Igår var jag på ett möte med reumatologen och sjukgymnasten.
Jag hade mycket frågor gällande min framtid, min sjukdom, mina möjligheter.
De satt vänligt i 1,5 timme och besvarade alla mina frågor på bästa sätt och jag gick därifrån med lite mod i hjärtat. Ett mod som jag inte känt att jag har haft på väldigt länge.
Jag kan. Jag kan faktiskt.
Jag får bara hitta andra lösningar, stå ut med lite mer, bita ihop dubbelt så ofta och kämpa som 100 människor för min sak.
Men jag kan, om jag bara ger mig fasen på det.
Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag kan välja att leva mitt liv som en lyckligt sjuk.
Jag kan välja att leva, istället för att bara låta hjärnan grusas igen av sorger, smärta och elände.
Sorg, smärta och elände kommer inte att försvinna, men jag kan välja att leva igenom det.
Detta möte gav mig hopp.
En vacker dag är det min tur, mitt liv är inte slut. Jag kommer en dag, jag också.
För att jag kan. Jag kan faktiskt.
Och nu ska jag bara få in det i huvudet på min ensidiga sambo också, för han verkar tro att jag är färdig för graven både en och två gånger om...
Klart att du kan. Man kan mer än vad man tror. Det gäller bara att försöka fokusera på vad man kan klara och inte på vad man inte kan klara. Du är starkare än du tror. Du har hopp. Med den insikten kommer allt att bli bättre det är jag säker på. Stå på dig och visa din styrka. Jättekram. Roligt att du kommit en bit på väg.
SvaraRaderaBra där, fortsätt nu i denna positiva tankegång. Alla har vi våra plågor och smärtor, men på olika sätt. Man ska leva sitt liv efter sina begränsningar. En människa utan armar kan ju inte sitta ett helt liv och fantisera om hur livet med armar vore. Njaa ganska så tokig metafor kanske, men men. Hoppas att du förstår och att du fortsätter att kämpa på livets långa krokiga stig. Lev väl!
SvaraRaderaDet är klart att du kan! Tänk att man alltid ska begränsa sig själv, jag känner till det där... Fortsätt med positiva tankar :)
SvaraRadera