Ytlig och opersonlig - och bitter

Jag vet att bloggen har blivit opersonlig och kanske lite ytlig också.
Men händerna värker så illa, så ofta, samtidigt som hjärnan har så jobbigt mycket kreativitet som måste få komma ut på något sätt.
Att "tema-inkränkta" bloggen var ett sätt att hålla ångan uppe, lite kreativitet får komma ut och jag känner att jag gör NÅGOT.
Det är viktigt.

Jag mår inte så bra. Det är mer än bara smärta som trasar.
Kroppen krasar, självkänslan rasar, det sociala trasar, förhållandet trasar...
Det finns nog bara en sak som inte jäklas med mig och mitt liv för tillfället och det är - otroligt nog - Försäkringskassan!
Visst har de sänkt min sjukpeng och det är ju lite surt. Den var ju inte överdrivet hög innan heller menar jag. Men jag höll faktiskt på att bli utförsäkrad ännu en gång och fick frist ett tag till.
Jag tackar väldigt mycket för den fristen, för det hade tagit knäcken på mig att bli utförsäkrad igen, tillsammans med allt det andra.

Det gör så jäkla ont hela tiden. Bättre vissa dagar, men mest sämre.
Jag sover bäst uppkopplad på TENS-apparaten, även om jag egentligen inte får sova med den för sjukgymnasten.
Jag har extremt mycket vätska i kroppen och trots att kortisondosen har sänkts så gör det ingen skillnad. Rör jag mig lite så svullnar jag upp helt sjukligt.
Min läkare pratade om hjärta, lever och njurar - kroppsdelar som ofta problemen härrör ifrån. Men de hittar inget synligt fel.
Jag kissar blod emellanåt. Jag har väldigt ofta ont i magen. Och jag vaknar ofta av att jag har hjärtklappning. I vila!
Och så denna vätska överallt...

Jag känner mig inte som en fet, ful och stelbent människa innerst inne. Har tvärtom alltid haft en något (vriden) inre bild av mig som smärt, smidig, glättig och lite småsöt.
Så därför gör det så ont att stå där, rakt upp och ned och titta sig själv i spegeln. Knappt se sina egna ögon i grisansiktet. Inte vara halv, utan tredubbel.
Sist jag var på sjukhuset frågade en kvinna mig hur långt jag hade kvar? Jag fattade inte då. Direkt jag ställer mig framför helkroppsspegeln i profil så fattar jag. Jag ser ta mig fasen höggravid ut!
Och då kommer tårarna som ett expressbrev, för är det något jag verkligen önskar mest av allt i hela världen, så är det att få bli mamma.

Och där raserar det sociala och förhållandet.
Man ska vara två om att skaffa barn, men jag är bara en. Och det har blivit en så sjuklig längtan hos mig att jag väljer bort vänner, familj och bekanta med barn. Något som de flesta har.
Mitt eget val, mitt eget fel. Jag får skylla mig själv.
Men det gör så ont. Varför får alla andra bli mammor men inte jag?
Även om jag väljer bort så mycket jag kan för att undvika barn, mammor, pappor, familjer, så lyckas jag dåligt.
Jag ser gravida magar, barnvagnar, glada ungar, glada föräldrar, ledsna barn som behöver tröst, barn som leker...de är överallt. Överallt.

Läkarna gav mig 100% fritt fram för barn redan i höstas. Och nu tjatar de nästan.
"Du blir 33 år snart och din kropp fungerar inte längre som den borde. Du har inte så mycket tid!"

Jag känner mig inte alls stressad. Inte ett dugg. Bara helt jäkla hysteriskt!
Och så faller hela tanken, hela livet, hela drömmen på den där andra människan.
Inte är det speciellt schysst förstås.

Men vad trodde han egentligen? Jag är ju faktiskt snart 33 och han kallar mig personligen för "gammal" och "tant".
Vi har varit ihop i 4,5 år, bott ihop i 4 år, varit förlovade i 2,5 år. Delad ekonomi, bor i hus, vovve...och herregud vad jag älskar honom!
Han är ju minsann mannen i mitt liv. Min stora kärlek!
Men brukar man liksom inte fortsätta på den där utvecklingsstegen?
Eller är det bara i min hjärna? Har min dröm varit snedvriden och felaktig?
Varför vill inte han? Är det för att det är jag, är det mig som felet ligger hos?
Jag känner mig så otroligt kränkt och ledsen över att han inte vill planera framtid med mig. Jag trodde att det var vi, inte jag - ensam!
Vi har fastnat på vägen. Totalt. Och det knäcker mig.
Säkert honom också.

Nu ska jag inte hänga ut någon eller skälla. Men jag har ingen att riktigt prata med, vända mig till, ventilera.
Det finns de som erbjudit sig, det ska tilläggas. Flerbarnsmammor, småbarnsmammor, gravida...
Jag är ledsen, men jag kan inte. Och jag mår så jäkla dåligt över att jag inte kan, för jag saknar er.
Jag saknar att inte längre vara en del av er och era liv.
Jag saknar att inte ha någon familj precis som ni har.
Ni kan skratta er lyckliga varje dag och jag hoppas att ni gör det också. Det unnar jag er verkligen.
Jag är avundsjuk som fasen på er. Bitter som bara en fet kvinna utan ungar kan vara.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till och världen visar sig bara från sin mörka sida.
Och jag känner mig så fruktansvärt ensam.