Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.

Nu känns det tomt

Idag är det en sådan där dag då allt bara känns tråkigt, dystert, ensamt och tomt.

Jag försökte tappert hitta fikakamrat under dagen, men de jag började fråga hade en massa annat för sig och till slut tappade jag lusten att jaga gäst.
Om de vill, så kan de ju faktiskt komma hit på eget bevåg eller höra av sig på detsamma och det gör de ju faktiskt titt som tätt också.
Det var bara att jag verkligen kände att jag behövde ha någon här idag. Någon som bara var.

Jag trivs med ensamhet i vanliga fall, jag vet inte varför det plötsligt blev så jobbigt idag.
Det började redan när jag slog upp ögonen i morse.
Sängen kändes så stor och övergiven och redan där och då, inkrupen i jättetäcket, så kände jag en stor sorg över att jag vaknade upp ensam.
Hade det inte varit för hundarna, så hade jag legat kvar och gråtit resten av dagen. Jag hade skitigt fullständigt i om så hela huset frös till is.

Jag vet att alla har "sina dagar". Men det här kändes lite för mycket för mig.
Nog för att jag är känslig, men stundtals under dagen har jag känt mig så övergiven och oälskad, och känslan har varit så svår och stark att det skulle kunna ha varit så under en livstid.
Ett riktigt svårmodigt allena-mörker. En hel värld med bara mig, alla andra har åkt till månen i limousiner.
De lämnade dock några konserver. För gammal vänskaps skull.

Det är - tack och lov - bara en känsla och den infann sig av alla dagar idag.
Varför vet jag inte.
Men jag hoppas innerligt att den inte finns kvar där bredvid mig i sängen när jag vaknar imorgon igen.

Som en spricka i asfalt

Lördag.
Jag känner ingenting. Är ensam. Hundarna ligger som i dvala.
Känns tomt. Känner mig tom. Men ändå lugn.
Det är en ganska rofylld känsla, trots tomheten och tystnaden.
Ingen stress, ingen rastlöshet. Inga tankar, inga myrkrypningar.

Värk förstås. Men ingen överhängande som gör mig illa egentligen.
Den där dagliga som alltid finns har jag nästan blivit immun emot. Jag känner den bara om jag tänker efter och låter mig känna på den.
Den känns konstigt nog bäst att ta på när det gör ont i hjärtat.
Idag gör det inte ont i hjärtat.

Är det för att mitt hjärta har blivit asfalt och ligger där på en bakgata och glipar som en liten spricka, endast lömsk nog för en smalhjulad cyklist?
Tillräckligt överkörd och på väg att glömmas bort.
Är det därför det känns så tomt?

Men det kunde ha varit värre.
Det kunde ha gjort fruktansvärt ont, i leder, i hjärta, i muskler, i huvudet.
Det kunde ha krupit i hela kroppen och jag hade inte kunnat röra mig alls.
Det kunde ha varit värre än bara tomt.

Det enda jag behöver fundera på idag, är när jag orkar äta lite.
Och det är kanske tillräckligt just idag.

"Det är inte en rättighet...

...att få barn säger många.
Och det är ju ganska lätt att säga om man redan har barn eller har lätt kan skaffa dem, eller hur?"

Som nybliven singel går tankegången på ganska många saker just nu.
Det är först sista dagarna som barntankarna har börjat mala igen.
Framtidsutsikterna på den fronten ser ju inte så ljusa ut tyvärr.

I Augusti 2010, för över ett år sedan, sa min läkare att jag borde försöka skaffa barn inom ett år.
"Jag ger dig ett år".
Så sa hon. För min kropp hade börjat protestera redan då.
Men min sambo, min stora livskärlek, ville inte på några villkors vis skaffa barn och det blev inte ett enda försök. Bara tårar och en ensamhet som kulminerade i en slitsam separation som ännu inte är färdig.

För 1,5 månad sedan tog det där året slut. Och strax därefter dog vårt förhållande.
I ungefär samma veva inträdde en stor mörk tomhet i hjärtetrakten på min kropp och jag ska nu försöka påbörja acceptansen att vara singel. Ensam.
Med tiden kommer det där hålet bli mindre och livet kommer att fortsätta. Jag vet det och jag kommer att kunna leva med det här senare.
Men att aldrig få bli mamma, att aldrig få barn, att se framtiden an utan den allra största av kärlekar...hur ska jag kunna leva med det? Den sorgen kommer aldrig att försvinna.

När jag väljer att berätta om min längtan och saknad så får jag ganska ofta höra att jag är dum eller självisk. Eller både och. Att jag troligen inte kommer kunna att ta hand om ett barn pga min ledsjukdom eller andra, ganska hårda saker som river upp det där hålet lite mer uti kanterna.
Jag vet att en del säger det med kärlek och omtanke om mitt eget bästa, men sen finns det de som inte gör det.
Jag säger det igen, vem fasen är du som talar om vad jag inte kan??
Vad jag inte bör, vad jag inte får.

En mamma sa i ett program om barnlöshet på TV ikväll:
"Det är inte en rättighet att få barn säger många. Och det är ju ganska lätt att säga om man redan har barn eller har lätt kan skaffa dem, eller hur?"

Jag andas igen...

...men det är fasen inte mer än så heller.
Min värld har rasat samman.

Jag hoppas att din värld ser betydligt bättre och ljusare ut.

Hjärtesorg

Jag insåg nyss att jag gick in i väggen igår och ungefär samtidigt knorrade magen lite diskret.
När åt jag senast? I torsdags tror jag. En korv med smält ost på.
Inte ens kaffe har jag druckit.
Jag har huvudvärk. Ögonen är uttorkade. Jag får inte sova.
Hundarna beter sig konstigt, de känner av att allt inte är som det ska. De har fått mat i allafall, så tro inte att jag glömmer dem även om jag själv håller på att gå under.

Jag är ensam.
Jag tror att jag ska ta en paus.
Men jag kommer tillbaka. När jag orkar andas igen.

Broken

Hur länge ska jag behöva vänta? När ska det äntligen få bli min tur?

Stora hagelkorn som det står "STRESS" på

Igår var sista dagen för att skicka julkort med julfrimärke - om man ska vara säker på att de kommer fram innan jul.

Vi brukar alltid beställa julkort med eget fotografi som bild, så även i år. Men de har inte kommit!
Jag ringde tillverkaren(som vi använt i flera år, många plus och rekommendationer!) i onsdags, för då började jag känna mig aningens stressad.
En trevlig och tillmötesgående arbetande på företaget svarade att vårt brev - som ska gå direkt till brevlåda, inget vi behöver hämta ut - skickades ifrån dem i måndags. Med A-post.
När man skickar något med A-post, så ska det inte ta mer tid än en vardag i postgång för brevet att komma fram.

Igår, torsdag. Tredje dagen ute i Sverige för våra julkort.
Brevbäraren delade ut "kvällsposten" närmare kl. 18 denna dag, men fanns där några julkort? Icke!
Vi bestämde under samtalet med företaget att jag skulle återkomma på torsdagen om julkorten fortfarande inte kommit, så att de kunde ringa Posten och se över vart brevet hade tagit vägen.
Men efter som brevbäringen är så sen, så hade ju julkortföretagets växel förstås stängt när jag ringde igår kväll.

Jag har haft riktigt usla dagar i ett par veckor, till och från. Det sliter hårt.
När väl alla adventsstakar och julgardiner kommit på plats för nära tre veckor sedan, så dog jag lite grann.
Jag har inte orkat julpyssla alls.
Jag vill så gärna och mår otroligt dåligt över de gamla porslinstomtarna som ligger nedpackade i en flyttlåda och längtar ut.
Men jag orkar inte. Och så blir jag så stressad, och då orkar jag absolut inte.

Idag är det fredag den 17 December, 2010.
Vi har inte skickat julkort.
Vi har inga julkort att skicka.
Jag har inte julpysslat.
Jag har 90% av alla julklappar kvar att inhandla.
Jag har inga pengar förrän tidigast den 21:e.
Vi har inte börjat baka och förbereda mat inför Jul, trots att vi ska ha gäster både Julafton, Juldagen och Annandagen.
Vi har inte städat...

Det värker nog mer i mitt huvud nu, än i resten av kroppen.
Sparlågan är slut och jag vet inte om jag ska skylla på julkorten som saknas eller om det är något annat som inte vill komma till ro.
ALDRIG någonsin tidigare har jag varit så sjuk, så stressad, så dålig eller så ledsen att jag inte kunnat firat Jul på mitt heliga lilla vis trots allt.
Ska detta bli den första riktiga katastrofjulen?

Det hjärta som svider

Visst gör det ont när knoppar brister

Men det är värre när blommorna vissnar och dör