Årskrönika - om året som hände

Januari

Vi visste redan i Januari att vi väntade barn. Vårt barn låg i min mage som en liten nöt och bara var än så länge och allt var så omtumlande. Underbart, fantastiskt, otroligt, magiskt och skrämmande.
Vi fick tidigt dåliga odds emot oss. Risken för missfall var skyhög och hela grejen var megahögrisk.
Redan där och då, så bestämde vi oss för att hålla denna graviditet hemlig så länge som möjligt. För om det inte skulle gå, om nöten skulle sluta växa, eller besluta sig för att bara vara ett skal...då ville vi inte att alla andra skulle veta.

Februari

Om Januari var nervklämmande, så var inte Februari bättre.
Jag gick mest bara och var orolig och rädd. Att kroppen mådde bättre fysiskt än vad den hade gjort på många år, det föll liksom helt bort i all ångest över huruvida vår nöt mådde.
Sambon släpade obönhörligt med mig på olika aktiviteter som skulle göra oss båda avslappnade och tänka på annat, men det gick sådär.
Dock började jag att simma minst en gång i veckan denna månad och kunde åtminstone känna en viss tjusning över att klara detta igen.

Mars

Sambon är hund- och husvakt och bor borta nästan hela månaden. Han är dock hemma med jämna mellanrum och bär ved, skottar snö och gör ren kattlådor.
Och ser till att jag inte gråter för mycket över att jag inte tycker mig ha tillräckligt med sushi och apelsiner hemma. Jag tror bestämt att detta kallas cravings...
I Mars var vi iväg på det stora rutinultraljudet och fick där ett jobbigt besked att nöten växte dåligt. Det beslutades att vi skulle gå på tillväxtultraljud resten av graviditeten och om den värsta missfallsoron lagt sig, så ökade nu all övrig oro på alla cylindrar.
I slutet av Mars råkade jag dessvärre hamna på bild modell större i lokala tidningen när jag under stor sekretess(..?) besökte stadens årliga barnmässa. Att frågorna radade upp sig är minst sagt ett litet uttryck.
Jag erkänner här att jag ljög för flera av er. Och ni ska veta att jag hade hemskt dåligt samvete över det hela! Så dåligt samvete att vi släppte på spärrarna och började berätta om vår lilla nöt.
De flesta fick dock bara veta det roliga, vi väntade barn. Mycket få fick veta oron och ångesten som låg som ett stort svart moln över oss.

April

Vi skaffar en gravidförsäkring. En gång i tiden sålde jag dessa. Nu har jag äntligen en själv.
Känner mig sjukt vuxen och mäktig av bara tanken.
I samband med att fler får höra om nyheten, så får vi allt oftare besök. Många vill gratulera och "veta allt". Trots att vi förstod att de flesta bara ville väl, så blev det väldigt jobbigt och vi drog oss undan så mycket vi bara kunde.
Efter påsk tänker jag "fuck it". Går det, så går det och går det inte...ja, då var det väl inte meningen. Det blir därefter en resa till Ullared med kort varsel i slutet av månaden och där inhandlades till 85% allt som kunde tänkas behövas till nöten.

Maj

Urinvägsinfektion. Deluxe. Kräver två omgångar med antibiotika. Och jag får inte bada mer.
Börjar på gravidyoga istället och inser att jag faktiskt är stel som ett kylskåp - gravid eller ej!
Vi går på föräldrautbildning och börjar våga tro på att detta ska gå vägen. Men bara ibland.
Börjar få en mage som ser gravid ut och köper mina första gravidkläder. Alla säger att de är de fulaste och vidrigaste kläderna som finns, men jag älskar dem alla och känner mig vackrare än någonsin.
Går en morgon förbi helspegeln i hallen och ser nötkulan i profil. Jag som bantat hela mitt liv, även när jag inte har behövt, älskar för första gången i mitt liv att jag är tjock.

Juni

Stockholmstripp och 60-årskalas för svärfar. Alla ville känna på magen och gissa kön.
Kände för första gången glädje över det, oron börjar minska en aning.
Nöten är fortfarande "för liten", men håller "sin kurva" och "verkar må bra".
Juni blir en hektisk månad. Vi inser plötsligt att vi saknar vår familj och vänner och inleder ett sällan skådat kompismaraton som pågår hela månaden.
På Midsommar jobbar sambon som vanligt, men jag och magen åker och njuter av solsken, sill och varma människor.

Juli

Hästvecka. Jag mår toppen och gör lite för mycket. Blir livrädd när jag veckan efter får kraftiga förverkar och tror att det är missfall.
Nöten borde ha lagt sig rätt, men ligger istället på tvären. Men det är ju en dryg månad kvar. Tid finns till detta också.
Efter att ha vilat mig i form efter den tuffa hästveckan, fortsätter kompismaraton. Vi passar även på att ha brorsonen här så ofta vi kan. För vi vet att det kommer att finnas mindre tid för honom under en period sen.
Vattnet går inte, för vattenpumpen till huset går sönder. Det är kokande hett ute denna sommar och vi har inget vatten...och jag är gravid och redan överhettad. 
Med tre veckor kvar till Dagen D, så ligger nöten fortfarande på tvären och jag får komma in till förlossningen på sk. vändningsförsök. Jag var där i en halv dag och det gjordes två mycket smärtsamma och obehagliga försök, men ingen gång ville nöten vända med och lägga sig rätt.
Helt plötsligt blev vi inbokade för kejsarsnitt. Om 1,5 vecka!

*****************************

Dagen D

Solen sken på klarblå himmel och det var 28 grader varmt redan kl. 08.00. Sambon hämtade under förmiddagen två kompisar som skulle vara hundvakter åt oss och sedan åkte vi in.
Vi var lugna. Överdrivet lugna. Vi hade fått veta innan att vi skulle skrivas in denna dag, men sedan var det inte alls säkert att det skulle bli en OP samma dag. Det berodde helt och hållet på tid.
Vi lyssnade klart på "Play that funky music" på bilradion innan vi lade i parkeringsavgift och lunkade in på förlossningen medan vi skämtade dumt med varann.
En irriterad barnmorska stod i dörren och snäste om att vi var sena. Hela tre minuter till och med! "Men hallå, vi har gott om tid ju. Chilla tanten!"
20 minuter senare låg jag med stödstrumpor, hårnät och en vit rock på en alldeles för hård brits på väg ned till operationsavdelningen..!
Sen tog det tid.
Problem nummer 1 var att sätta kanyler på mig. Jag var tvungen att ha två, en ordinär och en för akutbruk. Tretton stick(!) av tre olika personer senare, så var vi på banan igen.
Spinalbedövning lades. Kände ingenting förrän benen plötsligt försvann under mig där jag satt på britskanten. Och jag reagerade förstås som jag brukar, jag började asgarva...med en lång nål i ryggen.
Tur att det gick bra. :S
Läkarna som skulle utföra kejsarsnittet kom in, kateter sattes och så sa ena läkaren att "nu börjar vi!"

Jag vill inte skriva vilken dag eller vilken tid eller längd eller vikt.
Men en alldeles underbar dag i Julimånad 2014, så blev jag mamma till en alldeles fantastisk liten POJKE!

*****************************

Augusti

Vilken jobbig start på månaden. Här vill jag inte gå in på detaljer, men vi blev hemskickade onödigt tidigt. Speciellt som jag var snittad, men framför allt för att lillkillen inte åt.
Så första dygnen hemma satt vi på egen hand och försökte koppmata en hysteriskt hungrig unge, som dessutom inte ville sova heller. Han sjönk snabbt i vikt och lika fort sjönk vårat mod och glädje över att ha blivit föräldrar.
Tack och lov fick vi gott om god hjälp när vi äntligen fick skriva in oss på BVC efter en vecka.
Även om vi lyckades få i honom ersättning, så var det inte tillräckligt och vi låg på gränsen för att behöva sondmata när jag äntligen fick igång mjölkbaren.
Då börjar istället "operation amning" och alla som tror att det är lätt kan ju bara gå och hänga sig direkt!
I mitten av Augusti verkar sonen slö och blir väldigt tät i näsan. Så tät att han har flera andningsstopp på nätterna och vågar till slut inte somna. Detta pågår i flera veckor tillsammans med några febertoppar och om vi inte var oroliga redan...ja, ni fattar.
3,5 vecka efter födseln, tangerar han dock äntligen sin födelsevikt. Äntligen något positivt!

September

Om det rara barnet sov dåligt i Augusti, så är det inget emot vad lite han sover under hösten. Vi snittar på tre timmars sömn...per DYGN.
Jag är tack och lov ganska flexibel, men sambon har det otroligt jobbigt att mäkta med vardagen. Han försöker klara jobbet och hjälpa till hemma, men det är upplagt för katastrof. Olyckan händer på jobbet, men allt går som tur är väl. Detta blir dock ett tufft uppvaknande i hur jobbigt det faktiskt är att vara förälder och vad mycket man ska och måste klara av.
Plötsligt mitt i allt det jobbiga, så börjar sonen le. Och plötsligt så är inte allt lika jobbigt längre.
I slutet av månaden verkar sonen må ganska bra, han äter bättre och verkar inte sjuk längre. Och trots bristen på sömn hos oss alla, så verkar inte han lida av det alls...till skillnad från vissa andra...

Oktober

Sonen får hastigt uppkomna eksem över hela överkroppen. BVC misstänker mjölkproteinallergi och vi sätts på specialkost, både jag och sonen. Eksemen försvinner inte, men sonen blir allmänt sämre under "försöket" och vill till slut inte äta alls. Så fort vi går tillbaka på den vanliga kosten igen, så mår han bättre och blir vår glada unge igen.
Eksemen är istället atopiska eksem och vi får börja smörja honom flera gånger om dagen och ibland även med kortison för att hålla utslagen i schack.

November

Lillkillen får följa med på sin första begravning. Inte roligt, men han skötte sig exemplariskt och sa inte ett knyst. Folk som gav mig onda ögat för att jag "släpade med en unge på begravning" innan, kom efteråt fram och var imponerade över att han var så snäll och tyst under akten.
Lika snäll och rar var han även under gravfikat, och stal "showen". Vet inte om det var så bra kanske, men folk fick iallafall annat att tänka på och prata om för en stund mitt i sorgen.
Sömnen blir något bättre. Till och från ska tilläggas.
Men vi är åtminstone uppe i ca 7 timmar per dygn nu. Inte illa!
Innan årets sista månad, börjar hela familjen på mycket uppskattat babysim.

December

Börjar månaden med ett konstigt virus som slår ut hela kroppen och adventsbelysningen kommer upp en vecka för sent.
Sen blir sambon sjuk. Sen blir sonen sjuk. Efter flera dagars hög feber får vi akuttid på vårdcentralen med lillkillen, för säkerhets skull då han är under 6 månaders ålder.
Och i samma veva blir jag sjuk igen.
Imorgon är det årets sista dag. Jag är lite snorig fortfarande, men sambon är frisk och sonen är betydligt bättre.
Jag vet inte hur vi ska fira ut det här året, men det känns inte så intressant. Jag har fokus på annat håll.

2014 var året som hände. Då det hände för mig, för oss. 1+1=3! :)

OJ

Gårdagens töcken kan jag nog bara sammanfatta med ett stort OJ.
OJ.
OJ.

Det var visst tre stycken...

Som ett barn på Julafton

Så var dinosaurietiden över för denna gång.
Dags att byta ut den tre år gamla mobiltelefonen!

Tre år är mycket när det gäller teknik, det är en sak som är säker.
Nog för att jag faktiskt hade en mobiltelefon med pekskärm i allafall, även om det var en budgetvariant.
Men den här nya mobilen gör ändå att jag känner mig smått föråldrad, haha!
Ändå är det inte den nyaste, senaste modellen som införskaffats, för det tyckte både jag och plånboken verkade onödigt. 
Visst är den lite för stor och lite för tung...men jag antar att det är en vanesak.

Oavsett så är det roligt minsann.
Jag har känt mig som ett barn på Julafton hela dagen. :)

Bilden är lånad

Nya träningsskor

Lite nytt blir man ju glad av?
Ja, om det inte vore för att det skriker så förbenat i plånboken och man vet att man egentligen bara kommer att gnälla trots allt.

Idag gjorde jag slag i saken och tog med mig lilla plånboken till Stadium Outlet i staden och där införskaffades nya träningsskor.
Min sjukgymnast har påtalat i minst 2,5 år hur viktigt det är med bra skor och att mina gamla dojjor helt enkelt var som att gå runt i två sopsäckar på fötterna.
Sicket förtal! Prata illa om mina gamla trotjänare på det viset!

Nog för att det såg ut som att de växt fast på fötterna och fötterna liksom såg ut att ha växt igenom dem det senaste året, men de är ju så sköna! Och jag har aldrig riskerat skavsår eller annat obehag.
Eller ja...utom när det har rullat in en sten eller stavhoppat in en gren någonstans bland alla ventilationshål, men bara då!
Allt ska ju inte vara en dans på rosor heller, det vet ju vartenda barn.

Nu ska jag gå in dessa nya, som alltså inte enbart skapade hål i lilla plånboken (den ligger och gråter hjärtskärande), jag ska känna mig som hemma i dem och dessutom tillåta min sjukgymnast att både få "rätt" och tillåta henne att plåga mig extra mycket nu när jag då ska, så att säga, "stå stadigt".
Fruktansvärt är bara förnamnet.
Jag ser blod, jag ser svett, jag ser tårar och jag ser skavsår stora som hästhagar framför mig.
Och tanten i blårock som smilar sådär hånfullt upp i trynet på mig när allt är som jobbigast.

Fasen, jag skulle ha köpt ett basebollträ istället.

Bloggflytt för brudarna Gruus

Sista gången får det verkligen vara nu.
Mina kära hundar för till och från sin talan om sitt hemska, och stundtals även roliga, liv i en egen blogg.
Ni hittar den länkad i blogglistan till höger, eller så kan knalla direkt om ni trycker...

HÄR!

Jag tar ton - igen

Mitt i röra och villervalla bestämde jag mig för att göra något nytt. Inte helt nytt, bara något som jag inte gjort på väldigt länge och lite i en annan form.
För två veckor sedan var första gången.
Platsen var en gammal bekant och några ansikten var bekanta. Vänliga leenden och varm stämning. Lättsam musik som inte frammanade fanatisk gudstro.

Jag var väldigt ringrostig. Det var fyra år sedan sist. Jag har kört mitt eget race sedan dess. Eller nej, jag har inte kört så mycket alls. Bara ibland. Men varje gång så har jag känt ett undermedvetet behov av att jag måste vara tyst. Att jag stör.

Ikväll är det dags igen. Lagom med varannan vecka, så man hinner vila sig i form och hinna träna lite hemma emellan all vardag.
Jag tar ton igen. I en kör - igen.
Jag träffar nya människor och tillåter mig ha roligt och släppa alla negativa tankar som uppstår allt som oftast.
Helt klart ett steg i rätt riktning.

Oj, hjälp!

Jag gjorde det, jag bytte design på bloggen - bara sådär!
Vet inte riktigt hur det känns om jag ska vara ärlig, jag trivdes ganska bra med den gamla layouten. Samtidigt är det både roligt och bra att förnya sig emellanåt.
Är väl mest oroad över att min blogg ska se ut som alla andras just nu...

Den gamla layouten går inte att ta tillbaka, för den mallen har Blogger skrotat. Så det är ingen återvändo, utan bara att tuta och köra.
Vad tycker du? Gillade du den gamla eller är den nya bättre?

Musikmåndag!

Något nytt, något glatt..! :)
Varje måndag ska jag göra mitt bästa att börja dagen med en låt som man endera blir glad av eller som man vaknar till utav. Kanske man känner att "den här dagen, den blir bra!".
Varje måndag ska jag också försöka avsluta med ett musikval som varvar ner efter en lång och hektisk dag.

Men snart börjar vi med dagens första. Hänger ni med?