Plötsligt händer det..?

Eller så gör det inte det.

Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.

Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)

Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
 Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?

Det känns bara mer och mer hopplöst.

Att inte sluta hoppas

Igår var jag på ett möte med reumatologen och sjukgymnasten.
Jag hade mycket frågor gällande min framtid, min sjukdom, mina möjligheter.
De satt vänligt i 1,5 timme och besvarade alla mina frågor på bästa sätt och jag gick därifrån med lite mod i hjärtat. Ett mod som jag inte känt att jag har haft på väldigt länge.

Jag kan. Jag kan faktiskt.
Jag får bara hitta andra lösningar, stå ut med lite mer, bita ihop dubbelt så ofta och kämpa som 100 människor för min sak.
Men jag kan, om jag bara ger mig fasen på det.

Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag kan välja att leva mitt liv som en lyckligt sjuk.
Jag kan välja att leva, istället för att bara låta hjärnan grusas igen av sorger, smärta och elände.
Sorg, smärta och elände kommer inte att försvinna, men jag kan välja att leva igenom det.

Detta möte gav mig hopp.
En vacker dag är det min tur, mitt liv är inte slut. Jag kommer en dag, jag också.
För att jag kan. Jag kan faktiskt.
Och nu ska jag bara få in det i huvudet på min ensidiga sambo också, för han verkar tro att jag är färdig för graven både en och två gånger om...