Jag borde väl skriva...

Jag har faktiskt känt att jag behöver skriva. Skriva mycket! Få ut allt.
Men orken sinar. Känslorna går på högvarv och tankarna riktigt mal runt uppe i hjärnbalken. Det är så mycket som behöver ut, men det går liksom inte.

I måndags kom jag i allafall iväg till doktorn med min mage som värkt sönder och samman sedan slutet på Maj. Därav mitt "tisdagstips".
Det är bara dumt att gå så länge och ha ont, för det kan ju faktiskt vara något allvarligt!
Själv tänkte jag mest att det ju inte gjorde ont hela tiden och så var jag så trött på sambon som hela tiden kommenterade mitt "gnäll"(när det gjorde ont) med att jag bara var hypokondrisk.

Men jag är inte hypokondrisk, tvärtom.
Jag söker bara läkare om jag inte orkar ha ont mer eller om jag verkligen tror att jag håller på att dö. Därav brukar jag också få stanna kvar på sjukhuset när jag väl ämnar dyka upp hos en läkare eller akuten, eftersom jag då oftast är redigt sjuk och-/eller illa däran.

Denna gång fick jag dock åka hem, med stränga order om att följa ordination, ta alla nya mediciner som jag fick hämta ut och lova att befinna mig på minst två återbesök inom kort.
Och det var ingen glättig stund hos läkaren heller...
Det gjorde skitont och till slut höll inte ramarna runt poker fejset längre, och jag grinade som ett såll och tjöt som en griskulting. Eller om det började tvärtom?

Man börjar åtminstone tänka ganska mycket när en läkare berättar att man kunde ha dött.
Att jag kunde ha dött.
Tankarna är därför väldigt jobbiga och jag tänker mer på nu vad jag verkligen vill med mitt liv.
Så jag skrev en lista och radade upp en massa punkter som jag ska stå ut med och hur länge jag tror mig orkar/förtjänar stå ut med dem.
Sen satte jag en sista punkt där jag beslutade när det var slut på "stå ut:andet".
Där endera vägen börjar räta ut sig eller där jag vandrar iväg på något nytt.