Lördag.
Jag känner ingenting. Är ensam. Hundarna ligger som i dvala.
Känns tomt. Känner mig tom. Men ändå lugn.
Det är en ganska rofylld känsla, trots tomheten och tystnaden.
Ingen stress, ingen rastlöshet. Inga tankar, inga myrkrypningar.
Värk förstås. Men ingen överhängande som gör mig illa egentligen.
Den där dagliga som alltid finns har jag nästan blivit immun emot. Jag känner den bara om jag tänker efter och låter mig känna på den.
Den känns konstigt nog bäst att ta på när det gör ont i hjärtat.
Idag gör det inte ont i hjärtat.
Är det för att mitt hjärta har blivit asfalt och ligger där på en bakgata och glipar som en liten spricka, endast lömsk nog för en smalhjulad cyklist?
Tillräckligt överkörd och på väg att glömmas bort.
Är det därför det känns så tomt?
Men det kunde ha varit värre.
Det kunde ha gjort fruktansvärt ont, i leder, i hjärta, i muskler, i huvudet.
Det kunde ha krupit i hela kroppen och jag hade inte kunnat röra mig alls.
Det kunde ha varit värre än bara tomt.
Det enda jag behöver fundera på idag, är när jag orkar äta lite.
Och det är kanske tillräckligt just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar