Tillit.
Ett bra ord, javisst. Men jäklar så dumt också.
Det kan ta en halv livstid att arbeta in tillit, men man kan tappa den på två röda.
Hur vet man om man kan lita på någon?
Jag har så svårt för det.
Ändå öppnar jag själv upp ganska så enkelt och släpper in, utan att egentligen veta om det är rätt.
Men hur ska annars någon kunna lita på mig, om jag inte visar att jag är att lita på?
Att visa tillit och förtroende är ju att släppa in. Ta till sig, välkomna och dela med sig.
Jag tror att jag är ganska bra på det, mina törnar och bakslag till trots.
Jag ger det lite mer tid dock, men sen så visar jag och talar om vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig.
Jag tror att jag är ganska varm och generös. Omtänksam och lätt att prata med. Kommer med bra idéer och förstår.
Jag förstår (tydligen) väldigt mycket och man kan (uppenbarligen) prata med mig om allt.
Eller ja...det är vad folk säger i allafall. Jag får väl tro på deras ord.
Men det är jag.
Alla är inte jag och tur som tusan är väl det!
Vad jag menar är, att det är förbannat jobbigt när man själv öppnar upp och gör sitt bästa, när man inte får speciellt mycket tillbaks.
Hur mycket ska man försöka? Hur lång tid behöver en annan människa?
Jag borde ju veta.
Jag har innerst inne svårt att lita på människor.
Även fast jag släpper in, så släpper jag inte garden på ganska lång tid. Jag låter inte den andra se det, men jag vet att jag har min osynliga mur.
Kanske jag kan räknas lite som en köttätande växt som ser sådär inbjudande ut in i det sista?
Näe...det var ingen bra jämförelse.
Jag har ju inte ihjäl någon, även om den visar sig vara en irriterande, snyltande och ful fluga.
Vad jag menar är att även om jag släpper in, så betyder inte det att jag litar på. Det tar lång tid innan jag litar på, men det märks inte.
Jag vet dock att jag ju måste ge tillit, för att kunna få någon tillbaka. Jag måste öppna om jag ska få en öppen dörr tillbaks.
Och först där och då, med två öppna dörrar, där kan tillit skapas, finnas och frodas.
Just nu är bara min dörr öppen och den har varit det ett bra tag.
Det börjar kännas aningens dystert och tröstlöst att stå där i dörröppningen och titta in i en vägg varje gång...
Jag förstår precis vad du menar. Du kanske själv inte tror att någon fattar vad du skriver om, men det är faktiskt glasklart. Helt rakt och rätt på faktiskt.
SvaraRaderaGrymt!
Personligen tycker jag inte man ska ge hur länge som helst om man inte får nåt tillbaka. Sätt en gräns och om inget händer, så stäng din dörr. Öppna för nån som förtjänar det istället.
Ser ditt bekymmer. Det är svårt att veta hur mycket man ska ge, när man inte känner en människa så väl.
SvaraRaderaPersonen i fråga verkar vara trygg och seriös och söker en stabil relation, men är återhållsam med sina känslor och ger dig inte mycket tillbaka. Skulle tro att han kan vara rädd för att utveckla djupare känslor och för att förlora sin upplevda trygghet.
Men med lite tid och din värmande omtänksamhet kommer han att känna att han har träffat en person,-dig-,där det finns god potential för en seriös långvarig kärleks relation. En djup förståelse för varandra och kontakt på andligt plan. En känsla av att hittat sin efterlängtade själsfrände.
Så hav förtröstan. Och tillit. :-)
Tillit är ett av det svåraste inte bara tillit till människan utan framför allt tillit till livet. Det har jag svårt med. Kan liksom inte tänka "Det ordnar sig" Allt blir bra.
SvaraRaderaKänner mer för Le och var glad det kunde vara värre och jag log och var glad och det blev värre. Hua vilken surkärring jag blev nu då.
Här är vi alla surkärringar på endera sättet, du är så välkommen! ;)
Radera