Juni

Förkyld. Övriga familjen lika, mer eller mindre förkylda.

Sitter på toaletten mitt i natten och funderar över alla oseriösa människor på Facebook.
Varför lägga ut saker till försäljning om man inte vill genomföra affären?
Varför erbjuda klipp och hårfärgning hemma i sitt kök till ett kraftigt reducerat pris, boka in dag, men inte tid och sedan "försvinna"? För att återuppta kontakt två dagar senare och vill boka in en ny dag?
Varför ens lägga ut en annons/förfrågan från första stund?
Alla dessa som sitter och budar på Tradera, men aldrig genomför affären. Hur i helskotta tänker de?

Har några annonser ute på Blocket nu. Då både jag och sambon är sjukskrivna och har en tuff ekonomisk sits, så tänkte jag sälja av lite grejer. Få in pengar för att göra något roligt med barnen i sommar.
Fick mailsvar på ena annonsen:

"Hej jag heter M och vill köpa ditt bord. Jag ger mer än vad du begärt om du kan skicka det till mig och vi delar på frakten. Jag bor i Norrland. Kolla Bussgods om du är intresserad."

Meddelade M att jag inte hade lust med någon förlustaffär, då Bussgods kostade nästan dubbla bordspriset.
Bad honom hämta bordet på egen hand och stå för resan själv.

Vem fasen köper ett enkelt sketet soffbord 90 mil hemifrån?? Det är inte rimligt någonstans!
M kanske var ett troll förvisso. Är väldigt gott om dem nu för tiden.
Är tyvärr allt för gott om väldigt mycket som är dåligt nu för tiden.
Troll, krig, hot, mord, trakasserier.

Hur ska jag kunna skydda barnen ifrån allt av ondo?
Det skrämmer mig hur världen ser ut idag och hur människan har blivit.
Jag ser heller inget ljus i tunneln. Mörkret är här för att stanna.
Överallt är det svart, det kryper upp troll ur kloakerna och bakom varje husfasad väntar giriga, sinnessjuka människor.

Margit Sandemos bokserie "Det tredje riket". Kom och rädda min familj!

Första Advent

Inte en stake, inte en stjärna.
Advent får vänta lite på sig i vårt hem i år.

Har åkt på något fuffens och ligger i hög feber medan ledvärk springer runt i hela kroppen. Titt som tätt måste jag in på toaletten och göra prekära behov också.
Vad är det för skit jag drabbats av egentligen?

Så som jag frös natt till lördag, jag har nog inte ens frusit hälften så mycket tidigare. Jag kunde inte prata, skakade som en jordbävning och krampade i händerna.
Sambon ville ringa ambulans!

Satt i badkaret och hade på så varmt vatten att jag borde ha bränt mig, men det gjorde ingen skillnad. Till slut tog febernedsättande tabletterna något och sambon bäddade in mig i sin morgonrock, dubbeltäcket och ett duntäcke i sängen. Sen svartnade allt.

Jag mår bättre nu, men är helt orkeslös. Det känns som om kroppen inte vill lyda och febern vill inte gå ned.
Det är mitt i natten denna första Advent, men jag ligger i mörkret och har myrkrypningar deluxe i båda benen. Och ont. Det gör ont i lederna.

Försöker få tiden att gå genom att skriva lite. Har lite ångest över att ingen Adventsbelysning hittat upp, men som tur är kommer det både en andra, en tredje och en fjärde Advent att lysa upp.
Det hinns med. Nu vill jag bara bli frisk.

April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

En lång vecka har nått sitt slut

Det har inte funnits vare sig tid eller ork denna vecka. För att skriva något alltså.
Alla lediga stunder (som inte har varit alltför många) har gått till vila och återhämtning.
Mestadels har veckan varit bra, med några få besvikelser. Men så är ju livet. Upp och ned.

Igår satt jag och tänkte att "nästa vecka blir det lugnare, skönt...".
Så slog jag upp almanackan idag och suckade.
Nej, det blir nog en lika tung vecka igen.

Ska vänta in ett besked som borde komma imorgon måndag, ev. på tisdag.
Rehab på onsdag.
Specialistläkarbesök på torsdag.
Rehab på fredag.
Evenemang på lördag (som jag sett fram emot i flera veckor, så jag hoppas verkligen att jag orkar!).
Handikappridning och kör på söndag.

Puh.
Ska jag orka en tuff vecka till?
Det är tufft och mycket emellanåt, men oftast brukar jag därefter få lite tid att komma till ro på, hämta andan, vila kroppen, vila knoppen, tills nästa gång det blir tufft och körigt.
Ofta orkar jag inte allt som är planerat heller, det blir avbokningar titt som tätt.
Så blev det denna vecka på en grej och så kan även bli nästa vecka. Det återstår att se vad som händer och hur jag mår.

Men snart ska jag ta en tidig kväll och hoppas på att få sova hela natten.
God natt på er!

Manlig förkylning

Har legat däckad sedan i onsdags i en av de värsta förkylningar jag någonsin utsatts för.
Jag tror att det är sambon som har smittat mig, varav jag är helt säker på att detta är vad männen kallar en "manlig förkylning". Värre än att föda barn.

Jag har åtminstone ingen feber längre, men jag är kraftigt svullen över ögonen och bihålorna spränger på. Sköljer näsan flera gånger om dagen med koksaltlösning och dricker vatten. Knaprar vitaminer. Tvingar i mig bär, nötter och spenat.
Men inget verkar hjälpa och nu har jag börjat hosta skrällande också.

Gick för första gången sedan i onsdags, idag ut på trappen och möttes av två blåsippor och en väldans massa knoppar på ingång.
Törs man tro att det är vår redan i Mars?
Minns att det snöade i slutet på Maj för två år sedan. Och i mitten av April förra året.
Ja, det är väl bara att vänta och se.

Självfinner jag det högst irriterande att solen står högt på blå himmel, medan jag mår för jäkligt och inte orkar något. :(

Vad är det som händer?

Men herre min je, vad är det som händer?
Jag som väl drömmer någon enstaka, rätt lam, mardröm per år, drömmer nu hiskeligt obehagliga drömmar nästan varje natt! :(

I natt var det en riktigt läskig demon som försökte förbanna mig och det kändes som att den fortfarande höll mig i armarna när jag vaknade.
Det låter kanske mest larvigt, men jag var livrädd och det kändes som att jag befann mig i livsfara. Hur jag än gjorde, vad jag än sa och försökte tillkalla som hjälp, så skrattade den bara och visade sina sylvassa tänder och tvingade mig se rakt in i dess nattsvarta ögon medan den manade på ett okänt och blodisande språk.

Jag vet att den flög ut genom sovrumsfönstret innan jag vaknade, men jag vet inte varför.
Blev den färdig med förbannelsen, var jobbet utfört och klart kanske..? :S
Något vet jag och det är att sömnen blir otroligt lidande så länge detta pågår, för jag vill ju verkligen inte somna.
Jag är faktiskt rädd för att sova.

FFH

FFH = Förkylning Från Helvetet.
Starten på det nya året börjar alltså med hög feber, halsont och ledvärk som skulle få vilken känslolös jäkel som helst att grina diamanter.

Jag ligger nedbäddad i soffan med tjocka duntäcket och överhettade vetekuddar.
Trots att sambon gick upp i ottan och började elda, så fryser jag snart av mig varenda ben i kroppen.

Men det går väl över.
Det är jobbigt att vi har fått kallgrader ute nu bara. Nu när jag fryser så förbannat.
Men det går väl över det med.

Skulle bara titta in och önska god fortsättning på det nya året till er alla.

Årets julklapp

Presentkort = årets julklapp?
Det verkar vara så i vårt fall åtminstone. Ja, då kan vi ju köpa det vi själva önskar.
Flera bra butiker som har mycket av olika saker har vi nu sammanlagt 2700:-(!) att shoppa loss för. Det tackar vi allra hjärtligast för!

Det blev en kort och ganska stillsam afton hos min ena bror och resten av min familj igår.
En enkel julmiddag och rask julklappsutdelning av brorsbarnen. Ännu raskare julklappsöppning, en kopp kaffe och sedan var det klart.

Det är verkligen barnens högtid och det känns extra jobbigt nu på jul att vi inte har några barn.
Ingen remissbekräftelse hann komma innan jul, ska vi våga hoppas på en lapp i brevlådan i mellandagarna?
Tror att jag för säkerhets skull ställer om väntan till efter nyår, så det inte blir så stora besvikelser hela tiden.
Efter nyår måste den ju komma. Och då har det dessutom gått över en månad sedan remissen skickades. En bekräftelse borde ju ha kommit för längesen känns det som, men...ja.
Jag måste nog släppa det lite nu tror jag.
Det är på gång, vi vet det. Vi litar på vår läkare.

Det är Annandag Jul och snart är det nyår.
Ett nytt år, ett som förhoppningsvis bådar gott och bär med sig mycket positivt och kanske får vi nästa år träffa den där lilla personen som vi längtar så mycket efter.
Jag hoppas verkligen det.

Kaosartat

Granen kom igår in och kläddes upp och blev sådär lagom urtjusig och...sned. Alldeles för sent upptäckte vi att hela granfoten var sned och först när halva granen var klädd såg vi missödet.
Men ingen hade ork att bry sig. Granen kläddes klart och står nu grön och sned i stugan.
Men den sprider ljus och värme och det är huvudsaken!

Idag blev det kaosartat. Alla julklappar skulle handlas.
Vi bestämde oss kvällen innan för att åka in lite tidigare än affärerna öppnade, för jag var tvungen att lämna blodprover innan jul och skulle göra detta innan den stora julshoppingen.
Men jag vaknade med halsont och feber och glömde väcka sambon.
Vi blev alltså sena från början.

För första gången i mitt liv svimmade jag när jag lämnade blodprover(!).
Det var en upplevelse kan jag säga. Inte blev det bättre av att sköterskan som tog proverna blev sur!
Först skällde hon över att jag inte talat om att jag inte tålde blod, varpå jag talade om att så inte var fallet. Då fick jag skäll för att jag inte ätit något innan, och då fortsatte jag att berätta att det hade jag visst. Bara en halvtimme innan för att vara exakt.
Då gick hon därifrån(!) och kom tillbaka med ännu sämre humör och berättade att hon tyvärr hade fått ta fikabröd ifrån personalrummet och ett glas mjölk ur deras kyl för att jag var så dum och svimmade.
Alltså...seriöst? Dålig dag eller bara fel jobb??

När jag kände mig bättre så skulle jag lämna ett urinprov innan jag fick gå, och efter det var klart så kom samma jäkla människa och skällde igen för att jag hade låst toalettdörren. För "tänk om jag hade svimmat inne på toaletten?!"
Kärringjäkeln kunde inte ens bemöda sig att besvara det halvhjärtade "GOD JUL!" som jag så artigt avgick ur laboratoriet med.
Det lustiga var att det befann sig både andra lab-patienter och kollegor till denna människa i samma rum och ingen reagerade vare sig på att jag svimmade eller hur personen bemötte detta.
Nästan som att det var standard?

Det blir iallafall aldrig några mer blodprover lämnade på denna VC, det är en sak som är säkert!
Förhoppningsvis så kommer jag inte att svimma någon mer gång heller, men oavsett så ska man väl inte bli behandlad illa om så är fallet.
När jag mötte upp sambon utanför och berättade varför det hade tagit så lång tid, så blev han rosenrasande och ville gå upp och läsa lusen av tanten.
Han hade gärna fått gjort det, men det hade säkerligen bara gått ut över honom själv i slutändan. Jag vara bara glad över stödet och att vi äntligen kom därifrån.

Fyra timmar senare var vi äntligen hemma.
Alvedon och en massa vatten och sedan däckade jag i soffan i tre timmar. Sambon däckade i sängen i två.
Jag har utökat halsontet och febern med en skrällig hosta och oroar mig för hur jag ska orka med julen.
Jullunch hos svärmor imorgon, förhoppningsvis förlöper allt lugnt och stilla.
Snabbmat och racerjulklappsutdelning hos brorsan på Juldagen.
Det är inga långa "pass", men det tar sjukt mycket på krafterna. Och när man redan är sjuk så är det än värre.
Jag önskar mig därför att jag vaknar frisk imorgon bitti.

När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Vi väntar vidare

Nu har vi fått läkartid till fertilitetsmottagningen. Om sex veckor. Drygt. Nästan sju. Eller det kanske är sju?
Orkar nästan inte bry mig längre. Ja, det är en sådan där likgiltig period just nu.

Vet inte riktigt vad det är med folk runt omkring. Tycker att jag har underbara och fina vänner som stöttar och peppar, men så finns det tyvärr några familjemedlemmar som kommer med smått dumma kommentarer.
Kanske försöker de bara vara realistiska, kanske skämtar de som jag gör ibland - lite kallt och hårt.

Men idag reagerade vi båda två ganska starkt när XX ifrågasatte varför det var så viktigt med barn.

"Är det hela världen att få barn då? Det är faktiskt inte allt, livet fortsätter ju oavsett. Måste ni verkligen ha barn? Man kan ju faktiskt vara barnvakt om man nu känner att man så gärna vill ha barn, och då skulle ni nog ångra er!"

Kommentarerna haglade i fem minuter efter att vi äntligen vågat berätta att vi sökt hjälp.
Vi hade väl hoppats på lite stöd, men fick smaka rottingen istället.
Frågorna är så klart befogade. Men det är inte de vi vill höra just nu.
Jag blev ställd och ledsen och kände mig otroligt tacksam när sambon genast tog rodret och rodde oss i land där och då.

Nu står vi tveksamma till om vi verkligen ska berätta vidare?
Vi kanske ska lägga locket på här och nu och kämpa på tillsammans istället?
Men vi kände båda att det nog är bra att berätta för närmsta familjen, för man vet ju inte vad som händer på vägen. Och familjen ska ju stå där i både vått och torrt, i glädje och sorg.
Eller det var vad vi trodde i allafall...  

Skit, skit, skit...

Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.

På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?

Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.

Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.

Depptider här igen

Det är en sådan där tårfylld och tragisk period i mitt liv igen.
Längtan, ångest, sorg... :(

Kära rara lilla katt, kom hem!

Tre år sedan sist och nu upprepar sig mardrömmen.
Lucy är försvunnen igen! :(

Släppte ut henne med de andra katterna som vanligt i torsdags morse och sedan dess är hon borta.
Låter kanske inte så farligt för en katt som är van att vara ute, men i normala fall är hon aldrig borta längre än två dygn.

Förutom för tre år sen då. Då var hon försvunnen i nästan 1,5 månad.
Det var ren tur att vi hittade henne och framför allt fick tag i henne då, för hon hade blivit förvildad.
Hon fick vara innekatt i 8 månader efter det, för vi vågade verkligen inte släppa ut henne.

Nu har hon varit ute i nästan 2,5 år och har som sagt hållit sig hemma.
Hon aktar sig för vägen, så jag känner mig väldigt säker på att hon inte har blivit överkörd.
Hon har halsband med ID-tub, så skulle hon vara hemma hos någon så borde det inte vara så svårt att titta och lyfta luren.
Hon har aldrig gått långt hemifrån, vi hittade henne mindre än en kilometer hemifrån sist!
Då hon är en van utekatt och dessutom har klarat sig bra på egen hand under lång tid tidigare, så har jag mycket svårt att tro att hon har fallit offer för något djur såsom räv eller dylikt.
Hon kan ha blivit instängd någonstans hos någon av grannarna kanske. Men hon brukar göra sig väl hörd de få gånger hon hamnat i garderoben tex, så jag tror att det skulle märkas om hon befann sig i ett garage eller så.

Men jag vet inte och det värsta är att inte veta!

Måtte hon komma hem snart, för det här känns helt fruktansvärt. :(

Efter depp kommer regnet

Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.

Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.

Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.

Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Startminne eller plåster på såren

Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.

Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.

Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.

Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!  
Make love not war, and make babies, lots of babies!

Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.

Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.

 Bilden är lånad ifrån Lagerhaus

Efter gott kommer sämre tider

Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.

Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(

Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.

Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.

Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.