Drömmar - blir de någonsin på riktigt

Det är mycket barn på TV nu.
SVT sänder Barn till varje pris på måndagar och TV3 visar Drömmen om ett barn på torsdagar.

Jag sitter bänkad vid båda kanaltiderna och grinar ögonen ur mig varje gång.
Är ledsen och känner att det är så orättvist för de här stackarna som så gärna vill i massor, men så går det inte. Eller tar tid. Lång tid. Och massor med pengar lägger de ut, allt för att komma ett steg närmare till fulltalig lycka och rikedom - att få bli förälder.

Jag känner så med dem. Det gör så ont. Jag gråter med dem, men kanske mest för min egen del.
För att jag känner igen det de pratar om, känner igen känslorna och saknaden. Längtan som är så obeskrivlig att tårarna rinner bara för att det längtas så mycket att det gör ont.
Varför inte jag?
Vill helst skriva varför inte vi, men det är bara att inse fakta. Jag står själv med min längtan och ensam måste jag ta tag i den.
Det är endera det, eller låta tiden ha sin gilla gång och fastna i något grått ludd på vägen som aldrig kommer att försvinna.

Jag drömmer ju till och från väldigt starka och närvarande drömmar och jag lyssnar ganska mycket på dem och tar dem till mig.
Ibland blir jag tillsagd i drömmen vad jag ska titta eller lyssna extra mycket på eller att jag ska föra den vidare till den det berör. Låter säkert skumt, jag vet...
I allafall, för ca ett halvår sedan drömde jag väldigt tydligt att jag ammade ett barn och sedan tittade jag upp på en väggkalender som plötsligt hängde mitt framför ögonen på mig, sådär hastigt och olustigt som det bara kan göra när man drömmer. Det stod 2012 på kalendern.
Dagen efter sa jag till dåvarande sambon att jag ska ha barn nästa år.

Jag sa inte VI. Jag sa JAG.
Han reagerade förstås inte. Hörde nog inte ens. Hade nog sina hörlurar på sig.
Jag insåg ganska nyligen att jag sa de där orden till mig själv. För mig själv. För de gällde mig.
Det är mitt liv. Mitt beslut. Som jag måste fatta.

Senaste veckorna har jag tänkt mycket på hur jag ska gå tillväga för att göra det på egen hand.
Men igår fick jag antydningar om att det kanske inte behöver bli så, att jag kanske inte blir själv.
Precis som jag brukar, så bromsar jag när jag plötsligt hör alternativ.
En inre röst säger "avvakta till nästa år och se om det stämmer."
Den andra rösten säger "vänta för i helvete inte, du har väntat tillräckligt!"

Låter jag förvirrad så är det för att jag är det.
Men oavsett så kostar allt pengar och att åka utomlands för att försöka bli gravid är ingen gratishistoria, det kan jag tala om. Så hur det än blir, så behöver jag spara pengar.
Så det kanske inte är möjligt förrän nästa år ändå?

Jag vet att det här kan verka som ett konstigt inlägg för er som inte förstår. Men jag måste få skriva av mig mina tankar och rensa uppe i biblioteket lite.
Ni får stå ut eller strunta i att läsa om det blir för mycket "gagga" :)