Så här i höstrusket krävdes något nytt.
Jag vet att jag bloggar nästintill obefintligt, men det beror inte på att det inte finns saker att skriva, snarare att jag tvekar att skriva ned dem. Inte för att jag är rädd att göra någon annan illa, utan för att det är så personligt, så privat.
Det hör inte hemma på en blogg.
Jag inser med ovanstående rader att jag börjar bli vuxen! :S
Eller kanske inte vuxen, men mer eftertänksam.
Jag har inte heller något behov av att skrika ut mina sorger och mitt ve för tillfället, det gror på bra i min egen takt i lilla hjärnan. Utan att ta skada, så då får det vara kvar där ifred ett tag.
Det kommer inte att vara så för alltid, jag har gränser...men just nu råder ett lugn och jag ska passa på och ta tillvara på det så länge jag kan.