Restskatt

Behöver jag säga mer? :(

För er som har svårt att hålla isär restskatt och kvarskatt, så kan jag berätta att restskatt är den dåliga varianten. Den som säger att man har skattat för lite och måste skatta mer. Den som gör att man [borde] skämmas lite över sig själv.
I det här fallet är det inte mitt fel, men jag får suga på den sura karamellen i slutändan i allafall.

Fåglarna kvittrar och solen skiner klar.
I sommar får Sundinska gå med rumpan bar.

Fyndigt

Efter flera dagars tortyr, så vaknade jag och mådde ganska så bra på fredag.
Allra helst hade jag velat vila resten av dagen och njuta av att den där skiten lämnat systemet, men alltid är det ju något.

Jag antog ett vad med min ledare på handikappridningen i våras och vadet löd att om jag fick 70% (räknat på domarpoäng) eller mer på vår klubbtävling, så skulle jag köpa nya ridbyxor.
Hon tyckte väl (precis som alla andra...) att mina malätna, 16 år gamla och på tok för stora manchesterridbyxor hade gjort sitt.
Jag antog glatt, för jag tänkte seriöst att det inte var möjligt för mig att få så höga poäng.

71% var tydligen möjligt och plånboken gnällde till redan där och då.

Så har jag under sommaren försökt lägga undan några korvören för att få ihop till ett par nya ridbyxor, men det såg ju inte ljust ut.
Turen kom med min födelsedag och jag som alltid önskar mig pengar, men aldrig får några...låt oss säga att folk äntligen har fattat vinken.
500:- lade jag undan för ändamålet och igår åkte jag och en kompis in till stadens Hööks-butik för utprovning.

Efter att ha varit där i evigheter och provat allt i butiken (det kändes som det), så stod det emellan två par. Det ena kostade 349:- och det andra 479:-. Båda var lika snygga, lika sköna, lika funktionella och jag velade länge. Kunde verkligen inte välja!
Kompisen tröttnade på min ineffektivitet och sprang över till hamburgerrestaurangen mittemot och tryckte kolhydrater.
Jag bestämde mig för att tänka på saken samtidigt som jag tog en rundvandring genom butiken.

Längst nere vid alla hästtäcken stod två trådkorgar med reasaker och jag tittade lite förstrött. Det var bara hästgrejer och det har jag ju ingen användning av längre. Bredvid stod dock en ställning med kläder, men hoppet om att hitta något billigt och bra sjönk, då jag insåg att jag inte är liten nog att komma i centilong längre.
Lite irriterat plockade jag i ena trådkorgen och får plötsligt upp ett par ridbyxor som vid första anblicken såg definitivt större ut än barnstorlek. Vid närmare koll, så var det faktiskt min storlek...och de var nedsatta till 174 kronor!
Jag provade för säkerhets skull och när kompisen kom tillbaka mätt och glad, så hade jag bestämt mig!

För en gång skull fattade jag och plånboken ett klokt beslut tillsammans, även om byxorna var i en ganska ful och dassig beige färg.
Men vad tusan, jag ska ha dem att rida i en gång i veckan och jag tror inte att min handikapphäst bryr sig om jag kommer i fula eller snygga ridbyxor.
De var sköna och säkert lika funktionella som de dyra byxorna, så här var det liksom inget mer att tänka på.

Men bättre skulle det bli, för när jag skulle betala så visade det sig att det var halva reapriset... :D
Jag gick alltså hem med ett par nya ridbyxor för 87 spänn!
Inte illa pinkat alls. :)

Rymdfisar

Tankar om ny altanmöbel är minsann en fis i rymden i jämförelse med när man sitter där utan pengar och ett av djuren mår dåligt. :(
Tequila har visat hälta på ena frambenet sedan förra helgen. Ibland syns det inget, men igår och idag har hon varit väldigt halt.
Vi har avvaktat och vilat, men faktum är att det verkar som att hältan blir värre vid just vila.
För som allra haltast, det är hon när hon har sovit, legat eller vilat en stund. Sedan är det som att hon "går av sig" hältan. Efter en stunds rörelse ser man ingen hälta alls i "skritt", men travar hon så kommer den fram igen.

Dock verkar det ju inte göra så ont, för trots detta har hon mer än gärna härjat runt om vi vänt ryggen till. Hon är glad, hon äter och de enda gångerna som hon faktiskt verkar ha jobbigt, är just efter vila.
Vi har känt igenom henne från klorna och upp till ryggen i omgångar. Ingen ökad värme, ingen svullnad, inga sår, inget ömt, inga konstigheter alls.
Vad mycket lättare det skulle vara att lokalisera vart ontet sitter om man hittar någon orsak! 

Sitter nu och funderar på hur jag ska göra. Allt hänger faktiskt bara på den här ekonomin som aldrig får en chans att hämta sig.
Vi hade dock lite tur på spel och dobbel i onsdags, för vi hade hit släktingar som vi skinnade på kortspel. Tur i något iallafall!
De skriver ju inte gärna faktura inne hos veterinären, men vi är ju storkunder sedan tidigare och vi har alltid gjort rätt för oss. Kanske det är okej att betala så mycket man kan och få en faktura på resten..?

Jag ska ringa och prata med dem iallafall. Det har jag råd med åtminstone.

När man önskar att det fanns pengar...

För flera år sedan köpte jag en äldre trädgårdsmöbel.
Tanken var att jag och dåvarande mannen skulle slipa och måla om den och sedan skulle den sprida glädje varje sommar.
Av någon okänd anledning blev den vare sig slipad eller målad, men använd har det åtminstone blivit.

Nu känner jag att den verkligen behöver göras i ordning, men jag har inte ork eller styrka. Och nuvarande sambon, han jobbar, jobbar och jobbar. Vill verkligen inte be honom göra skitjobbet.
Så efter om och men har jag beslutat mig för att se om någon vill köpa möbeln. Det är att sälja eller renovera den som gäller.
Jag borde få några kronor för den, för modellen är som skrivet av äldre modell och inte så vanlig längre. Vita trämöbler är ju inne även när de ska vara ute nu också, så jag kanske gör något bra här?

I samma veva som jag plitat in text och bild på annonssajten, får jag ett meddelande från en kompis som vill sälja en helt ny utemöbel ifrån IKEA. Så ny att den ännu inte hittat ur kartongerna!
Hon nämnde ett bra pris en bra bit under köpesumman och erbjöd till och med att vi skulle få betala av om vi ville.
Nästan så att man inte kan tacka nej...

Men jag avskyr att betala av och ta krediter!
I detta fall gör jag ju dock en bra affär och slipper räntan, men det känns så illa att jag inte har de där slantarna på kontot. Det är ingen stor summa, varje normal människa borde ha den summan sparat, minst!
Men inte jag. :/ 

Det går ingen nöd på oss, vi har en sliten gammal platsmöbel som jag köpte för 50:- och en fika förra sommaren. Men oftast så är vi många som träffas och sitter på altanen över en bit grillat eller en kaffe. Att sätta hälften av gästerna på golvet vore varken gästvänligt eller snällt.
Så nog skulle det behövas en ny trädgårdsmöbel.

När man önskar att det fanns pengar, då finns det aldrig några.
Inte annars heller förvisso...

Nya träningsskor

Lite nytt blir man ju glad av?
Ja, om det inte vore för att det skriker så förbenat i plånboken och man vet att man egentligen bara kommer att gnälla trots allt.

Idag gjorde jag slag i saken och tog med mig lilla plånboken till Stadium Outlet i staden och där införskaffades nya träningsskor.
Min sjukgymnast har påtalat i minst 2,5 år hur viktigt det är med bra skor och att mina gamla dojjor helt enkelt var som att gå runt i två sopsäckar på fötterna.
Sicket förtal! Prata illa om mina gamla trotjänare på det viset!

Nog för att det såg ut som att de växt fast på fötterna och fötterna liksom såg ut att ha växt igenom dem det senaste året, men de är ju så sköna! Och jag har aldrig riskerat skavsår eller annat obehag.
Eller ja...utom när det har rullat in en sten eller stavhoppat in en gren någonstans bland alla ventilationshål, men bara då!
Allt ska ju inte vara en dans på rosor heller, det vet ju vartenda barn.

Nu ska jag gå in dessa nya, som alltså inte enbart skapade hål i lilla plånboken (den ligger och gråter hjärtskärande), jag ska känna mig som hemma i dem och dessutom tillåta min sjukgymnast att både få "rätt" och tillåta henne att plåga mig extra mycket nu när jag då ska, så att säga, "stå stadigt".
Fruktansvärt är bara förnamnet.
Jag ser blod, jag ser svett, jag ser tårar och jag ser skavsår stora som hästhagar framför mig.
Och tanten i blårock som smilar sådär hånfullt upp i trynet på mig när allt är som jobbigast.

Fasen, jag skulle ha köpt ett basebollträ istället.

1 December

Det känns som att jag har slagit huvudet i en betongvägg, blivit överkörd av ett tåg och tagit en överdos - samtidigt.
Jag önskar att jag kunde skriva, men jag kan inte.
Lederna värker något alldeles sjukligt och jag knaprar piller som en pundare.

Det är så mycket jag önskar annorlunda, speciellt nu.
Nu när väggarna rämnar och det regnar in.
Men jag kan inte göra något, det ligger inte i mina händer.
Det är jag som har tagit allt det mentala. Den biten som faktiskt sliter mest.

Fattigt värre

Och där damp Tequilas veterinärvårdsräkning ned i lådan.*ångest*

Man kanske ska göra som diverse organisationer, lägga ut en allmän bild på mina sjuka hundar med en hjärtskärande text om eländes elände och lägga till kontonumret nedför...

Det känns som att allt rasar samman

Vad jobbigt det plötsligt blir när man vill skriva av sig men inte kan, för att det blir för privat. :/

Iallafall, för att fatta mig kort, DFFH(DunderFörkylningenFrånHelvetet) är åter in business.
Eller ja, den har hängt i sedan förra onsdagen, men fick en nytändning i onsdags. Alltså, från att vara hyfsat halvförkyld(??) till att åter igen få feber, halsont och hosta.
Inte kul.

På det så har jag fått information i omgångar på sistone som jag mer än hellre hade klarat mig utan.
Jag respekterar skelett i garderoben hos alla, jag har dem med. Men vissa saker, ifrån vissa människor vill man bara inte veta. Eller bli inblandad i.

Och alla dessa ultraljudsbilder som florerar dagligen på Facebook, WTF? Ska varenda jäkel ha barn nästa år??
Nej, just det.
INTE jag. Life's a bitch.

Frist

Jag skulle ha blivit med tre katter idag, istället för fyra.
Men någon eller något ville annorlunda!

När jag pratade med veterinären på förmiddagen och vi bestämde tid till eftermiddagen, så frågade hon varför jag skulle ta bort min katt.
Och jag svarade sorgset att det var för att jag inte hade råd med vare sig operation eller livstidsmedicinering och att det var det sista jag kunde göra för att hon inte skulle lida.
Hon frågade då om jag inte visste att det fanns ett helt nytt foder, specifikt just för min katts sjukdom(?).

Och där tog dagen sin vändning ifrån sorg och tårar och väldigt tungt, till något som kanske kunde bli bra.
Det nya fodret är dyrt och om det går bra, så behöver hon äta det resten av livet.
Men tänk om det funkar?
Vad är de där extra kronorna varje månad, emot 24 timmar oklanderlig kärlek?

Mysan är bara 14,5 år och det är ingen ålder på en katt.
Tänk om det här nya fodret fungerar och hon får 5 år till? Om jag får fem år till?
Det var ingen tvekan, vi gör ett försök och håller tummarna!

Ekonomiska bekymmer

Det är helg och jag har suttit ett par timmar och kallsvettats över min dåliga ekonomi.

Förra månaden var det dags att betala full hyra (jag har haft den sänkt pga alla problem som varit med FK och allt annat sedan separationen, tack underbara, söta, snälla hyresvärdar!) och det kändes.
Att jag sedan var dum nog att köpa vinterskor mitt i alltihop gjorde ju inte plånboken gladare. Och så gardinerna... :/
Jag är så glad över dem, men gud så dumt när man inte har pengar!

Nästa månad kommer kylskåpet att gapa lika hungrigt emot mig när jag öppnar det, men jag har ju i allafall tak över huvudet, varma skor ifall det blir kallt och så kommer jag ju att vara så glad, så glad för de nya gardinerna...

Men lite glädje då?

Förra veckan frågade jag plånboken vad han sa om nya gardiner, för det är snålt på den fronten i detta hus sedan bodelningen med exet.
Jag visste med mig att det ekade i den arma, nötta saken, så därför ställde jag frågan sådär omlindat innan jag fick svaret.


-Snälla, rara plånboken, visst skulle det finnas några slantar över till några nya, fina gardiner? På rea förstås, inte alls några dyra.

-Nej, nej, nej, absolut inte! Är du galen människa, månaden har bara börjat och du behöver mat!

-Ja det förstås... Men vi gjorde ju upp du och jag att även om det ekar i sedelhörnan och livet är upp å ner, så skulle det alltid finnas en slant för lite glädje, kommer du ihåg det? För utan lite glädje varje månad, då blir livet outhärdligt och mörkt, och ingenting finns det att må bra utav.

-Mmhm... Mja, det kanske jag kommer ihåg. Men vi gjorde också upp att glädje inte fick vara något dyrt. Glädje behöver inte vara något som kostar, det kan vara något som smakar, känns eller upplevs.

-Jo, det förstås, det har du rätt i kära plånbok. Men om jag köper de billigaste gardinerna på den bästa rean och hänger upp dem här hemma, då kommer jag att kunna se dem och vara glad under en längre tid, inte bara den här månaden. Sen så kan jag använda dem under flera år och hemmet kommer att se trivsamt och varmt ut och den där glädjen blir liksom evig på något sätt..?

-Ja, okej då. Men kom ihåg att det är glädje du köper och se för all del till att du köper gardiner du blir nöjd med och inte minst, kom för guds skull ihåg att vara glad för och över dem!


Så nu går jag runt här hemma och är så glad, så glad, så glad. :) 

Ingen bra början

Vaknade med jordens huvudvärk.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.

Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.

Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.

Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.

När tar eländet slut??

Sitter här mitt i natten och grinar. Hur ska saker och ting lösa sig egentligen?
Hur fasen ska jag kunna betala för mig, hur fasen ska jag klara mig?

Förra månaden fick jag för lite pengar ifrån den berömda och människovänliga "kassan".
Jag ringde och efter inte alls lång tid så kom man fram till att det blivit fel, men inte varför. Jag fick förklarat för mig att de saknade mynten "borde komma som extra till nästa månad".

Idag är det utbetalning och eftersom jag har räkningar kvar sedan förra månaden, så loggade jag in direkt vid midnatt för att göra rätt för mig.
Gissa om jag svalde halva förståndet när summan som ståtar på mitt lilla bankkonto är ännu mindre än förra månaden??
Jag kände färgen försvinna från ansiktet där ett tag och lunkade ut i köket och började faktiskt leta efter en påse att andas i.

Nej. Jag brukar inte ha ångest eller hyperventilera i vanliga fall. Jag kan känna av stress och ibland en viss ångest precis som alla andra, men det är sällan jag får den där riktiga "hjälp, nu bryter jag ihop och dör-känslan".
Men nu kom den.
Inte "jag dör", men inte långt därifrån.

Tårarna kom som ett brev på posten strax därefter och jag satte mig på köksgolvet och grinade precis som den där dottern som förlorade sin älskade pappa för nästan åtta år sen.
I en gardin av salt vätska kom hundarna med pussar och buffades förtvivlat, katten Mysan kom och jamade hjärtskärande och jag, jag bara lipade som om världen gått under.

Det har säkert blivit något fel. Igen.
Men det blev ju fel förra månaden och hur stor är chansen att det händer igen?
Mig ska det ta mig fasen hända.
Imorgon måste jag upp tidigt och ringa till dem.
Därefter måste jag ringa hyresvärden och berätta att jag inte kan betala hyran, för de räkningarna som det inte fanns pengar till förra månaden måste ju betalas nu.

Allt ordnar sig. Javisst.
Men det är väldigt svårt att ta sig ur en ond cirkel och just nu ser det jäkligt mörkt ut.

Fredag den 13:e

En dag som alla andra.
Förutom att jag har fått nagelsvamp på ena stortå-nageln.
Förstås så måste medel emot nagelsvamp kosta precis så mycket som jag har kvar på kontot, den summa som ska räcka i två veckor till.
Så när det väl finns pengar, så är väl alla naglar på båda fötterna drabbade... :/

Pillerier

Svordomsdagen.
Men vad gör man inte för lite sommarprakt?
Idag har jag alltså sått fröer för ögonens fröjd om några månader. Ett jäkla pilleri och det kanske är tur att man inte har barn, med tanke på alla hemskheter som hittar ut genom munnen...

Förutom purvinda, som jag sådde förra året, så blev det även blomman för dagen.
Vindorna är underbara blommor som klättrar fort och smidigt och som blommar i mängder hela sommaren.
Om några veckor hoppas jag på att se livstecken och sen får de hitta ut i blomurnor när det blir varmare.

Det blir varmare och varmare, men framför allt ljusare.
DET gör mycket!
Jag sover mindre, men känner mig ändå ganska utvilad efter natten.
Tyvärr så har jag ondare nu, också ett tecken på att naturen håller på att ställa om sig. Jag hoppas på att det blir bättre snart.

Trots smärtan, så längtar jag mest efter slutet på månaden och pengar, för nu har jag levt på 100:- de senaste två veckorna.
Tur i oturen att jag hade en välfylld frys!

Purpurvinda ifrån sommaren 2011

I-landsproblem...

Det svälter folk i en del länder och det dör andra av sjukdomar och ångest, andra är hemlösa, narkomaner eller brottas med arbetslöshet.
Och här sitter jag och funderar mig gråhårig över vad jag ska köpa för schampo och balsam fortsättningsvis... :S
Det är ju så att jag borde skämmas faktiskt.

Jag tror inte att folk som läser min blogg är speciellt glassiga, fräsiga och "inne" (rätta mig gärna om jag har fel!).
Gissar snarare att några av den här bloggens läsare påminner lite om sköna Tabita i "Mia och Klara".
Några sitter hemma i soffan, med hela pyjamasen indränkt i barnspyor och ser på "Glamour".
Någon enstaka sitter på jobbet, med en tjärsvart kopp kaffe och stönar över att solen blänker i dataskärmen.
Någon sitter i bilen och leker med sin iPhone, emellan Wordfeudspel och Aftonbladsuppdateringar.
Och Någon ligger hemma i soffan och läser bloggar, ser på TV, lyssnar på musik, hänger tvätt, dammsuger, diskar och lagar mat. Någon gör så. Ingen annan. ;)

Till mitt jättestora I-landsbekymmer.
Jag har i 15 års tid unnat mig ett fantastiskt schampo och balsam av märket KMS California.
Mitt hår är jättesvårt att ta hand om, för det är tunt, skört, torrt, går lätt av och är dessvärre lättpåverkat både av vatten, vind och framför allt - hur jag mår rent allmänt.
Som alla andras hår, med bara lite sämre förutsättningar alltså.

I allafall.
Har alltså börjat titta på billigare produkter, som ändå verkar bra. Men hur vet man det, när man inte använt dem?
Självklart kan det vara så att en produkt funkar jättebra på ett hår och är värdelöst på ett annat, den smällen får man ju ta och som med allt annat får man ju prova sig fram.
Jag har nu börjat titta mer och mer på TIGI's produkter och undrar om de är bra eller om allt bara låter bra?

Mina förhoppningar är att någon skön Tabita eller nedspydd Glamour-morsa ska ha en aning.
Lite hjälp vore på sin plats om jag får be? :)

För att förtydliga (än en gång)

Mitt liv vore inget utan mina djur.
Jag lägger så gott som inga pengar alls på nöjen, på hobbies, smink, kläder eller resor.
Utan mina djur skulle livet se väldigt tomt och ångestfyllt ut.

Det är tack vare hundarna som jag varje dag ger mig fasen på att komma ur sängen och orkar jag ut, så är det de som drar med mig.

Kärleken jag känner när en katt plötsligt hoppar upp i knät, gosar i ansiktet på mig, innan den försiktigt bäddar ned sig på mina ömmar ben och värmer dem så länge jag vill.

Jag somnar aldrig ensam på kvällen och jag vaknar aldrig ensam på morgonen.

Hundarna varnar alltid om besök, både planerat och ickeplanerat.

Och när vemodet kommer, när ögonen vattnas och till slut svämmar över, ja då kommer de alla och sätter sig eller lägger sig nära, nära. De tittar på mig och jag vet att mer kärlek än så här, det får man aldrig av en människa.

Jag får ofta kommentarer att jag borde "göra mig av med djuren och sätta mig i en billig etta med kokvrå i stan". Att det finns "möjligheter till ett bättre liv".
Möjligheter till ett bättre liv genom att sitta ensam på en yta man knappt kan vända sig på och titta ut på betong?
Känna den härliga doften av avgaser när man öppnar fönstren?
Inte kunna somna för att grannen har fest och vakna av att den samme spelar musik eller borrar i väggarna?

Skojar ni eller?!

Så mycket jag önskar mig

Jag har alltid tänkt och tyckt att pengar inte gör en lycklig.
Men nog skulle lite stålar pigga upp mig i min misär alltid!
Det är så mycket saker jag skulle vilja ha eller behöver ha, men jag vänder och vrider redan på pengarna som inte ens kommit in än.
Inser också att brorsbarnen kommer att bli mer besvikna än förra året, för vad har jag råd att ge dem i julklapp? En penna? Ett suddgum?

Stod och smorde in mitt ansikte efter duschen idag och insåg att min ansiktskräm införskaffades någon gång i mitt tidiga vuxenliv. Ja, inte den här burken, utan märket, sorten!
Jag gick in och läste på nätet och min ansiktskräm hänvisades till den ungdomliga hyn, för tjejer mellan 18-20 år... Jag är 33!
Den har ju funkat rätt bra, men även om jag inte drivs till döden med hjälp av rynkor(än), så ändrar ju sig huden med åren och behöver annan formula, som det så fint heter.
Så jag bestämde mig för att när det finns pengar, så ska jag skaffa en ny sorts ansiktsvård för min hudtyp, för min ålder.

Sen så är det ju de här böckerna som jag så gärna skulle vilja ha - NU!
Har inte läst någon bok på ett par månader och att läsa om ännu en lockar inte nu. Jag skulle vilja ha lite nytt att läsa.
Det finns tre böcker, eller ja, fyra är det väl egentligen, som drar i tarmen för tillfället. Men det finns inga pengar. Så surt!

Några fler mattor så vi slipper förfrysa fötter/tassar i vinter, en ny stekpanna om något ska gå att äta framöver, lite mer husgeråd rent allmänt(en del har ju försvunnit med exets flytt).
Hundarna ska vaccineras snart och så är det julklappar...

Kanske kan min förlovningsring bringa in lite cash i kassan, för guld står ju ganska högt i värde nu. Men den ger nog inte så mycket, en 1000-lapp kanske. Bättre än inget förstås.
De där saknade pengarna ifrån FK med, men det verkar dröja med förhandlingarna. De pengarna skulle vara ett väldigt välkommet tillskott nu!

Tills vidare så fortsätter jag att dra in på utgifter.
Har sagt upp alla tidningar, ska säga upp kontraktet på handikappcykeln, minska på färdtjänstresor och bara åka när det är som mest nödvändigt.
Leva lite på luft och hoppas på att min ekonomi inte sätter mig på alltför stora prov framöver.
Allt går ju om man vill!

11.11.11

Årets datum?

Jag ska sjunga med kören på ett bröllop idag och jag hoppas att allt går väl. Så fort jag intagit frukost, så ska jag börja sjunga upp så jag har en bra stomme att luta mig emot i eftermiddag. Precis som på den gamla goda tiden. :)

Igår kom vi hem säkert, både Mysan och jag.
Hon har fått två sorters mediciner emot trolig urinvägsinfektion, men hennes blodprov visade förhöjda levervärden och det var ju inte så bra. Veterinären pratade om flera scenarion, men problem med sköldkörteln låg närmast till hands.
Blir hon inte bättre på medicinerna, så måste jag alltså fatta ett beslut därefter. Ett tråkigt beslut.

Hela kalaset gick på nästan 2000:- med mediciner och allt.
"Inte så farligt ändå", kanske ni tänker, och visst kom jag kanske billigt undan trots allt.
Men de där 2000:- hade jag behövt till nya sängmadrasser, för jag blir av med sängen när exet flyttar.
"Sov på soffan!"
Jo, men den försvinner den med...

Djuren och jag får väl helt enkelt bygga oss ett fint tält under köksbordet på kreativt barnmanér och campa därunder resten av året.
Allt går ju om man vill. :S

Jag vet faktiskt inte

Jag har svårt att sätta ord på senaste dagarnas utveckling.
Hur gick det så här och vad händer nu?
Känner mig väldigt orolig i hjärtat för vad som komma skall.

Så sent som dagen före valet stod och vi och diskuterade vad vi hade för alternativ om jag blir utförsäkrad ännu en gång när den försäkringsmedicinska utredningen är klar.
För att få pengar för min del så finns bara Socialkontoret som alternativ. Jag är för sjuk för att klara av ett jobb i nuläget.
Men när man är sambo så är det inte så lätt att få ekonomisk hjälp.
Vi pratade om alternativet att flytta isär för att jag i så fall skulle stå som ensam på adressen. Men då har inte sambon råd att bo kvar här själv, utan måste flytta också.
Och så blir det ju två hyror istället för en, så det skulle bli dyrare för oss båda i slutändan.
Man får inte ha djur eller äga någonting när man får socialbidrag, så sambon måste i så fall hitta ett bra alternativ för att ha hundarna och katterna hos sig.
Och jag måste bo på ett ställe där jag ska kunna klara så mycket som möjligt själv i den mån jag kan, för att sambon ska ta hand om två hem är inte tänkbart.
Fast i så fall är det väl läge att söka hemhjälp förvisso.

Men vad dumt ändå. Så mycket som måste till för att ens eventuellt kunna få socialbidrag beviljat. Och så mycket mer pengar som måste ut, än om vi skulle fortsätta leva som vi gör nu.
Men det är ju bara i värsta fall. Om jag blir utförsäkrad och socialtjänsten inte kan hjälpa till som det är nu.
Jag väntar på att få besked ifrån FK, för nu har jag genomgått hela den försäkringsmedicinska undersökningen.
Nervöst som fasen är det.