Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Efter gott kommer sämre tider

Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.

Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(

Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.

Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.

Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.

Kroppen är inställd på värme

Påsken kom och gick...
Det blev lite fjädrar ute i buskarna i trädgården, men det var precis så mycket påskfirande som blev här hemma.
Vi åkte iväg på påskaftonen till goda vänner och avnjöt trerätters knyt och spelade Trivial Pursuit. En helt okej helg och lagom mycket "fira".
Ska tilläggas att vi (eller så var det bara han, det framgick inte riktigt denna gång...) faktiskt var bjudna över till rara svärmor på påskmiddag under helgen, men sambon tackade vänligt men bestämt nej denna gång. Jag fick veta det först efteråt och kände en stor tacksamhet.
Krystad påskmiddag i helvetet? Nej, det hade nog inte Jesus-killen diggat tror jag.

Det har blivit sommartid på klockan och solen lyser nästan varje dag. Men varför så kallt?
-10 grader på nätterna och lite plus på dagarna. Snön smälter visserligen, men ack så sakta, och mina leder protesterar vilt. Kroppen är inställd på värme nu, men den finns inte.
Vi eldar och eldar från morgon till kväll.

Jag har skådat både svala och tussilago, så våren är onekligen på väg. Det är väl bara för tålamodet att bita ihop och vänta lite till. Det där som jag är så dålig på.
Tycker inte att jag gör annat än väntar!
Kanske att det är min lott här i livet. Att vänta.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Tillit

Tillit.
Ett bra ord, javisst. Men jäklar så dumt också.
Det kan ta en halv livstid att arbeta in tillit, men man kan tappa den på två röda.

Hur vet man om man kan lita på någon?
Jag har så svårt för det.
Ändå öppnar jag själv upp ganska så enkelt och släpper in, utan att egentligen veta om det är rätt.
Men hur ska annars någon kunna lita på mig, om jag inte visar att jag är att lita på?

Att visa tillit och förtroende är ju att släppa in. Ta till sig, välkomna och dela med sig.

Jag tror att jag är ganska bra på det, mina törnar och bakslag till trots.
Jag ger det lite mer tid dock, men sen så visar jag och talar om vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig.
Jag tror att jag är ganska varm och generös. Omtänksam och lätt att prata med. Kommer med bra idéer och förstår.
Jag förstår (tydligen) väldigt mycket och man kan (uppenbarligen) prata med mig om allt.
Eller ja...det är vad folk säger i allafall. Jag får väl tro på deras ord.

Men det är jag.
Alla är inte jag och tur som tusan är väl det!

Vad jag menar är, att det är förbannat jobbigt när man själv öppnar upp och gör sitt bästa, när man inte får speciellt mycket tillbaks.
Hur mycket ska man försöka? Hur lång tid behöver en annan människa?
Jag borde ju veta.

Jag har innerst inne svårt att lita på människor.
Även fast jag släpper in, så släpper jag inte garden på ganska lång tid. Jag låter inte den andra se det, men jag vet att jag har min osynliga mur.
Kanske jag kan räknas lite som en köttätande växt som ser sådär inbjudande ut in i det sista?
Näe...det var ingen bra jämförelse.
Jag har ju inte ihjäl någon, även om den visar sig vara en irriterande, snyltande och ful fluga.

Vad jag menar är att även om jag släpper in, så betyder inte det att jag litar på. Det tar lång tid innan jag litar på, men det märks inte.
Jag vet dock att jag ju måste ge tillit, för att kunna få någon tillbaka. Jag måste öppna om jag ska få en öppen dörr tillbaks.
Och först där och då, med två öppna dörrar, där kan tillit skapas, finnas och frodas.

Just nu är bara min dörr öppen och den har varit det ett bra tag.
Det börjar kännas aningens dystert och tröstlöst att stå där i dörröppningen och titta in i en vägg varje gång...

När tänkaren tänker ihjäl sig

Nytt år var det ja.
Nya tankar, men gamla också förstås.
Jag släppte tanken om barn för en stund. Lät allt annat rinna igenom och fokuserade på mig, min hälsa, mitt liv, mitt hjärta och den lilla hjärnan full i grått ludd.

Häromdagen låg jag i badkaret och helt plötsligt bara slog allt upp igen, som en blixt från den vintriga himlen:
"Men barn då, Sundinska, du måste ju skaffa barn snart innan det blir för sent!"
Därefter hittade Fångarna på Fortet och Gunde Svans ivriga dalmasröst fram bland luddet:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!"

Sex månader kvar till bitter, barnlös (singel?) 34-åring.

Hur blev det så här?
Vad hände med "jag ska få mitt första barn innan jag fyller 26, mitt andra innan jag fyller 28 och mitt tredje innan jag fyller 30."?
Jag vet att man var ung och dum och inte alls snusförnuftig, men för en del så blev det ju precis så.
För varje kompis som blev gravid, så önskade jag så högt att det nästa gång skulle vara min tur. Min tur att smeka den obefintliga gravidmagen vid fikabordet, eller i stallet, eller på jobbet, eller på kryssningen(de skulle ändå klura ut det eftersom jag inte drack alkohol). Och det skulle få vara min tur att berätta att det minsann fanns en älskad parvel i min mage som snart skulle få världens kärleksfullaste morsa.
Men det blev aldrig så.
Vart på vägen brast det för mig?

Jag lekte länge. Längre än vad jag hade tänkt. Inte för att jag behövde, utan för att jag kunde. Och för att jag var så rädd att det känsliga hjärtat skulle haverera på vägen.
Det var lättare att leka, än att blanda in känslor och bli sårad.
Sen insåg jag att tre barn inte är kul. Jag är tredje barnet. Tredje hjulet. Griskultingen som gud glömde.
Ett barn är inte heller kul. Bortskämd, med överdrivet bekräftelsebehov och ingen att leka med.
Två barn. Där har vi det! Två barn innan jag fyller 32. Ja! Det fixar jag!
Och med facit i hand så borde det kanske ha gått så, blivit så. Jag hade kunnat fixa det, OM jag hade levt med någon med samma dröm.

Men icke. Inte ens det fixade jag. Som min "kära" mamma så vänligt talar om.

Liggandes i badkaret med chokladdoftande skum, med blicken flackande emellan de tända ljusen och handen som ömt höll i glaset med rödvin, så kom tankarna åter.
"Fy fasen vad tragiskt. Man ska inte ligga så här själv, man ska dela det här med någon man älskar. En man som man känner sig trygg med och kan skratta ihop med. Men jag ligger här själv...ensam."

Därefter dundrade Gunde, rödnäsad och gnäggandes, in i luddet igen:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!!!"

Sen var det kört.
I glaset blandades sälta från tårarna som tyst tog sig över mina kortisonsvullna kinder och ned i det blaskiga rödtjutet.
Jag är fortfarande precis lika ensam och barnlös som tidigare.
Som för 1 år sedan. 5 år sedan. 10 år sedan.

Så går det när man väntar.
Väntar på bättre tider. Väntar på bättre ekonomi. Väntar på bättre jobb. Väntar på att studera färdigt. Väntar på rätt man. Väntar på större bostad. Väntar på att ha rest jorden runt fyra gånger. Väntar på att köpa hus och bil och hund.
Man blir gammal, bitter, ensam och barnlös.
All väntan är mitt livs största misstag.

Sätt fart då din jäkel

Sitter och väntar på sotaren. Han ska komma idag, vi skulle stå stand-by mellan 9.30 och 12.00. Sambon börjar jobba 16.00 och vi måste handla idag. Klockan närmar sig helt klart tolv och jag börjar känna mig lite smått...irriterad.

Jag vet att det hjälper att äta nu när blodsockret är i fas noll, men jag har inte ro till att sätta mig och glufsa. Jag är en sådan där person som kroppen liksom går upp i falsett på, så fort jag vet om att det ska komma folk eller om det är folk här. Jag kan inte slappna av med inkräktare.
Tyvärr klassas även närmast sörjande som inkräktare, eller nej, det är kanske fel ord. Men jag har uppenbarligen någon svår störning som gör att jag inte kan vara mig själv när vi har besök.

Hur konstigt och sjukt det än låter, med tanke på att jag är en väldigt social och öppen människa som älskar andra individer och som skrattar så mycket jag orkar varje dag, trots att livet suger och allt gör ont, så tycker jag att det är jobbigt att ta emot folk i mitt eget hem.
Så är det bara.
Men ni ska veta att ni är välkomna ändå, min huvudvärk är trots allt min egen och ibland mår nog hjärnan bra av lite huvudbry.

Oavsett så springer tiden och den dryge(eller inte, han har ju till 12 på sig förstås..) sotarnissen får gärna öka farten hitåt, så det blir något gjort idag också.
Och om inte annat så kan jag käka frukost och börja slappna av igen när han väl har åkt härifrån.

Advent No. 4

Söndagen den 21 december, tillika även årets fjärde advent.
Tidigare år har jag alltid chockats av vad fort tiden har gått sista veckorna fram till jul och vad lite tid jag har haft till saker och ting.

Så gott som varje år, har jag natten till julafton stressat med att både klä granen, slå in julklappar, smaka på glöggen, lyssna på en skiva julmusik och se åtminstone ett TV-program av vinter och/eller julinspirerande karaktär.
Och varje år har det slutat med att jag har försovit mig på julafton och gjort de närmast sörjande ännu mer sura och missnöjda, när uppslutningen för att byta julklappar har ägt rum.
Allt för att jag stressat hela natten med att få klart allting till denna beundransvärda dag. Dagen då alla ska vara glada, nöjda, härligt upprymda och kärleksfulla.
Jo tjenare, bite my ass!

Det är först när man suttit i bilen på väg hem, när tårarna över de hätska orden emellan mig och mamma har torkat, som den där rokänslan börjat infinna sig i min kropp.
Och väl hemma, när man krupit upp i soffan med hundarna, granen står så grön och grann i stugan, Karl-Bertil Jonssons stora näsa tar upp hela TV-rutan och nougaten står och blir varm på bordet, så kommer den nöjda, härligt upprymda och kärleksfulla stämningen.

I år är inte julen som alla andra år.
Det var den förvisso inte förra året heller, men i år har det verkligen varit annorlunda.
Det känns som om det har funnits extra timmar tillgodo varje dygn. Vi har hunnit göra så mycket här hemma, på egentligen ganska så kort tid det senaste.
Sambon är i och för sig mycket flitig och flink när han vill, så han ska ju ha all heder och eloge.

Men trots att det faktiskt bara är tre dagar kvar till julafton, så känner jag mig otroligt lugn och nästan allt är klart. Det är faktiskt bara granen kvar. Julstädning och allt är färdigt.
Helt otroligt!
För första gången sedan urminnes tider(nåja...) får jag äntligen njuta av julen och allt som hör därtill. Och jag kan till och med vänta in den med jämnmod och harmoni. :)