Utlämnad

Är det inte lite ironiskt att Internationella Kvinnodagen och Fettisdagen infaller på samma dag i år?

Den överfirade dagen till ära räckte inte för mig.
Självklart så var jag tvungen att leka bergsklättrare, modell fyra kylskåp tung och stel, upp i en gynstol denna dag också.
Jämställdhet och annat blaha blaha till trots, borde de inte installera lyftkranar på MVC för oss som hör till den stadigare naturen snart?

Tanken får mig att tänka på hur gick det egentligen till när ryggläge på det stampade jordgolvet försvann ur i hyddorna. Började de björnfällsklädda medicinkvinnorna klaga på att det inte var en ergonomisk arbetsställning?

Nåväl, väl uppe i detta kvinnofientliga påfund, svettig och med en puls i 180, så ska man lyfta, sära, glida ned och fällas isär på det mest förnedrande sätt, samtidigt som någon uppenbarligen trodde att man kunde fokusera på den söta affischen med blommotiv som de fäst i taket.
Efter det vet jag inte vilket som är värst, den sura barnmorskan som tyst och snabbt gör klart vad hon ska göra, eller barnmorskan som pladdrar hysteriskt, samtidigt som hon fumlar med instrument och skrattande inte får på sig gummihandskarna.

Man vill ju bara att det ska bli klart, men ett trevligt bemötande är ju A och O i all form av mänsklig kontakt.
Jag behöver inte tänka så länge för att inse att inget är att föredra.
Helst av allt så skulle jag inte gå hit alls.
Men det måste man ju lite då och då vare sig man vill eller ej, precis som med allt annat.

Som plåster på såren så är det helt okej att äta mer än en semla idag. Om jag orkar vill säga.
Sambon är ledig från jobbet och solen skiner. Och nu blir det bak av LCHF-semlor!

Glöm morgonkaffet, glöm lunchkaffet, glöm...

Det fanns en tidpunkt i livet då posten kom tidigt på dagen.
Farfar satt och läste tidning och tittade igenom räkningar till morgonkaffet över den mönstrade vaxduken i deras gulmålade kök.

När jag flyttade hemifrån var jag ung(och mycket dum ska tilläggas) och då fanns det inget intresse för varken morgonkaffe eller dagstidningar. Och räkningar, det var då absolut inte intressant!
Kaffe drack man på jobbet eller när man hälsade på kompisar. Men mest drack man vin. Rödvin i bag-in-box.
Det spelade ingen roll vilken dag i veckan det var. Vi var ju unga, vi klarade allt, visste allt och orkade allt.

Lite senare i tiden blev jag en riktigt "kaffekärring". Minst en kanna om dagen - själv!
Och ungefär samtidigt som jag flyttade ut till det kära landet igen efter ett par år i storstaden, då kom jag på vad underbart det var att inta kaffet på trappan i solen.
Sedan blev det liksom nytta med nöje att bläddra igenom posten samtidigt. Titta på reklamerbjudanden och låta det bruna guldet fylla strupen, allt medan solen smekte mina kinder.
Det blev en livskvalité.

Men posten kom senare och senare.
Farfars morgonkaffe blev mitt förmiddagskaffe.
Och mitt förmiddagskaffe blev så småningom lunchkaffe medan posten tittades igenom.

Sen vi flyttade till det nya huset, så har vi fått posten ca mellan kl. 14-15. Eftermiddagskaffe.
Men idag fick vi ett meddelande ifrån vår brevbärare, ett allmänt meddelande till kunderna.
Det började så här:
"Från och med den 15 november 2010 kommer din post senare än idag."

Kvällskaffe med andra ord.

Bättre kan det förstås vara, men också sämre

Dåliga dagar finns det gott om. Bra dagar finns det alldeles för få.
Men idag är en bättre dag än igår, om än så lite. Man får vara glad för de små glimtarna, ibland glädjer de nästan mer än de stora.

När jag skriver om bra och dåliga dagar är det förstås om smärtan i kroppen, stelheten och det allmänna välbefinnandet jag menar.
Ibland kan det vara en historiskt dålig dag, men samtidigt också en bra på ett sätt. Det beror ju på vad den har att bjuda!

Idag är jag iallafall otroligt glad över att jag kommer att få semesterersättningen den här månaden. Det var många tunga moln och stora stenar som lättade med det beskedet!

Att Tequila inte har någon urinvägsinfektion, men troligen är inkontinent i samband med löp... Vet inte om det var bra eller dåligt ska jag villigt erkänna. :/
Hon äter litegrand nu, men inte på mils så långa vägar som hon borde äta. Men, hon äter lite och vi får vara tacksamma för det åtminstone. Tacksamma för det lilla.

Katten som pinkade blod, pinkar normalt igen efter att vi köpte superduper-fodret. Skönt!
Sambon är fortfarande arbetslös och jag är fortfarande sjukskriven, men man kan ju inte få allt.
Jag är bara glad om det inte blir mer saker nu.
Det skulle vara skönt om det blev en lugn vecka innan vi åker, och man vet att man kan åka utan att behöva oroa sig för om man ens törs.