Nya träningsskor

Lite nytt blir man ju glad av?
Ja, om det inte vore för att det skriker så förbenat i plånboken och man vet att man egentligen bara kommer att gnälla trots allt.

Idag gjorde jag slag i saken och tog med mig lilla plånboken till Stadium Outlet i staden och där införskaffades nya träningsskor.
Min sjukgymnast har påtalat i minst 2,5 år hur viktigt det är med bra skor och att mina gamla dojjor helt enkelt var som att gå runt i två sopsäckar på fötterna.
Sicket förtal! Prata illa om mina gamla trotjänare på det viset!

Nog för att det såg ut som att de växt fast på fötterna och fötterna liksom såg ut att ha växt igenom dem det senaste året, men de är ju så sköna! Och jag har aldrig riskerat skavsår eller annat obehag.
Eller ja...utom när det har rullat in en sten eller stavhoppat in en gren någonstans bland alla ventilationshål, men bara då!
Allt ska ju inte vara en dans på rosor heller, det vet ju vartenda barn.

Nu ska jag gå in dessa nya, som alltså inte enbart skapade hål i lilla plånboken (den ligger och gråter hjärtskärande), jag ska känna mig som hemma i dem och dessutom tillåta min sjukgymnast att både få "rätt" och tillåta henne att plåga mig extra mycket nu när jag då ska, så att säga, "stå stadigt".
Fruktansvärt är bara förnamnet.
Jag ser blod, jag ser svett, jag ser tårar och jag ser skavsår stora som hästhagar framför mig.
Och tanten i blårock som smilar sådär hånfullt upp i trynet på mig när allt är som jobbigast.

Fasen, jag skulle ha köpt ett basebollträ istället.

Snubblande besvikelse

Nej, jag har inte snubblat.
Men jag kommer antagligen snart att göra det, när mina fötter har förfrusit helt utav att vandra runt i höstkyla, instuckna i fula Foppa-tofflor.

Hade riktigt längtat efter att få komma till ortopedteknik idag för att få skor utprovade efter mina fötter. Och på något naivt sätt hade jag trott att jag skulle få med mig skorna hem om jag bara väntade lite.
Men efter att ha blivit fotmisshandlad av en hårdhudad tekniker och tittat på tantiga lågskor i oxblodsfärgat skinn med brett kardborreband som knäppning, så fick jag alltså vandra vidare.
I mina fula Foppa-tofflor.

Och bara för att göra besöket extra plågsamt, så fick jag vänta i nästan 90 minuter på en taxi som skulle köra mig hem. Inga pengar till fika, för ont i kroppen för att vandra runt...
Jag hamnade sittandes med de andra färdtjänstkunderna i åldrarna 65-97 år, strax innanför entrédörrarna.
Tur att man fortfarande vet hur man dagdrömmer sig bort åtminstone. Hoppas att jag aldrig kommer att glömma det.

Om 5-6, eller kanske 7-8 veckor(det är så bra att man kan få en hyfsat exakt tid), så kommer en ny kallelse med posten, med en ny tid. Och då hoppas vi att skorna som de mätt ut ska passa min svullna fötter.
Annars får de mäta igen och jag får en ny kallelse igen efter 5-6, eller kanske 7-8 veckor...