Frid. Tystnad. Lite oro.

Hotell. Kaffemaskin på rummet. Stor dusch med gratis hygienartiklar. Dubbelsäng. Gratis Wi-Fi.
Det sista behöver jag egentligen inte, för tanken var bara att få komma bort några timmar.
Vara ensam. Sova. Njuta. Sakna.

Samtidigt så görs nu ett test av sambon. Klarar han att vara förälder med sina svårigheter?
Han är självfallet inte ensam hemma med älskade barnet, någon mer är där och håller uppsikt och koll medan jag är borta.

Jag började dagen som alla andra dagar. Tog befälet över skutan.
06.20 vaknade barnet på min arm och tjöt "TOAAAA". Han har börjat känna av att han är nödig och vill titt som tätt gå på toa under alla dygnets 24 timmar.
Inte potta, toa. Toasitsen som jag köpte för några månader sen på ren impuls(för pottan är bara intressant att stoppa leksaker i, så potträning är inte grejen), kom snabbare till användning än vi kunnat ana.

07.15. Frukost. Vi väckte sambon under stora svårigheter innan. Gav hundarna mat. Gav snoriga barnet nässpray och kortison.

08.00. Stoppade in en tvättmaskin. Tjatade på sambon om att beställa färdtjänst till på måndag. Letade febrilt efter fjärrkontrollen till TV:n.

08.30. Vilade i 15 minuter medan skrotungen såg på Emil i Lönneberga.

Sen rullade det på.
Hundar ut, hundar in. Mellanmål. Rita på griffeltavlan(ny favorit hemma). Måla andra strykningen(helvete, det behövs en tredje strykning...) i det nyrenoverade rummet. Leka ute. Gå på promenad. Plocka ur tvättmaskinen. Laga lunch. Tjata på sambon om att plocka ur och i diskmaskinen(hans enda fasta uppgift varje dag). Bäddar i gästsängen till gästen. Mår dåligt över att smöret tagit slut.

16.00. Mamman tar sin lätt packade väska, kramar och pussar, och vinkar extra länge till det älskade barnet som ser måttligt road ut.

16.45. Mamman åker in i en Drive-in och beställer onyttig mat. Åker sedan till en parkering med sjöutsikt och svullar i njutning över att det är tyst. Och lugnt.

17.30. Mamman går in i en mataffär och ska köpa smör, men kommer på att jag inte ska åka hem sen. Köper istället naturgodis. Och bubbelvatten.

18.00. Mamman går på bio. Bridget Jones' Baby var precis lagom rolig. Mamman är glad.

20.20. Mamman checkar in på hotell. Berättar kort för den gulliga tjejen i receptionen vadan min hotellnatt, varav en annan anställd ansluter och mitt ekonomirum kostnadsfritt höjs upp till ett superiorrum(!).

20.30. Mamman sitter på en stooor dubbelsäng i ett stort rum, med kaffemaskin och stor dusch med gratis hygienartiklar och gratis Wi-Fi. Drar jag undan den fördragna gardinen så har jag en finfin utsikt också. Imorgon serveras gratis hotellfrukost.

Men det är inte därför jag är här.
Det är tyst. Frid.
Jag är trött och jag tror att jag kommer att sova som en prinsessa.
Visst känner jag lite oro för hur det går därhemma. Och jag saknar mina prinsar.
Men imorgon är det en ny dag och jag kommer att träffa dem redan vid lunch igen.

God natt. :)

Det finns idioter överallt

Jag själv inkluderat. Ingen är perfekt.
Men igår slog det liksom över lite.
Först en anonym kommentar som bara kändes konstig, men sen blev det faktiskt etter värre.

En släkting undrade på fullaste allvar om det inte var dags att ta bort våra hundar.
????
För att??
Jo, de var ju "så sjuka".
????
Hon ansåg att eftersom de var så sjuka 2012, plus att Tequila har artros(som är under kontroll), samt att de nu har tampats med öroninflammation i flera veckor, gjorde att det var helt berättigat att ställa den frågan.

Skulle jag skratta eller gråta?
Sambon röt ifrån och tog hand om situationen. Han är då en klippa att lita på när jag tappar talföret.
Men seriöst..?

Jag vet att det finns folk som avlivar djur på betydligt svagare grunder än öroninflammation, men jag skulle aldrig göra det! Skulle aldrig ens komma på tanken!
Är fortfarande lite chockad över det hela och har hela natten legat vaken och funderat på hur vi människor fungerar egentligen.
Tyvärr har jag inga svar och inte har jag blivit klokare heller, bara tröttare.

Blodigt värre

Huvudvärk, inflammation i ett par fingerleder(fuck RA) och näsblod håller mig på mattan idag.
Ja, inte bara idag förvisso. Händerna och näsblödandet har varit en konstant företeelse senaste veckan.

Reumatologen funderar på om de ska ge mig kortisoninjektion i några av lederna, men lite av det värsta har jag tagit med Voltaren gel, så de avvaktar lite till.
Näsblod har jag alltid haft lätt till, men nu är det ju helt omöjligt att ens lämna huset.

Yogapass i onsdags - störtflod mitt under vilan av alla möjliga tillfällen.
Bio med sambon igår - störtflod mitt i filmen.
På bion var det inte roligt, för de håller på att renovera på stadens biograf och det enda som egentligen fungerar är just filmtittandet.

Jag fick i biomörkret leta mig ut ur salongen och sedan rusa genom lobbyn med båda händerna över snoken och in på herrarnas, som var enda öppna toalett.
Himla tur att det inte var någon kö!
Medan jag letade papper i tomma behållare, sprutade blodet över golvet och jag var ännu mer glad över att ingen mer än jag var där...
När jag efter mångt och mycket lyckats få in en så stor mängd papper i snoken, att jag kunnat agera Rocky Balboa, kom så nästa smäll. Inget vatten. :(
Och där står jag med blod över händer, armar, skor och över golvet. Det ser ju alltid mycket mer ut än vad det är när det är blod också...

Med spott(!) och papper lyckades jag göra mig själv representabel ut nog för att våga gå ut iallafall. Tack och lov för mörka kläder!
Tömde resten av pappret i den enda pappersfyllda behållaren och gjorde mitt bästa för att rengöra golvet, men det såg trots det ut som att någon mördats där inne.

Idag har jag varit i kontakt med läkare och imorgon ska jag in till sjukhuset och titta hur det ser ut i kranen.
Kanske verkar vara läge att bränna lite, så det här illvilliga blödandet i tid och otid får ett slut.
Det vore väldigt skönt faktiskt.

En lång vecka har nått sitt slut

Det har inte funnits vare sig tid eller ork denna vecka. För att skriva något alltså.
Alla lediga stunder (som inte har varit alltför många) har gått till vila och återhämtning.
Mestadels har veckan varit bra, med några få besvikelser. Men så är ju livet. Upp och ned.

Igår satt jag och tänkte att "nästa vecka blir det lugnare, skönt...".
Så slog jag upp almanackan idag och suckade.
Nej, det blir nog en lika tung vecka igen.

Ska vänta in ett besked som borde komma imorgon måndag, ev. på tisdag.
Rehab på onsdag.
Specialistläkarbesök på torsdag.
Rehab på fredag.
Evenemang på lördag (som jag sett fram emot i flera veckor, så jag hoppas verkligen att jag orkar!).
Handikappridning och kör på söndag.

Puh.
Ska jag orka en tuff vecka till?
Det är tufft och mycket emellanåt, men oftast brukar jag därefter få lite tid att komma till ro på, hämta andan, vila kroppen, vila knoppen, tills nästa gång det blir tufft och körigt.
Ofta orkar jag inte allt som är planerat heller, det blir avbokningar titt som tätt.
Så blev det denna vecka på en grej och så kan även bli nästa vecka. Det återstår att se vad som händer och hur jag mår.

Men snart ska jag ta en tidig kväll och hoppas på att få sova hela natten.
God natt på er!

Otäckt

För första gången i vuxen ålder har jag gråtit av/efter en mardröm.
Det värsta var väl att det inte hade behövt vara en mardröm, det hade kunnat vara i verkligheten.
Var väl också därför känslorna svallade och tårarna började rinna.

Överhuvudtaget var det en dålig gårdagskväll och natt och känner mig tömd och...ja? Tömd och oklädsamt trött kanske.
Jag är dock glad att Ellen Benediktson gick direkt till final i gårdagens första Melodifestival-deltävling. Enda bra låten! Och okänd artist, det är också roligt.

Resten av dagen ska jag nu försöka vila och inte tänka alltför mycket på drömmen i natt. Jag hoppas kunna vila mig i form för kvällens aktivitet, utan mer dåliga upplevelser.
Hoppas att ni därute har en trevlig helg i allafall!

FFH

FFH = Förkylning Från Helvetet.
Starten på det nya året börjar alltså med hög feber, halsont och ledvärk som skulle få vilken känslolös jäkel som helst att grina diamanter.

Jag ligger nedbäddad i soffan med tjocka duntäcket och överhettade vetekuddar.
Trots att sambon gick upp i ottan och började elda, så fryser jag snart av mig varenda ben i kroppen.

Men det går väl över.
Det är jobbigt att vi har fått kallgrader ute nu bara. Nu när jag fryser så förbannat.
Men det går väl över det med.

Skulle bara titta in och önska god fortsättning på det nya året till er alla.

Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv. 

Vart tog en hel vecka vägen?

Oj.
Det var en vecka sedan sist, men det känns som att det var igår som jag skrev det senaste inlägget.
Vart tog en hel vecka vägen?!
Har ju inte gjort någonting, mer än sovit, ätit, sett på TV...

Vet att jag omedvetet tryggar energi för kommande hästveckan som börjar på måndag, det går liksom på rutin. Men ändå!
Sambon har frågat varje dag efter jobbet om jag gjort något roligt.
Öh..? Jag har inte gjort något alls... :S
Känner mig otillräcklig som inte ens har kunnat prestera något här hemma.

Ingen lagad mat, ingen städning, ingen maskintömning eller maskinpåfyllning...jag har verkligen bara varit. Om ens knappt det.
Skäms på mig, jag har inte ens varit ute med hundarna..! :(
Nu har vi ju en nära på 4000 kvm stor inhägnad tomt som de har fått rumstrera i bäst de velat, och dörrarna har stått på vid gavel från 07 på morgonen till 22 på kvällen.
Men ändå!

Nästa vecka blir lång, hektisk, rolig, jobbig, stressig, kul, social och krävande på flera sätt.
Ändå ser jag fram emot den varje år.
Förra året hade jag en väldigt bra vecka, men då hade tiden innan varit väldigt bra också.
Nu kämpar jag fortfarande med mer smärtor, jag är stelare än vanligt och jag blir så himla trött hela tiden. Så det blir tufft nästa vecka.

Men jag ser fram emot det ändå!

Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.

Nu är det kört

Det började med en illavarslande halsklåda i tisdags, följt av ett överdrivet nysande igår.
Det slår aldrig fel, jag visste vad som komma skulle och...voila!
Idag vaknade jag i ottan med en värkande hals full i slem och en rinnande kran som kräver uppmärksamhet var femte minut.

Jag är förkyld! :(

Det blir ljusare

Vi går mot ljusare tider.
Det är kallt som fasen och det snöar nästan varje dag, lite pö om pö, men det blir ljusare. Kvällarna går lite längre för varje vecka innan jag tänder lamporna här hemma.

Inte för att jag orkar bry mig egentligen, för precis som vanligt när det händer något i naturans magiska, så sover jag bort både dagar, kvällar och nätter utan pardon.
Det är som att kroppen går i ide eller något. Jag blir den där björnen igen.

Men idag har jag tvingat upp mig själv och den värkande kroppen i något sånär tid och jag sitter nu och dricker dagens enda kopp kaffe innehållande koffein. En stooor om dagen, sedan är det koffeinfritt som gäller.
Idag är det Fettisdagen och det ska bakas LCHF Semlor här hemma. Jag sitter i detta nu och väntar på dagens bakkamrat.
Kanske att det kommer en bild på underverken senare!

Tills dess så önskar jag er alla en bra dag i ljuset. För det kommer mer och mer av det.

Men solen skiner!

Dagarna går fort nu.
Våren ser ut att bli intensiv. Mycket rehab, handikappridningen, sambon som kommer att vara borta en månad...
Jag var tvungen att lägga några saker åt sidan, för att vara på den säkra sidan att jag kommer att orka och inte bli sängliggande emellan alla uppgifter.
Kören får tex ligga på is till efter påsk. Tråkigt, för jag tycker så mycket om alla som är med och det är så härlig stämning. Så mycket mer än bara sång och musik.
Men efter påsk ser det lugnare ut och sambon har kommit hem igen, och då hoppas jag att inte vårstarten har slitit ut mig för illa och att jag kan sjunga med dem igen.

Det är skönt när det händer saker, men det är jobbigt också.
Jag blir fort trött, får mer ont, orkar mindre.
Önskar att det vore tvärtom, att jag får en kick utav det, sådär som jag fick innan jag blev sjuk. Ju mer fart, desto piggare blev jag.
Nu är det helt omvänt och ju mer jag försöker företa mig, ju mer handikappad och sliten blir jag.

Men solen skiner! Och solen gör mig alltid glad. :)

Ont om ork och tålamod

Mycket ledvärk i för stora doser gör mig skörare än vanligt. Tårarna kommer lättare och orken, den finns liksom inte.
Men jag hoppas på en lugn jul och att alla blir nöjda. För då blir jag också nöjd.

Årets gran i gårdagsnatten

Hundarna mår bra!

Förlåt mig, för att jag inte har uppdaterat!

Tequila fick komma hem på fredag kväll, om än med restriktioner.
Båda hundarna äter fortfarande antibiotika och kommer att göra så i ca två veckor till.
"Okänd virussmitta", där Cheyenne utvecklade en akut lunginflammation. Tequilas höga temp satte henne i chock och sedan visade hennes ytterligare blodprover att hon även har borrelia!
Ja, allt på en gång heter det va?

Under helgen som var så började jag slappna av lite när jag märkte att febern höll sig nere på båda hundarna och Tequila faktiskt åt lite.
Och någonstans där kom det där bakslaget som slår till när man varit stressad för länge. Eftersom jag knappt varken åt eller sov på en vecka så är det kanske inte så konstigt.
Depression Light var förnamnet och jag gjorde nog en liten sväng in i väggen under början på den här veckan.
Ställde mig på vågen i morse och har på en vecka tappat drygt två kilo.
Visst har jag att ta utav, men jag vill inte att det ska försvinna pga svält. Jag är ju en sund människa i grund och botten.

Sen så råkar det vara så att en olycka sällan kommer ensam.
Det var inte "bara" det att hundarna blev sjuka.
Just nu sitter jag i en kärv personlig situation där jag måste göra ett val som är fruktansvärt jobbigt hur jag än väljer.
Pest eller kolera.
Jag ställer frågan åter ut i universum: När får jag vara glad och lycklig egentligen?

Tequila inlagd

Tequila blev kvar på djursjukhuset igår och har varit där inatt och är fortfarande.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.

Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.

Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.

Ångest är bara förnamnet.

Snälla, snälla...

Så här började jag skriva igår:

Vart börjar man?
Jag har inte sovit på två dygn. Jag kan inte sova, för jag oroar mig så över hundarna. Jag får en timme här och en timme där under dagen emellanåt, men jag känner mig bakfull och på något sätt instängd av övertrötthet. Känner stor sympati med småbarn som bara gråter för att de är för trötta för att orka slappna av.

Cheyennes temp har gått ned och ligger hyfsat stadigt på 39 grader. (Normal temp på en hund är ca 37,5-38,5, men upp till 39 är okej) Men hon har svårt att andas

Här ringde veterinären, vars samtal jag väntat på en hel dag.


Vi fick åka in akut på eftermiddagen igår med Cheyenne.
Utan att dra en hel historia, så har hon fått lunginflammation. Efter tester, röntgen, syrgas osv så fick vi komma hem och nu äter båda hundarna antibiotika.

Idag har Tequilas temp gått upp igen, vilket känns konstigt, eftersom hon är inne på fjärde dagens antibiotikakur.
Bakslag deluxe alltså.

Musten har gått ur mig mer än en gång och den där förbannade förkylningen med hosta har bitit sig fast. Jag är alltså inte bättre jag heller.

Men det finns hopp, det finns änglar och goda vänner där ute.
Nu är jag så himla trött och orolig över Tequilas ökade temp att jag inte riktigt orkar skriva allt det fantastiska som hände igår, vilket är för jäkligt, för jag vill verkligen lyfta fram dessa människor.
Men imorgon ska jag ge er ett positivt inlägg om mänskligheten, vilket väl passar in nu i mörkret.

Det känns som att allt rasar samman

Vad jobbigt det plötsligt blir när man vill skriva av sig men inte kan, för att det blir för privat. :/

Iallafall, för att fatta mig kort, DFFH(DunderFörkylningenFrånHelvetet) är åter in business.
Eller ja, den har hängt i sedan förra onsdagen, men fick en nytändning i onsdags. Alltså, från att vara hyfsat halvförkyld(??) till att åter igen få feber, halsont och hosta.
Inte kul.

På det så har jag fått information i omgångar på sistone som jag mer än hellre hade klarat mig utan.
Jag respekterar skelett i garderoben hos alla, jag har dem med. Men vissa saker, ifrån vissa människor vill man bara inte veta. Eller bli inblandad i.

Och alla dessa ultraljudsbilder som florerar dagligen på Facebook, WTF? Ska varenda jäkel ha barn nästa år??
Nej, just det.
INTE jag. Life's a bitch.

Tänk om jag inte vaknar

Denna sanslösa, sjukliga trötthet i kombination med helvetessmärtor är ingen höjdare.

När jag i vanliga fall känner behov av att inta morfin, så är jag kanske inte trött(sovtrött). Men bara en halvtimme efter att jag tagit morfinet, så sover jag likt ett barn utan morgondag.
När man gått med sådana smärtor under en tid, så känns det som något underbart, fantastiskt att kunna somna tack vare medicin.

Men nu, när hela jag är ett enda stort sömnmedel, så törs jag bara inte ta något morfin och gudarna ska veta att jag har haft behovet hela dagen...
Men jag tänker hela tiden att när jag är så trött och hur jag svarar på morfin i "vanliga fall"...tänk om jag inte vaknar?

Så här halvsitter jag i soffan, men våta kinder och fnasiga, illröda ögon som bara gör ont. Med tår som jag hela tiden tittar så de sitter kvar och med axlar och armbågar som skriker. Huvudet som en stor zombie.
Jag behöver morfinet, men jag törs inte.
Det blir åter en lång och jobbig natt utan återvändo.

Jag kanske är en björn?

Har hamnat i ett sådant där dödläge då jag är sanslöst och sjukligt trött och bara sover och sover.
Undrar i mitt stilla sinne om jag kanske har någon björnintuition inkopplad därbak och borde gå i ide?

Jag sover nästan hela nätterna, går upp några timmar, somnar i soffan eller i gubbhörnan(min "fåtöljhörna" framför braskaminen), vaknar knappt till liv efter två, tre timmar och får tvinga mig att hålla mig vaken ända fram till läggdags. Och den blir bara tidigare och tidigare.
Hur mycket och hur bra jag än sover, så känner jag mig inte det minsta utvilad. Ögonen är torra och irriterade och kroppen känns död.

Det är så här varje år i perioder och jag har fått förklarat för mig att det beror på sjukdomen.
Men ändå känns det svårt att förstå och jag som alltid tyckt att man blir tröttare ju mer man sover och ska undvika att "översova", har väldigt svårt att acceptera att jag inte vill göra annat än att just sova!
Det vore väl en sak om jag fick ut något av sömnen, åtminstone kände mig lite piggare när jag vaknar till, men icke.

Hundarna tycker att jag är vansinnigt tråkig och känner sig förmodligen ganska svikna. Katterna å andra sidan, njuter av lättjan tillsammans med mig vart än jag behagar slockna.
På söndag går vi över till vintertid och dagarna blir kortare. Kanske att det känns lättare att jag sover bort dem då?

Kattfan!

Från ett I-landsproblem till ett annat. Problematiken växer.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*

Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.

Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.

Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.