Men detta är dagen då du flydde eländet, eller tog semester snarare. Somnade in och valde att inte vakna upp. Den dag då ditt ljus slocknade, ditt hjärta slutade slå och din själ blev en himlakropp som aldrig dör.
Så på ett sätt är du inte borta, bara någon annanstans.
Men det gör inte sorgen och saknaden lättare att leva med.
Jag tänker väldigt mycket på dig, min Kära Älskade Pappa. <3

Flyttlådor, minnen och pappas jobb

Det är mitt i natten. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut i mörkret genom stora, nakna fönster.
Inga gardiner, inte ens stängerna är kvar. Nyputsade av bästa svärmor några timmar tidigare.

Det ekar kusligt om man går in i det annars så mysiga vardagsrummet.
Det ekar lite i köket också, trots att det fortfarande är belamrat med flyttlådor och säckar med sänglinne och nytvättade kläder som ingen orkat vika.

Det kördes två flyttlass tidigare under kvällen med stora flyttbussen som svärfar lånat ifrån sitt jobb.
Vardagsrummet tömdes. Alla böcker i sina lådor åkte iväg. Alla filmerna, alla fotografierna och ena lådan med julsaker står nu allena i det nya huset.
I det snart gamla huset sitter vi och djuren.
Det är fortfarande drivor med flyttlådor staplade i hela köket.
Sovrummet är fortfarande fullt möblerat. Data-/gäst-/förrådsrummet är lika fullt möblerat. Liksom hallen och toaletten.
På toaletten surrar näst sista maskinen tvätt. Imorgon bitti ska den sista maskinen köras. Det blir sängkläderna som fortfarande är kvar i sängen. Sista natten i det snart gamla huset.

Det känns vemodigt.
Jag vill faktiskt inte flytta. Jag trivs så bra här.
Jag gillar att sitta och titta ut över sjön när jag äter frukost.
Jag gillar att fotografera båtarna och alla himlens färger ifrån vår altan.
Jag tycker om att titta på när hästarna noppar gräs i hagen. Blåser vinden emot mig känner jag deras härliga lukt, och minnen uppenbarar sig i hjärnan. Fina minnen av fina djur, fina vänner.

Över sjön ligger pappas gamla arbetsplats.
Ingen vidare utsikt egentligen, med en stor, grå betongklump.
Men den har minnen med sig den också. Minnen av pappa.
Minnen när vi fiskade på kajen intill betongklumpen, men inte fick upp fisk utan - mopeder(!).

Solen värmer underbart ute på altanen, där även snön lyser upp så vackert.
När det regnar, så smattrar det så högt på taket i vardagsrummet att man inte kan höra vad de säger på TV:n.
Den underbara värmen och det varma ljuset när kaminen i köket sprakar upp i en eld.

Jag kommer att sakna det här huset och dess ljus väldigt mycket.

Man kan skratta sig lättare

Så mycket ledsamt på en gång.
Dödsfall, om inte nära inpå, så ändå så påtagligt och med så mycket eftertanke.
Jag tänker på dig S, varje dag och varje kväll.
All värme, all god energi och all kärlek till dig.

Jag vet inte om ni hittat in på bloggen om Anna och hennes kamp emot den aggressiva cancern som drabbade henne som nybliven mor.
Jag hittade in på den av en slump för längesedan, därför känns det extra jobbigt att läsa hennes sambos rader om hur Annas låga flämtat till och slocknat.
Jag grät floder för varje mening, varje ord. Jag gråter ännu bara jag tänker på det.
Hur mycket smärta ska en människa behöva genomlida och hur mycket smärta ska de anhöriga behöva genomlida?

Döden drabbar oss alla mer eller mindre genom livet, den är oåterkallelig.
Sorgen är alltid svår att bära, men med åren så tonas den ned lite. Och man minns ändå allt det goda, det bra och det roliga, hellre än det hemska, mörka och smärtsamma.

Häromdagen gick jag och sambon in i nyöppnade ICA och där var det folk vill jag lova. Nyhetens behag har minsann inte lagt sig och vi armbågade oss fram som apor i bur genom hela affären och den långa tiden i kön.
Väl där i affären så började jag tänka på min pappa. Vi åkte alltid och handlade varje månad till han och mamma, bara han och jag.

Min pappa var inte rädd för att göra bort sig på något sätt.
Tänkte han på något så sa han det gärna, högt och klart så att alla runt omkring onekligen kunde missa vad han sa.
Att han gärna klämde kommentarer som handlade om tjocka fruntimmer som handlade upp hela affären, om illaluktande farbröder med otäck hosta eller skelögda barn, det bekom honom inte ett endaste dugg.
Han kunde stå och fisa högljutt i den värsta familjeruschen och gjorde grimaser till barnet i kundvagnen bredvid.
Ibland skrattade barnet förtjust, ibland började det gråta... Pappa skrattade dock alltid roat, oavsett slutresultat.
Han älskade att gå runt och sjunga och tralla och kunde sjunga samma låt om och om igen i timmar.
Ibland kunde jag be honom sjunga någon annan bit och då brukade han fråga vad han skulle sjunga istället.

"Vad som helst, bara något annat än den där", sa jag.

Varpå han funderade noggrant och länge innan han tog ton - för samma låt som han sjöng fem minuter tidigare.

I början, de där första åren av våra månadsturer, då var jag fortfarande så ung att jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt. Jag ville helst bara sjunka ned genom jorden eller dö.
Precis som alla andra ungdomar som skäms ögonen ur sig över sina föräldrar.
Men de senare av åren, då jag blivit vuxen nog att skratta(eller vuxen nog att inse det roliga i allt dumt), så gick jag och kunde nästan inte sluta skratta bredvid pappa.
Han var den härligaste av glädjespridare utan att veta om det. Och att bjuda så på sig själv att han nästan gjorde sig själv till åtlöje, det var så strongt.
Han var så modig min pappa.

Så när vi gick där i den överfulla affären, då tänkte jag på hur det hade varit att gå där med honom. Och jag har inte kunnat sluta skratta sedan dess.
Så mycket tokiga minnen som jag bara älskar att ha med mig.

Allra helst önskar jag ju att jag fortfarande kunde ha pappa i livet, men livet vill ju som vi alla vet, inte alltid som en själv.
Men minnena har man alltid kvar och bilderna.
Och när jag sitter här och skriver så kan jag fortfarande höra pappas röst när han sjunger där i affären.

"Oh, oobee doo! Jag vill ju va som du-u-u
Jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
Det vill jag nu-u-u
Ett djur som ja-a-ag
det lär sig bra, bli en människa-a-a!"